Recension “Det stora könsexperimentet”

Jag sitter på ett informationsmöte om undervisning i sex och samlevnad, bläddrar lite förstrött i de böcker som skickas runt tills jag fastnar för en rubrik med frågan:
“Hur vet jag vilket kön jag har?” 
På denna enkla fråga ges följande svar:
“Blunda och lyssna inåt! Vad känner du dig som? En tjej, en kille, en hen eller kanske något helt annat? Bara du själv kan avgöra!”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är absurt. Själv föreslår jag detta
enkla, om än i dessa dagar kontroversiella svar:
Öppna dina ögon! Böj huvudet neråt och titta. Du kommer garanterat att se svaret tämligen snabbt!

Genusideologin har kopplat ett stenhårt grepp över Sverige, likt en
jättebläckfisk med tentakler som slingrat sig in överallt: in i regeringen, in på universiteten, media, skola och ner till minsta dagisgrupp. Ingen kommer undan. Genomslaget är enormt och det är inte konstigt med tanke på att genusforskningen fått 400 miljoner kronor till sitt förfogande (år 2001-2011).
Det är därför med stor glädje och förväntan jag tar mig an boken
"Det stora könsexperimentet". 

I boken går överläkaren David Eberhard till storms mot radikalfeminismens mål att uppnå jämställdhet genom att skapa ett könlöst samhälle. Redan i bokens inledning torde propparna gå hos alla genusteoretiker. Eberhard har nämligen mage att påstå att det finns skillnader mellan män och kvinnor! Detta faktum backar han sedan upp med otaliga studier. Skillnaderna beror alltså inte på könsmaktsordningen som genusteoretiker bestämt hävdar. Han är dock mycket noga med att poängtera att skillnaderna mellan män och kvinnor återfinns på gruppnivå.

Genusteoretikernas föreställning att kön bara är en social konstruktion smular han sönder och samman. Istället landar han i ståndpunkten att vi är en produkt av både arv och miljö, där det biologiska arvet spelar en betydligt större roll än många tror.

Att genusteorier fått ett sådant genomslag beror enligt Eberhard på det postmoderna synsätt som råder i västvärlden idag. Inom postmodernismen finns inte några givna sanningar. Du är fri att skapa dina egna “sanningar”. 

Relativa sanningar är problematisk. Botemedlet mot detta är enligt Eberhard bland annat logik, biologi och statistik. Här har han helt klart en poäng. Logiska diskussioner lyser sannerligen med sin frånvaro i den offentliga debatten idag. Likaså oförmågan att kunna ta till sig fakta och statistik, man avfärdar det helt enkelt som irrelevant, helt i postmodernistisk anda. Den egna upplevelsen övertrumfar nämligen allt.

Det könsneutrala synsättet som råder på många skolor och förskolor ser Eberhard som helt förkastligt. På genusdagis väljer man att ersätta ord som flicka och pojke med barn eller kompis och att aktivt motverka könssegregerade lekar. Eberhard frågar sig vad som händer med dessa barn som inte får utlopp för sina naturliga instinkter. Det är inte långsökt att tro att det finns en koppling här till könsdysfori (dvs att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten). 

Könsdysfori har ökat markant de senaste åren och allt fler könskorrigerande operationer utförs. Förslag har kommit från regeringshåll att barn ska kunna påbörja behandlingen utan målsmans tillstånd. Ren barnmisshandel enligt Eberhard. Ett barn kan inte på något sätt överblicka konsekvenserna av ett sådant irreversibelt beslut. Detta med könsoperationer är egentligen mycket märkligt, å ena sidan menar man att kön bara en social konstruktion, å andra sidan är det otroligt viktigt att alla ska få välja kön!

Eberhard slår hål på myten om osakliga löneskillnader. Det hävdas ofta att kvinnor drar det kortaste strået när det gäller löner i arbetslivet och på ytan kan det se ut så, om man jämför äpplen med päron. Dock tycker jag att Eberhard missar en mycket viktig ingång här. Jag menar att den stora ojämlikheten ligger i hur vi värderar olika slags yrken. Kvinnor har av naturen enligt Eberhard, en tendens att välja yrken med inriktning mot omvårdnad och socialt arbete. Om jämställdhet skulle vara på riktigt menar jag att typiskt kvinnliga yrken skulle ha samma lön och status som manliga yrken.

I slutet av boken tar han upp både #metoo och krisen i Svenska
akademin. Han ger sig även på att diagnostisera genusteoretiker och menar att de verkar uppfylla kriterierna för vanföreställningssyndrom. Den raljerande ton han använder sig av går lite väl långt här, men som psykiater kan han väl knappast låta bli att ställa diagnoser.

Boken vilar inte på någon kristen grund vilket gör att jag inte alltid delar alla ståndpunkter. Han klumpar t ex ihop kreationister med flat earthare. Lite bättre koll borde han ha! 
Bitvis är boken också tungläst med undersökningar staplade på varandra och boken hade tjänat på en hårdare redigering, men med det sagt kan jag ändå varmt rekommendera den. 

Boken utgör en betydelsefull motvikt till vårt genusmarinerade samhälle. Eberhard sticker verkligen ut hakan och visar tydligt att “kejsaren är naken”. I bästa fall får han på käften, ja jag säger i bästa fall, för då kanske en debatt kan uppstå, i sämsta fall kommer boken gås förbi i tysthet. 

Utopin om det könlösa samhället ser jag, som ett krig mot naturen och i förlängningen ett krig mot Gud. Detta uppror mot naturen kommer ofrånkomligt att föra oss ännu längre bort från oss själva, varandra och Gud. Vi får be och hoppas att utopin om ett totalitärt genusparadis stannar just vid en utopi.

(Denna recension publicerades i tidningen "Världen idag" 
den 29 nov. i pappersupplagan.)