I mörkret

Vi går vilse i mörkret, konstigt vore något annat.
Hur skulle vi kunna hitta rätt i detta mörker? Lika mörkt som en sen eftermiddag i november.

I mörkret famlar vi, snubblar och gör oss illa gång på gång. Det vi trodde vara liv och värme visar sig vara något helt annat.
Men vi är iallafall fria i detta mörker, fria och oberoende. Ingen ska minsann få säga oss var stigen går att finna. Ingen får ens antyda att det kanske finns en stig.
För vi är fria, fria i ett tätnande mörker som letar sig ändå in i själen.
Och vi är självständiga.
Och vi är själva.

Vilse går att dela.
Vill se!
Ja, det är detta iallafall några av oss längtar efter i vår vilsenhet.
Om det ändå gick att se!

Jag ser inte ännu, det gör jag inte. Jag famlar precis som du i ett mörker som pressar sig mot mig.
Men det finns fotspår att följa.
Svagt glödande.

Det ofattbara

22 pärmar samlar jag ihop.
Det var det som gavs mig. Det som blev kvar av alla glansiga drömmar.
22 pärmar
Där ryms allt.
Slingrande svarta lögner. Kringströdda löften som föll sönder i mina händer.

Så det var detta jag kämpade för i alla åren.
Alla långa kvällar, alla ensamma helger. Kvällar som aldrig blev till natt utan bara övergick i ännu en dag.
Mat, tvätt, barn, städning, sjukdom, gråtandes av trötthet och oro.
Och den grå gröten när inget annat fanns.
Men det skulle ju bli bättre....
Bara en tidsfråga.
Som jag kämpade!

Sorgen står stum med nedböjt huvud.
Likt en snidad träfigur med tom blick.
Oförmögen att greppa det obegripliga.

För 22 pärmars skull.

November

Påväg hem från jobbet i novembermörkret med lätt duggregn i ansiktet. Nakna svarta grenar i lyktskenet.

Avskalat och ärligt, de glittrande storslagna drömmarna är för länge sedan borta. 

Nils Bolanders dikt kom i mina tankar:

November

Sommaren har jag trots allt
aldrig riktigt litat på -
så översvällande och inställsam
med sitt solsmicker,
sitt blomsterfjäsk
och trastkrusande.

Liksom om den vore
osäker på sig själv
och ville dölja det
bakom en tvärsäkerhet
av fjärilfladder
och fågelpladder.

Det går an att spendera
med det som inte är ens eget.
Sommaren är självupptagen
som en skönhetsdrottning,
berusad av sin förföriska charm.
Speglar sig dagen i ända
i alla blanka vatten
och ler mot sin egen bild.
Lyssnar behagsjukt
på ekot av sin egen röst:
tordönsröst, västanviskning, vågmummel.

         Vilken stor teater på friluftsscenen!

Tacka vet jag
en snål, kort dag i november
med så genomskådande, allvarliga ögon.
Fåmäld och lågmäld
i sin nakenhet,
hederligheten själv
i sitt plundrade armod.

Det är någon att hålla i hand,
när man ska till att dö.
En som är vän
med sömnen och döden
och van att hålla likvaka.

En dag i november,
då löftena frusit till klirrande is
på vattenpussarna
och förhoppningarna
blivit till tjäle i jorden,
såg jag Kristus
vandra över barmarkerna
in i granarnas katedral
till aftonsången.
Mullen blommade inte
i hans spår
men kvällshimlen blödde
över hans huvud.

Bön under morgonen

Låt min inre trädgård vakna
Vandra längs stengångarna
Andas över min trädgård
Andas liv och andas frid.
Väck det som slumrar, väck det vissna och döda
Låt nya friska skott växa fram.

Bara Du kan.

Oväntat besök

Hon stod där tyst och lite försagd.
-Får jag komma in? Jag har knackat länge på din dörr.
Jag kände inte igen henne. Vem var hon? Var kom hon ifrån.
Och ändå var det något välbekant över henne som fick mitt inre att glädjas

Hon sträckte sina armar mot mig och tvekande lät jag mig omfamnas. Först då när jag kände värmen från henne förstod jag vem hon var.
-Men kom in! Förlåt mig att jag låtit dig stå här ute och vänta, förlåt! Jag har inte hört dig, jag trodde knappt du fanns längre. Trodde du inte ville besöka mig. Kom in nu!

Och hon kommer in. Jag låser upp alla stängda rum. Öppnar alla fönster, låter ljuset flöda.

Lyckan har kommit på besök!

Oändlig kärlek

"Mamma jag älskar dig som rymden är!
Hur mycket älskar du mig?"

Hon är fem år och jag blir stum av hennes vackra ord. Som rymden är.
Vad ska jag svara henne? Det är svårt att slå en sådan kärleksförklaring!

Det som inte blev

Det som inte blev
är ett tomrum i mitt innersta
en skärande längtan
en stum sorg.

Löftena lyste klara och starka,
stjärnorna låg inom räckhåll.
Bländande gick jag i ljuset.

Allt släcktes en kall vårnatt.
Leende drömmar stelnade till is,
tillitens stadiga mur rämnade.

Vad gör jag av allt som inte blev?
Min sargade längtan ropar,
vill inte tystna.

Värdet i en liten bricka

Nu är jag som alla andra. I tolv år har jag varit utanför samhället, men nu är jag som alla andra. Det känns märkligt på många sätt. Första dagen efter jobbet går jag ut på stan. Det är varmt och jackan är uppknäppt, men inte bara för att det är varmt, jag vill att id-brickan ska synas, min jobbricka. Brickan som ger mig tillträde till jobbet ger mig också tillträde till samhället. Jag är någon, jag jobbar, jag gör rätt för mig.
Jag har ett värde.
Jag trodde inte att det skulle kännas så stort, men det gör det. Som om mitt värde skulle sitta i en liten bricka! Som om jag inte har gjort något innan, som om inte det var värt något. Och jag tänker att det handlar om att höra till, att vara som alla andra. Det är skönt och det känns tryggt.

Först nu inser jag hur tufft det har varit under alla dessa åren att gå mot strömmen och inte göra som alla andra. Att hela tiden bli ifrågasatt, att leva på ett annat sätt och aldrig vara med på riktigt. Har man inget jobb så är man ingen, så är det bara. Visst, jag har ju haft en del extrajobb och gjort radioprogram för P1, det har räknats iallafall. Men allt annat jag gjort alla dagar och alla nätter med barnen, det har aldrig räknats.
Aldrig belönats. Det arbetet har aldrig gett mig tillträde till samhället.

Men nu är jag med, bidrar till samhället, betalar skatt, gör rätt för mig.
Det paradoxala är dock att jag liksom de flesta med barn på dagis är olönsamma för samhället!http://www.varldenidag.se/nyhet/2009/04/29/Dagis-olonsamt-for-samhallet/
Fast det är det väldigt tyst om.

Det är roligt att jobba, det tycker jag. Något nytt och omväxlande. Jag bara önskar att allt arbete kunde räknas, att värdet inte skulle sitta i en liten bricka.

Komma i form efter förlossning

Jag har många gånger fått frågan om hur jag kan vara så smal efter att ha fött så många barn. Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om detta men tvekat eftersom jag vet att det är ett väldigt känsligt ämne det här med vikt. Men nu skriver jag iallafall och detta inlägg är inte riktat till de som trivs med sin övervikt eller de som är trötta på all vikthets och bantningshysteri. Detta inlägg är för de som vill ha några enkla tips och råd i all välmening. Så när detta är sagt kan jag börja!

Efter fem graviditeter har jag en viss erfarenhet av detta med hur man kommer i form efter en förlossning. Först och främst se till att inte gå upp för mycket under graviditeten! Jag har gått upp ca 10-12 kg varje gång och då blir det ju betydligt lättare att gå ner allt sedan. Men för er som gått upp det dubbla så misströsta inte, det går att komma i form igen, men det tar lite längre tid.

Det är bra att börja träna så smått redan efter någon vecka, mest för att få in vanan. Ingen hårdträning alltså! Den träning som fungerar bäst är den dagliga träning. Om man bara tränar en gång i veckan är det stor risk att det blir väldigt sällan, ena veckan är man kanske sjuk och nästa vecka har man ingen barnvakt osv. För mig har det varit enklast att hitta en träning som går att göra hemma på vardagsrumsgolvet.
I början gjorde jag några enkla övningar där det ingick att dra in magen och hitta magmusklerna.
10 minuter per dag är en bra början. Sedan har jag utökat med andra träningsformer som promenader och simning.
Nu går jag en rask promenad en halv timme per dag. Det är en vana som är lika självklar som att borsta tänderna. Det optimala hade väl varit att kombinera det med ett pass på gymmet men det funkar inte just nu. Hur som helst, den dagliga träningen är det mest effektiva eftersom det är större chans att den blir av iallafall ett par dagar i veckan.

Köp inte nya kläder! Se istället till att komma i dina gamla kläder som du hade innan graviditeten. Eftersom jag alltid haft begränsat med pengar så har jag efter förlossningarna kunnat välja på att antingen gå runt i mammakläder vilket inte är så roligt eller snabbt se till att komma i mina vanliga kläder igen. Om man väljer att köpa nya kläder i en större storlek är det lätt hänt att man fastnar med de extra kilona och efter nästa graviditet är det samma visa.

Ät mindre! Ät mer!
Ät mindre av det du brukar äta mycket av och mer av det du brukar äta lite av. Det vill säga öka andelen grönsaker på tallriken och minska ner på det andra.
Det handlar inte om att gå hungrig. Jag har aldrig någonsin gått omkring och varit hungrig för att gå ner i vikt, det är helt onödigt självplågeri. Ät regelbundna måltider.
Sen finns det ett par saker som man enligt mig överhuvudtaget inte bör äta och dricka alls eller iallafall väldigt sällan och det är läsk, smågodis och köpekakor.

Tänk på att slaget avgörs redan i affären. När man väl köpt hem godis är det nästan omöjligt att låta bli. Tänk inte att du ska klara det och bara äta några stycken, inse dina begränsningar och köp inte hem något godis alls!
Vad ska man då göra när sötsuget blir övermäktig? Då gäller det att ha något alternativ tillhands så köp hem torkade aprikoser osvavlade, Änglamarks är goda, dadlar, fikon, mörk choklad och honung.
Något som är riktigt gott  är en tesked honung med lite vispgrädde, det smakar ljuvligt och är betydligt bättre än att äta smågodis.

Sist men inte minst skaffa ingen bil! Att släpa hem all mat på en cykelkärran är ett hårt träningspass!

Många verkar tro att vägen till lycka handlar om att vara smal. Tro inte det för då riskerar du att bli besviken. Se det istället som en investering i ditt hälsokonto. Att äta mindre och äta rätt handlar först och främst om att ta hand om sin kropp, vilket gör att man mår bättre.

Bilden nedan visar att det går att föda fem barn och ändå ha en någorlunda intakt kropp!

Återstoden av dagen

Jag har precis läst ut boken "Återstoden av dagen " av Kazuo Ishiguro. En fantastisk bok måste jag säga. Visst, den var lite seg i början, men sedan vilken bok! 
Den handlar om butlern Stevens resa genom den engelska landsbygden, men det är inte bara en fysisk resa utan framförallt en resa inåt och bakåt i tiden. 

Stevens är en mönsterbutler och hans stora strävan i livet är att vara en så bra butler som möjligt, in i minsta detalj. Han har skapat sig en egen rustning av perfektionism och behärskning. Ingen förmår tränga igenom hans skal och in till den mjuka och levande kärnan. 

Miss Kenton, hushållerskan, gör sina tappra försök, men hon når inte ända fram. Hon vill komma med liv och bjuda upp honom till dans. Men han förmår inte, plikten och arbetsmoralen stänger honom ute från det verkliga livet. Han tror att han gör det rätta och ändå blir det fel, och det upptäcker han alltför sent. Han inser att det har funnits vissa stunder i livet som varit avgörande. Hade han handlat annorlunda där så hade hans livshistoria fått en annan riktning. Dessa avgörande stunder begrundar han under resan. 

"...det var inte förrän jag nästan hade stängt köksdörrarna som det mörker som åter sänkte sig över korridoren sade mig att miss Kenton hade stängt sin dörr."

Ögonblicket är förbi, dörrar stängs och ljus släcks. Saker och ting blir oåterkalleliga.

Det är en sorglig berättelse om en människa som aldrig vågade leva och låta någon komma nära. En människa som var alltför upptagen av sina plikter och att strukturera upp tillvaron. Han ville leva rätt och handla rätt men någonstans på vägen förlorar han livet. 

Kanske är det så för oss också, det vi tror vara så viktigt och nödvändigt är kanske bara något skenbart. Stevens perfektionism blir till något löjeväckande och oerhört sorgligt. Inte ens när hans far dör kan han vara hos honom och ta farväl. Inget får rubba hans ordning och balans, arbetet ska alltid utföras till punkt och pricka.

Men mot slutet kan man ändå skönja en viss förändring hos Stevens. Han inser att hans liv hade kunnat sett mycket annorlunda ut och nu gäller det att leva väl den tid som återstår av livet.