En ensam hand

Jag läste en intervju med en ambulanssköterska:

"Runt jul ringer många 112 och larmar om bröstmärtor. Men när ambulansen kommer ut kan behoven vara helt andra.
- Vi undersöker naturligtvis om det kan röra sig om hjärtinfarkt, men flera gånger har folk varit så ensamma att de larmat för att få sällskap på jul. De vill träffa en människa, få någon som stryker dem över handen och få byta några ord."

Inte får man väl göra så, ringa ambulansen när man inte är sjuk, kanske du tänker.
Ambulansen ringer man när det hänt en olycka och någon skadat sig.

Men var ringer man när ensamheten hugger och slår?
Var ringer man när hjärtat stelnar i ensamhetens köld?
Som om det inte skulle kännas,inte göra lika ont som en hjärtinfarkt.

Ensamhet känns, inte bara som tung och dov känsla, utan även rent fysiskt.
Det gör ont i kroppen, i hjärtat, stickande pilar. Näst intill outhärdligt.
Ja, det är något att larma för!
Kom nu och klappa min hand,skynda innan vaken fryser till is,
kom och var min vän. Klappa min ensamma hand.

...eviga längtan till ljus och frid!

Så närmar sig julen igen. Och det blir väl som vanligt nya försäljningsrekord,
mer köttbullar, mer glitter och mer ljusslingor. Många förfasar sig över denna konsumtion och med all rätta. Det hela har något desperat över sig, man tycks tro att om man bara köper lite mer av allt så kommer snart julglädjen att infinna sig. Snart kommer den lycka som man så hett längtar efter.

Det är kanske det som all denna konsumtion handlar om, visst finns det rent egoistiska inslag, men i botten kanske det handlar om en längtan som envist tränger sig på, en längtan efter ljus och frid. Ordet frid finns väl knappast längre vare sig i bokstavlig mening eller i verklig mening. Men varje jul sjunger vi om den eviga längtan efter ljus och frid. (I sången "Jul, jul strålande jul")

Och den längtan är stark och djup. Förra veckan skrev jag klart ett radioprogram om just längtan. Längtan är inget vi ska gömma undan utan istället våga lyssna på när den kallar på oss. Jag tror vi är skapta för att leva hela och fulla liv, leva i frid. Och kanske är det så att all köphysteri kring julen bottnar i denna längtan efter frid?
Vi sjunger om stjärnan som inte leder bort men hem. Och vi längtar hem, hela vår kropp och själ längtar efter vårt sanna hem.

Alltid mamma!

"Kommer du att vara min mamma när jag är vuxen också?"
"Ja, visst kommer jag att vara det. Men då är det du som bestämmer och inte jag!"
Då ler hon, och jag tror att hon tänker äntligen!

"Men mamma sen när du blir gammal kommer du att dö och då kommer jag att böla så hela jorden spricker!!"

Ja lilla vän, en dag kommer jag inte att finnas för dig, men jag hoppas det dröjer länge, länge. Jag vill finnas här för dig så länge jag kan. Även när du är vuxen tror jag att du kan behöva mig.
Jag tänker på min egen mamma och pappa, jag vill att dom alltid ska finnas här. Jag är vuxen, men behöver dom kanske mer än någonsin nu. Jag vill att dom ska finnas som en sista utpost, som ett skydd och en mur mot mörkret och allt som hotar.

En god intention

Det är morgon och Gabbi har börjat dagen med en utomordentligt god intetion:

"Idag ska jag inte ha låkigt"!

Under hösten har den varit en hel del tråkiga stunder.
Han har verkligen saknat storasyster som börjat skolan.
Och ibland har det varit så "låkigt, så låkigt", ingenting att göra.
Men idag ska det tydligen bli ändring!
Jag frågar honom hur han ska göra för att inte ha tråkigt och får till svar:

"Jag ska göra något roligt!"

Så enkelt och så självklart! Sen gör han det, hela förmiddagen pysslar han på egen hand och har så trevligt så!

Älska mig!

"Mamma är du min kompis? Jag tycker om dig så här mycket, jätte,jättemycket!"
Så säger han lilla Gabbi, och sträcker ut sina små armar så långt det bara går.

Och då säger jag: "Jag tycker om dig så här mycket!"
Och sträcker ut mina armar så långt det går, och det är ganska långt!
Sen tar jag honom i min famn.

Är det något jag vill ge dig mitt barn så är det en famn som är stor och vid,
som famnar dig och allt vad du rymmer. Jag hoppas och ber att jag når ända fram till ditt ropande hjärta.

En dröm!

Vi var på bibblan igår, jag och alla barnen.
Bokhögen växer och jag får vänligt men bestämt meddela att nu räcker det med böcker, vi ska ju få hem det hela också!
När vi kommer hem säger stora killen:
"Tänk att bo i ett bibliotek! Det hade varit en dröm!"

Jag blir så glad när han säger det! Glad för att han har upptäckt böckernas fantastiska värld, glad för att han delar min dröm. Jag har alltid drömt om att ha ett eget bibliotek, ett stort rum med böcker från golv till tak. Bokhyllorna ska vara platsbyggda och med glasdörrar så man slipper damma. Och så en stor härlig fåtölj.
Där skulle jag sitta och läsa och smaka på böckernas ord. En dröm...

Jag fick med mig Alex Schulmans bok "Skynda att älska".
Jag läste ut den ikväll.
Jag blev berörd. Han skriver varmt och vemodigt om sin pappa.
Jag tänker att jag också borde skynda, skynda att älska, säga de ord jag vill säga.

Barn och fåglar smartare än vuxna!

Han tittar ut genom fönstret när några fåglar flyger förbi.
-Det är nog flyttfåglar, titta!
Men mamma varför flyttar inte vi när det blir vinter?
Det är ju bara att ta flyget söderut!
Så ler han stort.

Ja, du lilla vän! Varför flyttar inte vi också, när mörkret kryper närmare och vinden blir kall som is. Vad ska man säga, att det beror på att vuxna är dummare än både barn och fåglar!

Jag ville vara en fågel, eller ett barn. I barnets värld är det så enkelt, det är ju bara att ta flyget!

Sommarpratarna!

Här kommer ett tv-tips: "Sommarpratarna" Del 1 den 27 sep. Programmet finns upplagt på svt play

Jag tyckte det var ett väldigt fint program! Människor och livsöden som berör och som ger hopp!

Ett skrattande litet spöke!

När hon vaknar på morgonen brukar hon sätta sig upp i sängen, sen drar hon täcket över huvudet och sitter där som ett litet spöke.
Ett skrattande litet spöke, som bara väntar på att mamma ska komma och upptäcka henne. Att gömma sig och sen bli hittade, det är det som gäller nu!

Och jag tänker att det är viktigt, inte bara en gång i livet när man är ett år, utan hela livet. Både att bli funnen av andra och funnen av sig själv. Vi behöver andra i vår närhet som hjälper oss att komma fram, som ropar vårt namn och säger:
"Var är du? Kom fram!"
På så sätt blir vi formade och skapade av andra.

Att välja mellan två onda ting!

Det är morgon och dax för påklädning. Prinsessan vill absolut inte ha tröjan som jag håller fram. Jag hittar en annan i garderoben, men jag vet att hon inte gillar den heller. Och alla andra tröjor ligger i tvätten. Så hur ska man nu få på lilla damen några kläder? (Hon skulle gladeligen springa till skolan utan både tröja och skor!)

Jag håller upp båda tröjorna framför henne och säger:
-Nu får du välja; pest eller kolera!
Och så viftar jag med den rosa tröjan som är pest och den turkosa som är kolera. Det här kommer att bli svårt tänker jag. Men det är väl lika bra att lära sig att ibland så måste man välja mellan två onda ting, så är ju livet.

Hon tittar så roligt på mig. Jag ser att hon inte förstår det här med pest och kolera.
Så säger hon:
- Mamma vilken av tröjorna var det nu som var bäst? För det är den jag tänker ta!
Jag skrattar och håller fram den rosa. Och hon är nöjd med det!

Så nu vet ni om ni måste välja mellan pest eller kolera, ta pest. För det är bäst!

Livet är nära

Livet är nära, jag hör hur det andas.
På andra sidan av min vägg, längtandes och väntandes.
Jag hör varje andetag. Det är bara någon decimeter i mellan oss.
Men väggen är hård.
Jag ser ingen dörr, inget fönster.
Jag har letat länge och slagit min panna blodig mot väggens sten.
Men nu vill jag ta upp min pensel och måla en vacker dörr på min vägg,
jag vill måla ett fönster. Ett stort och härligt fönster med djupa fönsterkarmar och gröna växer

Kanske, kanske kan jag då gå ut genom min målning.
Kan det vara så lätt att komma ut?

Jag vill sträcka ut mina magra armar och gripa livet.

Livet tränger sig aldrig på, utan väntar bara stilla.
Det är jag som måste famna det.
Jag som måste hitta ut.

Jag vill ta upp min pensel och måla...

Vänliga dagar

Nu är det vänliga dagar. Solens strålar är mjuka och tillgivna.
Jag går med barnen till ängen och hästarna. Vattnet rinner stilla i ån. Och ljuset är milt.

Sen går vi till parken och Jojo vill visa att det nu har kommit näsor på "Näsduksträdet". Vi går dit för att titta. Där hänger frukterna och med lite fantasi så ser det ut som näsor. Men i våras när det blommade behövdes ingen fantasi för att se "näsdukarna" som hängde och vajade på grenarna.
Blommorna ser nämligen ut precis som näsdukar! Det är ett sällsamt träd och en del menar att det är ett av världens vackraste träd!

När vi kommer ut ur parken är hela vägen full av maskiner och till pojkarnas stora lycka håller dom på att lägga ny asfalt. Länge står dom o tittar; "Bara lite till, snälla, snälla!" Visst, vi kan stå en liten stund till, för mamma tycker också att det är spännande!

Det är det som är så bra med barn, man kan stå och titta på saker och ting som man annars inte vågar göra. För det skulle ju se bra konstigt ut om man bara ställde sig och glodde så där rätt upp och ner. Men med barn går det som sagt bra!

TV är bättre!

Jag har spelat in nya radioprogram! Väldigt nervöst, men jag tror att det blev bra.
Jag berättade för stora pojken att ett av programmen handlar om honom när han flyger drake. Han blev glad och såg lite stolt ut. Men sen sa han:
-Radio är det ju ingen som lyssnar på. Det hade varit bättre om du varit med i TV!

Ja,ja man får väl satsa på det!

Till dig som slog min pappa

Det var min pappa du slog.
Min fina pappa.

Jag vill se dig, se dig i ögonen och berätta om min pappa.
Min pappa är den som alltid gör sitt yttersta, som visar sin kärlek och omtanke genom handlingar. Han vill inte döma, han ger alltid fler chanser.
Min pappa håller sig lugn som en filbunke vad man än säger.
Hans stubintråd når till Jupiters månar och längre än så.
Min pappa som jag älskar, det var honom du slog.

Men för dig är han bara en gammal gubbe som står i vägen.
Varför slog du? För att min pappa ser till att allt går rätt och riktigt till.
Jag antar att det var därför. Så lågt och så fegt.

Var är du? Var är din mänsklighet? Vad har du gjort mot dig själv?
Du är ung och stark, min pappa är en gammal man.
Och du slår. Hårt.
Hårt, rakt i ansiktet. Och så i ryggen. Min pappa slår inte tillbaks,
utan försöker fly.
Och du följer efter.
Blodet rinner ner på marken.
Min pappas blod. Det var min pappa du slog...

Du kom hit direkt eller indirekt på grund av ett krig. Min pappa kom också hit under ett krig, med en lapp runt halsen. Jag vet inte vad du har sett av lidande och smärta, vad du har fått erfara. Kanske finns det mycket mörker och hat i dig.
Kanske är det så, men aldrig någonsin kan det rättfärdiggöra din handling.
Det finns alltid ett val.

Jag fylldes av vrede och stor sorg när jag fick höra vad du gjort.
Jag ville skrika åt dig; vad har du gjort mot min pappa? Vad har du gjort?
Sen tänkte jag på Han som bad för sin bödlar och jag visste att jag också måste be, hur svårt det än kändes.
Jag bad för dig i dag. Jag bad för att jag inte skulle fastna i min vrede och jag bad för att du skulle återfå din förlorade mänsklighet. Att din hårdhet skulle mjukna. Att du skulle få inse din synd och få erfara Guds barmhärtighet.

Jag bad att du skulle se och förstå att det var min pappa du slog.

Jag är ett hem!

Efter frukosten brukar Gabbi vilja sitta och mysa hos mig en stund.
Han kryper upp i mitt knä och gör sig så liten som möjligt. Jag lägger mina armar omkring honom och klappar sakta på honom. Då tar han tag i min händer och lägger dom som ett tak över sig och så kikar han fram och säger:

-Det här är mitt hem!

Mitt älskade lilla barn, tänka att jag får vara ditt hem, din trygghet och värme.
Så viktigt det är för varje litet barn att veta var dom hör hemma, att känna att det finns en plats där kärleken är självklar. Jag hoppas att jag länge kommer att få vara ditt hem.

I samhället hyllas självständighet och beroende är något fult, små barn ska bli stora så fort som möjligt, så fort det bara går ska dom bort från sitt hem. Det är sorgligt, inte skapar det några självständiga barn, utan vilsna och hårda barn.

Så kom mitt barn, jag är ditt hem!
Visst, jag vet att du en dag ska stå på egna ben och leva ditt liv. Men för att kunna bli stor måste man först ha fått vara liten, så länge som man behöver det.

Hur man kommenterar!

Det finns vissa som har problem med hur man kommenterar, inga namn nämnda!
Det är enkel; klicka på "kommentarer" som finns under varje inlägg. Skriv din kommentar och klicka på skicka, skriv sedan in det ord som kommer upp i rutan och klicka på skicka igen!
Jag tycker det är så trevligt med någon liten kommentar, tack!

Syrsan och vinterkriget

Mitt fönster står öppet mot den mörka sommarnatten.
Jag hör syrsorna spela, dom har vågat sig fram nu efter det ihållande regnet. Så börjar jag tänka på vintern, trots att det fortfarande är sommar, iallafall sensommar. Jag tänker på sagan om myran och syrsan. Snart ska hans lättvindiga spelande tystna, stråken kommer att stelna i den första nattfrosten.

Tanken på vintern skrämmer mig. Det är mörkret jag är rädd för, mörkret som kastar långa skuggor in i mitt inre. När det är mörkt både utanför fönstret och i mitt inre, hur mörkt är det då inte!

Min finska farbror kunde säga mitt i sommaren:"Snart är det vinter!"
Det är väl det jag har i mig det finska vemodet och de stora, mörka susande skogarna. Snart är det vinter.

Men jag har också den finska sisun i mig.
Sisu är ett ord som på finska betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Jävlar anamma, helt enkelt. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och kopplas till det finska vinterkriget. Alla har sin kamp, det som syns och det som inte syns. Jag har mitt krig att utkämpa. Och som jag kämpar...

Sist av alla!

Jag är väl sist av alla, men nu finns jag i allafall med på Facebook. Jag är inte bara sist, minst vänner har jag också, stackars, stackars mig!

Jag har inte riktigt fattat meningen med Fejan, det är därför jag inte har gått med, men visst fyller det en funktion. Det är lite kul att se vad folk gör nu, som man kände innan och kanske ta upp bekantskapen med någon man förlorat kontakten med.

Men kan någon förklara varför det heter "vänner", det är ju bara ett fåtal som verkligen är vänner, de andra är ju kontakter och bekanta. Ordet vänner blir ju helt urholkat och tömt på mening när man säger att man har 632 vänner på Facebook!

Och sen undrar jag lite om inte hela grejen men Facebook handlar om att bli sedd. Folk lägger upp bilder och uppdaterar sin status var 3:e sekund, typ:
Nu äter jag nudlar, nu ska jag städa och det är bara sååå tråkigt osv
En del tycker att detta är löjligt och onödigt, varför vräka ut minsta detalj om sitt liv på skärmen?
Jag tycker också det verkar helt onödigt och till viss del meningslöst, men löjligt tycker jag inte att det är. Jag tror att det bottnar i en djup längtan att bli sedd och den längtan är inte löjligt i sig, utan fullt mänsklig. Alla bloggar som skrivs vittnar ju också om denna längtan; se mig, hör mig! Men någonstans i detta kan man ana en desperation; finnas jag inte där ute, uppdaterar jag inte min status tillräckligt ofta så finns jag inte! Har jag inte över 500 vänner så är jag en förlorare, en misslyckad människa.

Jag tror om sagt att Facebook fyller en funktion, men när vi söker allt vårt värde och uppmärksamhet där så är det sorgligt.

Sist; någon kanske undrar varför jag bloggar, om det också handlar om att synas. Ja det kan jag inte förneka visst är det delvis så. Men det handlar också om min längtan att få skriva, jag har alltid skrivit och tycker om att formulera mig. Jag hoppas också att jag kanske kan få ge något till er som läser.

En sommar i böckernas värld!

Jag har läst en del i sommar, en hel hög med böcker faktiskt. Jag älskar att kliv in böckernas världar och ta del av liv och öden.

"Till Mervas" av Elisabeth Rynell är en fin och sorglig berättelse. Språket är väldigt poetiskt och stundtals mycket vackert. Gillade den!

"Vilda svanar" av Jung Chang är en riktig tegelsten. Det är en självbiografisk familjehistoria som utspelas i Kina under 1900-talet. Jag var så arg när jag läste den, så mycket vansinne, så mycket lidande. Vad kommunismen ställt till med är långt värre än man tror. Läs den! (Måste dock erkänna att jag hoppade över en hel del, bitvis innehåller den långa och onödiga utvikningar.)


"En förlorad värld" av Evelyn Waug. Jag trodde faktiskt att den skulle vara bättre. Den var bra, men kanske inte det jag förväntat mig. Ska se Tv-serien någon gång, den ska visst vara väldigt bra!

"Den osynliga väggen" av Harry Bernstein. Den handlar om en judisk liten pojke och hans uppväxt. Det är en varm och fin berättelse, trots fattigdom och elände. Bernstein debuterade 96 år gammal! Helt otroligt att kunna få till en sådan fin bok!

"Ett hjärta större än världen" av Magnus Malm
En bok om vad det innebär att följa Jesus. En hel del läsvärt och tankeväckande, men tyvärr snöar han som vanligt in på gnosticismen. Dom bitarna kunde helt tas bort.

"Våga ta plats i ditt barns liv" av Neufeld och Mate, helt klart den bästa boken om barnuppfostran! Jag har fått så många nya tankar och funderingar. Jag är inte säker på att dom har rätt i allt, men mycket är
helt klart värt att ta till sig!

Ja, det var våren och sommarens läsning. Har läst några pocketböcker också men dom var lite sådär. Det var mycket länge sedan jag läste så här mycket. Senast var väl när jag läste littertur på universitetet. Vilken dröm det vara att under ett år bara få läsa en massa böcker. Det var fantastiskt!

Inga hajar i i vattnet

I år badade lilla Gabbi i stora havet och skrattade och skrek när vågorna stänkte på honom. Det var så härligt att se honom bada och lekfullt njuta i vattnet.

Annat var det förra sommaren. Då ville han inte ens går ner till vattnet. Hans motivering var följande: "Det kan finnas hajar!"
Tillslut gick vi iallafall ner till havet och tittade. Men sen vände vi och gick hem.
Och hela den semestern så vägrade han att bada, inte ens fötterna, för det kan ju finnas hajar!
Men i år hade han övervunnit sin rädsla!

Och jag tänker, så mycket man missar om rädslan får styra i livet. Man kan missa en sommar med bad, men man kan missa större saker än så, man kan om det vill sig illa missa livet. Man kan leva ett olevt liv, där rädslan styr varje steg och val. Och för varje sådant val i rädsla viras taggtråden ännu ett varv runt kroppen. Tillslut lever man i ett fängelse, byggt av rädsla.

Men det är en kamp att våga välja livet att inte snärjas av rädslans tråder.
För visst, det kan finnas hajar. Det kan det finnas. Livet är fullt av hajar, där vi anar det och där vi inte anar det.

Och ändå, kasta dig i havet, låt vågorna skölja över din kropp och solen värma din själ.

Barnaskratt

-Mamma varför skrattar inte dom vuxna lika mycket som barnen gör?

Så frågar hon, min lilla flicka som är skratt och vind. Hon som låter benen gå som trumpinnar över gården, hon som gungar upp till de vajande trädkronorna och ropar högre, högre!

Om jag bara visste vad jag skulle svara dig mitt lilla hjärta! Ja, varför skrattar inte vuxna som barnen? Varför bubblar inte skrattet som hos barnen? Vad ska jag svara dig?

Att livet kommer farande med kalla vindar, som rycker och sliter. Att kylan och mörkret slår fäste i själen så att skrattet stelnar och sången dör. Är det så det är? Ska jag säga dig det? Men nej, det vill jag inte, inte ännu. Jag står tyst och svarslös inför din fråga.

Det enda jag vet är att du ska låta ditt skratt leva.
Skratta mitt barn, skratta för alla vuxna som glömt och väck upp det som är stelnat. Låt alla höra ditt skratt; den ensamma tanten på gården, den sjuka mannen i rullstolen, din trötta mamma och alla som glömt sitt barnaskratt.
Skratta dig genom livet låt inget ta det ifrån dig!

Dansa mot gryningen!

Äntligen har jag hört honom spela min fina lillebror! Jag skäms över att det inte har blivit av tidigare, alltid har det varit något att skylla på, typ amning och graviditeter! Men nu var det alltså äntligen dax att få se och höra "Räfven"

Vilken underbar kväll! Jag älskar deras musik, den är helt galen! Jag har ju såklart hört deras skivor, men att få se dom live var något helt annat. Och att få se sin egen bror på scenen med saxen, så oroligt stolt och glad jag kände mig! (Jag minns hur han en gång lånade hem en sax och började öva i förrådet, vem trodde då att han skulle stå på scen en dag!)

Spela för mig, spela livets svindlande sång, så ska jag dansa genom nattens mörker mot gryningen.

Något att tänka på...

Vi sitter vi köksbordet när lilla Gabbi (3 år)säger:

-Om man inte delar med sig så är man en luv (tjuv!)

Han får genast mothugg av sina äldre syskon,
dom vet minsann bättre. En tjuv är man ju bara om man tar något som är någon annans.

Fast jag tror att han har rätt.
Om man ser det hela i ett större perspektiv, om inget egentligen tillhör någon, om det är så att vi faktiskt inte äger saker utan allt vi har och är i själva verket är gåvor. Gåvor som vi fått att glädjas över och förvalta, men också gåvor som vi fått för att ge vidare. Om man ser det så, ja, då är man en tjuv om man inte delar med sig av det man har.

Inget är mitt. Det är något att fundera på i vårt
jag-ska-ha-senaste-prylen-samhället.
Hur mycket jag än håller fast vid det jag har ska jag likväl en dag lämna allt.
Men det jag gav, av överflöd eller i armod, det kommer att finnas kvar!

Att le som ett barn

Finns det något vackrare än ett litet barn som ler och skrattar?
Inget går upp mot ett bebisleende med två små söta (men vassa!) tänder!
Det är omöjligt att motstå ett sådant leende. Hela hon ler och skrattar med allt vad hon är och har. Det är en sådan gåva att få se hennes glittrande ögon!

Jag minns att jag som barn ibland tyckte att det var något konstigt med vuxna människors leende, inte så att dom inte log på riktigt. Dom log med både munnen och ögonen, men ändå var det ett stråk av vemod över leendet, ett mörker och en sorg någonstans. Jag förstod aldrig riktigt.

Nu förstår jag varför vuxna ler sådär. Jag antar att jag själv ler så nu.
Ett barns leende är en spegelblank sjö, alldeles ren och klar. Inga stormar har ännu grumlat ytan, ingen oro har stört friden. Livet är gott (allt ska smakas på!)och härligt att leva! Livet vill väl.

Jag vill le som ett barn igen, le med munnen, ögonen och själen!

Språkförbistring på hög nivå

När vi sitter vi frukostbordet säger lilltjejen skrattande till Gabbi:
-Din lilla biracka, din lilla biracka!

Jag får en känsla av att hon inte riktigt vet vad det betyder och rättar henne och säger att det heter "byracka" och så förklarar jag vad det är, varpå hon säger:
-Vaaa!?
Hela hon ser ut som ett frågetecken, ungefär som om jag sagt att det stod en elefant ute på gården!

- Och jag som trodde att det hette "biracka". Jag trodde att det var ett bi som hittar på rackartyg!

Ja, så kan det gå, det är inte så lätt med svenskan! Tur att jag är svensklärare, så jag kan lära dom ett och annat!

Nya tider

Barnen ska leka en saga med sin tokroliga morbror.
Efter lite funderingar bestämmer lilltjejen:
-Vi lekar "Hassan och Greta" och du får vara häxan!

Ja, det är minsann nya tider, när Hans blir Hassan!
Riktigt multikulti!

Ett eget land

Det är läggdax, men han håller på med ett paket och vill först göra klart det.
Han vill klistra på många fina paljetter. Jag inser att detta kan ta hela kvällen så jag säger att han får fortsätta imorgon. Inget vidare populärt förslag, han bli sur, (eller "lur" som han säger!)

Han tittar på mig och säger:
- I natt åker jag till Gabriel-landet!
- Var ligger det?
- Långt, långt....

Lilla vän, jag förstår dig. Jag skulle också vilja åka till ett eget land, där allt är som jag vill att det ska vara. Där allt blir som jag har tänkt. Där inget kan göra mig illa. En egen liten ö! Det enda problemet är väl att det skulle bli ganska ensamt efter ett tag...

När han väl ligger i sängen är vi vänner igen. Och jag får höra att han alltid ska bo kvar hos mig! Älskade lilla pojke!

Vulkanskatt

Vulkanen spyr ut aska och farliga partiklar i en faslig mängd.
Helt okontrollerat får den hålla på! Det är verkligen upprörande!

Var har alla skogsmullar och fältbiologer tagit vägen i dessa dagar!?
Varför är dom inte ute och demonstrerar på gator och torg?
Upp till kamp för vår planet! Klockan är fem i tolv.

Varför inte helt enkelt förbjuda hela Island!
Det kanske är ett lite väl drastiskt förslag, men något straff måste dom ju få.
Dom har ju sannerligen fyllt sin koldioxidkvot med råge nu.
Inför omedelbart vulkanskatt!

Vad ska vi äta idag?

Jag sitter på bänken på gården i solskenet och njuter.
Det är faktiskt små, små gröna blad på buskarna!

Funderar på vad vi ska äta idag, denna eviga fråga som varje
dag kräver ett relevant svar. Lilltjejen sitter brevid mig och
jag frågar om hon har något förslag.
Hon brukar alltid svara "yngspannkaka", för det älskar hon.
Men idag vänder hon ansiktet mot solen och så säger hon:
-Vi kan äta solsken!

Ja, lilla vän, så gärna.
Idag blir det solsken till middag!

Långa blöjbyten!

Hon är 8 månader nu och blöjbytena tar bara längre och längre tid.
Jag kan helt enkelt inte korta ner dom!

Hon har börjat äta mat nu vilket innebär helsanering efter varje måltid. Av med alla kläder! Och när hon ligger där på skötbordet med sin runda goa mage och tjocka härliga lår, ja då måste jag bara ta upp henne och gosa med henne! Hon lägger sin arm runt min hals och bubblar och slaskar på min hud. Så står jag där med henne, länge, länge och bara njuter av att min lilla skatt!
Jag vet ju hur fort det går, snart är bebistiden förbi. Så blöjbytena får ta alla tid i världen!

Bara så att ni vet, bebben har öronflax (öronvax)enligt storasyster!

Radioprogram!

Förra veckan spelade jag in 4 radioprogram för P1
("Vid dagens början" och "Vid dagens slut")

På morgonen frågade stora killen:
-Mamma tror du att det kommer att gå bra?
-Ja, det hoppas jag!
-Har du övat ordentligt?

Jo, jag hade övat och det gick bra tycker jag.
Det var så klart nervöst men väldigt roligt!
Jag ska börja skriva på några fler program nu!

Ge mig ett trollspö!

-Om du inte gör som jag säger så trollar jag dig till en svamp! säger hon bestämt och viftar med sitt lilla rosa trollspö.

Vilket hot! En svamp, ha, ha! Jag skulle inte ha något emot att bli en svamp och stå i en tyst skog någonstans. Lugnt och skönt, bara få stå alldeles stilla, inget mera spring. Låter rätt skönt tycker jag.

Jag skulle också vilja ha ett trollspö, med gnistrande stenar och sidenband på.
Tänk vad man kunde göra då!
Jag skulle dansande gå vägen fram och svinga det så snön smälte och bäckarna och träden började sjunga igen. Jag skulle svinga det över var och en som behövde lite glimmande stjärnor på sin väg.
Slösande utan gräns, i överflöd!
Över alla glömda och begravda drömmar skulle jag svinga det.
Över alla askungar och fula ankungar.
Över alla tårar så att de blev till skinande ädelstenar.

Så ge mig ett trollspö eller två,
nej, ge mig hela famnen full.
Så skulle jag svinga dem för dig min vän och för mig.

Gummibjörnen anfaller!

"Gummibjörnen! Snälla pappa sätt på Gummibjörnen. Nuuuu vill jag att du ska sätta på Gummibjörnen!!"

Ja, så låter det varje dag just nu. Alla barnen har av någon anledning blivit helt tokiga i Gummibjörnen. För er som inte har hört sången så kan ni lyssna genom att klicka här

Men innan ni lyssnar bör ni läsa detta. Sången är starkt beroendeframkallande och kan ge upphov till allvarliga biverkningar. Att lyssna mer än 5 min per dag är inte att rekommendera.

Om du får i dig för stor dos så ge akt på följande tre faser:

Fas 1 Du nynnar för dig själv när du diskar "Jag är en Gummibjörn, en Gummibjörn...
När du ska sova fortsätter sången eka i ditt huvud.
Denna fas är övergående och kräver i regel ingen behandling, även om symptomen kan vara nog så besvärande.

Fas 2 Du sjunger högt för dig själv på ICA-affären när du lägger upp varorna på bandet.
Du bör kontakta din husläkare eller ringa sjukvårdsrådgivningen. Tveka inte att ringa, vem som helst kan drabbas!

Fas 3 Du är på anställningsintervju och blir ombedd att berätta lite om dig själv, varpå du börjar sjunga "Jag är en Gummibjörn...
Kontakta omedelbart psykakuten. Det finns effektiva avvänjningsmetoder och chanserna till ett normalt liv är goda

Filmtips och TV

Här kommer veckans filmtips: Jean de Florette (del 1 o 2)
En fransk film, lite annorlunda och långt ifrån Hollywood. Det är så klart drama, jag gillar det bäst. Man kan väl säga att den i korthet handlar om den lilla människan mot den stora, om fall och upprättelse. Mycket bra skådisar!

Nästa tips är ett barnprogram: "Hotell kantarell". Det bästa med programmet är "Maggans tv-shop". Jag skrattar varje gång, fast det nästan är precis samma sak som händer. Maggan är helt enkelt störtskön och så taskig mot sin assistent Bosse. Dom driver med fenomenet TV-shop och säljer en massa onödigt skräp. Tag 1 betala för 10!

För många år sen tittade jag faktiskt en hel del på TV-shop. Jag började kolla på TV på eftermiddagen och då var det det enda program som gick, efter det kom "Lilla huset på prärien" och sen var det väl "Glamor" eller något annat skräp. Ja, det var sådant man kunde göra när man var student. Man har en massa tid och massa pengar. (Fattar inte varför studenterna gnäller!) Hur som helst, blev jag rätt så less på det hela och har nu varit utan TV i 10 år! Senaste åren har jag dock sett en del program på Svt-play på internet.
Men nu börjar jag faktiskt känna att det skulle kunna vara kul med en TV, frågan är bara när jag skulle ha tid att titta!

Familjen Annorlunda på Tv4

Det är inte många tv-serier jag följer, men Familjen Annorlunda
på Tv 4 vill jag inte missa. För er som inte sett det så handlar det om tre familjer som har typ 9-10 barn, var! Det är så härligt att se alla dessa barn! En mamma beskrev det som en verklig ynnest att få vara hemma med barnen.
En familj har 9 barn och bor på 95 kvadrat! Helt plötsligt känns vår lägenhet hur stor som helst! Ska inte gnälla mer över att vi har det trångt.(Hoppas verkligen att dom snart hittar ett annat boende!)

Jag har länge funderat på vilket språkbruk man använder när det gäller barn. Redan från början i skolans sexualundervisning får man höra att en graviditet är något man ska skydda sig mot, som om barn var någon slags könssjukdom! Men så finns det ju en del som inte lyckas skydda sig och då faller föräldrarförsäkringen ut. Ungefär som det hänt en olycka och man får ut på försäkringen! Och sen, som att det inte räcker med att få ut på försäkringen, så erbjuder sig snälla staten att efter 1 år ta hand om barnet så att föräldrarnas liv och karriär inte ska påverkas i någon större utsträckningen av den olycka som inträffat!

Jag menar naturligtvis inte att alla ska ha femtioelva barn, men det är så sorgligt att se hur barnen i vårt samhälle så ofta ses som en börda. Familjen Annorlunda är verkligen något annorlunda, familjer som vågar ta emot barnen som de skatter de är!

Jakten på den skyldige

Känner lukten av ljus när jag kliver upp på morgonen. Ah, mysigt maken har tänt ljus och fixat frukost, är min första tanke. Går in i badrummet för att byta på lilltjejen.
Vänta lite nu, det luktar väldigt mycket rök. Bränt. Inte stearinljus direkt. Det måste vara brödrosten som luktar. Suck, någon som inte kan rosta bröd. Det har hänt förr. Förbereder mig på att hålla en föreläsning om hur man använder en brödrost.

När jag kommer ut i köket visar det sig mycket riktigt att lukten kommer från brödrosten, men det är inte riktigt som jag tror.
- Titta här vad som låg i brödrosten, säger maken. Han håller upp en bränd kartongbit.

Med bevismaterialet i handen börjar jakten på den skyldige. På kartongbiten har någon ritat streck i olika färger. Alltså finns det 5 huvudmisstänkta, en av dom avskrivs direkt från utredningen pga låg ålder och oförmåga att hålla i en penna. Jag börjar med de tre som sitter runt frukostbordet, alla skakar på huvudet. Den fjärde misstänkte har gått under jorden. Jag hittar honom så småningom under täcket. Han häktas och förhöret inleds. Han blundar hela tiden och försöker dra täcket över huvudet. Långt om länge kommer erkännandet, med tårar i ögonen försöker han förklara. Motivet till brottet är dock fortfarande något oklart.

Domen är hård men rättvis. Han får lägga sitt huvud i mitt knä, så klappar jag honom sakta, ger honom en kram och säger att allt är bra nu. Sen får han lova att aldrig mer rosta kartongbitar!

Det gäller att ha kul!

Dagens citat:
"Om man inte har kul och är dum då går kärleken ut ur hjärtat."

Han är så vis Jojo. Han visar med fingrarna hur kärleken springer ut från hjärtat och jag tänker att han har så rätt. Glädjen får inte gå förlorad mitt i alla Nettokassar och gruset i hallen.

I eftermiddags gick vi iväg till pulkabacken. Så härligt att det är snö så barnen kan åka! Jag njuter av att se hur roligt dom har! Och det är faktiskt kul att åka själv också. Skönt att komma hem sen och dricka varm choklad med vispgrädde.
En eftermiddag när kärleken gick in i hjärtat!

Råd och dåd nr.2

Det är nu dax att ta fram den stora svarta pennan och sätta ett stort streck över följande månader; januari, februari och mars. Dessa månader fyller enligt mig ingen som helst funktion, stryk dom för gott! Det är bara elände; kallt, grått och magsjukor.

Stora killen blev sjuk i lördags. Stackare, men han var så tålmodig. Timme efter timme satt han framför toan och kräktes lite då och då. Jag försökte undvika att vara så nära honom. Fick lite dåligt samvete för att han fick vara själv så mycket, tänkte att jag borde göra mer för honom, men jag ville absolut inte bli sjuk och så hade jag ju de andra fyra att ta hand om.
Nästa dag var han piggare och sa:
- Tack mamma för att du tar han om mig så bra! Jag älskar dig! Du är så snäll och ger mig äppeljuice och smörgåsrån när jag är sjuk!
Åh, det värmde mitt hjärta. Han är så söt!

Nu till rådet. Ät "Dofilus" två gånger om dagen när det går magsjuka i familjen.
(Tack till dig kära vän som tipsade om detta!) Förra året blev alla i familjen magsjuka men jag klarade mig! Denna gång mådde jag visserligen hemskt illa i flera timmar men jag slapp köra buss iallafall! Någon som har något annat tips på detta område så tar jag tacksamt emot det!

Här kommer dådet!
Låg i sängen i går kväll, fett illamående och undrade hur i hela världen jag skulle få i säng 5 barn (maken var bortrest över helgen). I vanliga fall är det jordens liv på kvällarna och man får springa och jaga dom små liven. Ingen vill borsta tänderna eller ta på pyjamas, så hur skulle det gå nu? Men som genom ett trollslag förvandlades dom små vilda aporna till fromma lamm. Dom gjorde precis som jag sa, direkt utan något tjat. Tjejen borstade tänderna på lillebror och tog på honom pyjamas! Ja, det var veckans stordåd, att få i säng 5 barn liggandes från sängen!
Mammor kan!

Han är spelberoende!

Gabi som är 3 år sitter på golvet och trycker frenetiskt på knapparna på Spiderman- spelet (typ Game & Watch). Lite då och då utropar han: - Läss! Läss!
Vilket betyder "Yes". (Han har en konstig vana att sätt "L" framför alla ord. Kanske någon logoped kan förklara detta märkliga fenomen!?) Jag ler lite överseende åt honom. Så söt han är när han låtsas spela. Han har ju sett och hört dom stora killarna och vet att man ska säga "Yes" lite då och då.

Idag fick jag helt plötsligt en känsla av att jag borde titta lite närmare på hans spelande. Och vad är det jag ser. Jo, 189 poäng, 3 liv kvar och en liten killen som spelar snabbare än jag hinner blinka. Han spelar på riktigt! Lite då och då utropar han: -Läss! Läss!
Dagens lärdom; underskatta inte era barn!

Dagens citat

Jojo har tappat en hel del tänder senaste tiden. Ser så gulligt ut när han ler.
Båda framtänderna där uppe är borta, men där nere är dom kvar.
Vi matbordet säger storebror:
-Det ser ut som ett pussel i din mun!!

I lampans sken.

Stora killen som är åtta fick en sänglampa i julklapp. Nu ligger han där och läser på kvällarna, det ser så mysigt ut. Minns själv hur trevligt det var, lite spännande och så härligt att få förlora sig i böckernas magiska värld. Och så var det en trygghet så klart, att snabbt kunna tända lampan mitt i natten om man drömt något läskigt.

På tal om mardrömmar, han läser riktigt otäcka saker pojken min. Hade jag läst något liknande så hade jag garanterat fått obehagliga drömmar. Bara jag tänker på det så blir jag alldeles svettig och nervös. Jag ryser när jag ser omslaget!
Han läser ritningar till sitt Meccano. Så ligger han där och tänker på hur han nästa dag ska sätta ihop det hela. Igår byggde han en gaffeltruck! Jag är mäkta imponerad, skulle aldrig klarat det. Får som sagt svettningar och panik bara jag tittar på bilderna.
Jag vet vem som ska få sätt ihop nästa IKEA- möbel! Och som kommer göra det med glädje!

Så skönt att vara 35!

Fyllde år för några dagar sedan. Det är så skönt att vara vuxen. Något av det bästa är faktiskt att man slipper frysa! Man har ju blivit lite visare med åren på det området. Kommit till insikt om att det är skönt med mössa, skönt med långkalsonger och inte minst skönt med mamelucker. Det sistnämnda är inget urtidsdjur om någon nu tror det, utan ett par byxor som går ner typ till knäna och som är superbra att ha under en kjol när det är kallt. Rekommenderas varmt! Finns kanske inte att köpa på HM precis, men i tantaffärer är det en storsäljare. När jag var liten avskydde jag att att ta på mig mina mamelucker. Dom var fula, dom stacks och dom hade ett så fult namn! Men jag har försonats med dom allt eftersom åren gått.

Tycker så synd om alla ungdomar som fryser dessa kalla dagar. Det kom in ett gäng killar på bussen och svor över hur kallt det var. Tror det ja! Ingen mössa, inga vantar och så huvjacka. Det var -14 grader den morgonen! Arma barn klä på er! Och alla tjejer som envisas med att ha jackan uppknäppt utan halsduk. Om ni bara anade hur skönt det är att knäppa jackan...
Ja, jag vet, det är klar tantvarning på det jag skriver. Men man får som sagt lite insikter med åren.
Ta nu på dig ordentligt och glöm inte mössan!