Mitt fönster står öppet mot den mörka sommarnatten.
Jag hör syrsorna spela, dom har vågat sig fram nu efter det ihållande regnet. Så börjar jag tänka på vintern, trots att det fortfarande är sommar, iallafall sensommar. Jag tänker på sagan om myran och syrsan. Snart ska hans lättvindiga spelande tystna, stråken kommer att stelna i den första nattfrosten.
Tanken på vintern skrämmer mig. Det är mörkret jag är rädd för, mörkret som kastar långa skuggor in i mitt inre. När det är mörkt både utanför fönstret och i mitt inre, hur mörkt är det då inte!
Min finska farbror kunde säga mitt i sommaren:"Snart är det vinter!"
Det är väl det jag har i mig det finska vemodet och de stora, mörka susande skogarna. Snart är det vinter.
Men jag har också den finska sisun i mig.
Sisu är ett ord som på finska betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Jävlar anamma, helt enkelt. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och kopplas till det finska vinterkriget. Alla har sin kamp, det som syns och det som inte syns. Jag har mitt krig att utkämpa. Och som jag kämpar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
I natten I utmarkerna bortom mina resurser bortom min kontroll Irrar vid gränstra kterna ödsliga vidder Utkastad Vantroget ser jag mig o...
-
Gryning Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar Sveper sin mjuka filt Slipar av det vassa och kantiga Solens milda varsamma strålar Oc... -
"Under omprövning" En antologi om konst, kanon och kvalitet Antologin "Under omprövning" (red. Johan Lundberg) kommer...
Syrsan påminner mig om en stark bild i min första läsebok från småskolan: Syrsan står i snål snöblåst, huttrande och vädjar om mat och husrum - men myran som står i "dörröppningen" är hård och obeveklig: "Har du sorglöst spelat hela sommaren lång, så får du nu stå ditt kast...
SvaraRaderaoch Vinterkriget: Trevligt att "din finske farbror", Heikki Levo, uppmärksammas i din tänkvärda blogg. En poäng i historien är att Heikki fällde sin av finskt tungsinne präglade och nu klassiska replik, vid ett besök hos oss i Tullinge - på själva MIDSOMMARAFTON!
KRAM från pappa Heimo - inte fullt så melankolisk som storebror.
Ja, jag minns också den bilden hur han står där ute i snålblåsten. Det är en sedelärande berättelse och man skulle ju tycka att det var rätt åt honom. Det gjorde jag också. Men nu känner jag medlidande med honom och undrar hur myran kunde vara så hård. Är det inte viktigare att lära sig barmhärtighet?
SvaraRadera---------------
Jaha, så det var på självaste midsommarafton, det gör ju denna klassiska replik ännu bättre!