Ingenting kan hindra natten
Jag har denna höst haft sällskap av fransyskan Delphine de Vigan. Jag har läst "Dagar utan hunger", "Om det inte vore för dig", "Lojal", "No och jag" och senast "Ingenting kan hindra natten". Hon skriver bra och det har varit ett nöje att läsa.
"Dagar utan hunger" har vackrast språk tycker jag, men den bok som sticker ut mest är "Ingenting kan hindra natten". Det är en svindlade bok, egentligen en omöjlig bok, för hur skriver man om sin egen mor, om sin släkt och om det onämnbara?
Detta blir ingen regelrätt bokrecension, de blir lätt så tråkiga. Jag delar istället med mig av de tankar som väcktes.
Boken handlar om författarens mor, Lucile. Hon växer upp i en stor familj med nio barn. Utåt sett en härlig bohemisk familj som väcker beundran, men innanför mitt i värmen och skratten finns fasan. Där finns sveken, självmorden och tystnaden. Lucile bär detta med sig och lyckas aldrig få sina sår läkta. Hennes egna barn, får ingen egentlig barndom. De växer upp under fruktansvärda omständigheter. Moderns psykiska sjukdom överskuggar allt.
Jag tänker på skulden. Skulden när en generation inte vill, nej vill är nog oftast fel ord, det riktiga ordet är förmår. När en generation inte förmår rengöra sina sår, inte har kraften och verktygen att göra det som måste göras, ja då överförs det till nästa generation. Och skulden blir dubbel, mer än så. De taggiga snåren växer sig ohjälpligt allt högre, allt mer ogenomtränglig blir snårskogen. Att ta sig igenom detta läggs som en börda på nästa generation.
Jag vill som sagt inte kalla det skuld. Det för ju tankarna till att någon har gjort fel, att de på något sätt hade ett val. Jag vet allt mindre om det verkligen är så. Jag landar allt mer i att de inte fick den hjälp de behövde och därför var den enda lösningen som stod till buds för att överleva att kapsla in och täcka över. Visst finns det skuld också, men det kanske inte är det primära.
I boken gör Lucile ett tappert försök att avslöja lögnen. Hon håller upp sitt smärtsamma sår så att hela familjen kan se de smutsiga sårkanterna och varet som rinner ut. Men familjen vänder bort sin blick i vämjelse. Vad återstår då? Då återstår galenskap, för detta sår är för stort att dölja, för stort att vifta bort och låtsas som ingenting. På något sätt måste det ges uttryck, gestaltas och förkroppsligas. Luciles återkommande psykoser och hennes bipolaritet är såret som visas upp, bara från en annan sida.
Genom hela livet svävar hon över avgrunden, står åtskilliga gånger och balanserar med ena foten på kanten, för att tillslut ta steget, när hon inte ser någon annan utväg.
Jag har funderat mycket på detta de senaste åren. Smärta som ärvs, lidande som vandrar vidare i blodomloppen generation efter generation. Livsvägar som ohjälpligt slutar i ödemarkens karga ensamma landskap. Spetälskan förs vidare som en förbannelse i släktled efter släktled. Visst, inte alla blir psykiskt sjuka bara för att det finns obearbetade trauman i släkten, det krävs någon form av disponibilitet också.
De Vigans släkt bär på många trauman. Att skriva boken var inget lätt beslut, men en nödvändighet. Parallellt med händelserna bakåt i tiden beskriver hon sin egen vånda med att skriva boken. Ett arbete som kostar henne enorm möda. Ett värkarbete under ohygglig smärta.
Jag ser det som om hon håller upp boken som ett svärd som hon svingar genom generationerna, försöker ta sig fram genom de snåriga och igenväxta stigarna. Som hon får kämpa, som hon får lida. Men det är inte med ett ursinne hon går fram, nej, det är varsamt och med ömhet. Hon blandar de allra vackraste och varmaste scenerna i släktens historia, med fasansfulla scener. Hon visar upp den komplexa och motsägelsefulla människan, sällan är det så svartvitt som vi vill tro. Det är inte hämnden som driver henne att skriva, det är viljan att förstå och att komma nära. Viljan att försonas.
Ingenting kan hindra natten, det vet hon, men ljus kan tändas. Kanske är det det hon gör med boken, tänder en fyrbåk i natten och hoppas och ber att nästa generation inte ska vandra vilse. Att förbannelsen ska brytas.
