En skinande skatt!

"Mamma, visst att jag är en skinande skatt?"

Så säger han min pojke, han fyller snart nio år.
Och visst är han en skatt, en skinande skatt!

Låt inte skenet fördunklas och försvagas av livets vågor.
Minns alltid vem du är och håll fast vid det.
Låt ingen ta det ifrån dig, låt ingen få dig att tro att du är något mindre än så.

Låt ditt sken lysa upp där smärtan är mörk och svart.
Var värme och ljus på din vandring.
Lys som en fyr för sanning och rätt, lys för alla vilsna.

Och glöm aldrig att den du möter också är en skinade skatt även om det många gånger är svårt att urskilja. Ge inte upp, leta och sök ännu lite till. Långt under allt bråte och skräp kommer du se att det glimmar och lyser.
Och du har funnit en skinande skatt.

Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge

Länge satt du där på grenens yttersta.
Darrande och tvekande. Skulle vingarna bära, skulle livets löften uppfyllas?

Så vågade du! Så modig du var! Det måste jag säga.
Livet bar och himlen sken för dig.

Men inte kunde du veta och inte skulle du heller veta vad som väntade.
Nej, vi vet inget om vår färd.
När skottet träffade dig förstod du först inte vad som hänt.
För detta kunde ju inte hända! Det kunde inte och fick inte hända. Först när du skadeskjuten började falla mot marken förstod du något av det ohyggliga.
Och i samma stund rusade vilddjuren fram mot dig.
Som du fick flyga! Kämpande för att inte tappa ännu mer höjd. Framåt mellan trädens mörka stammar med hjärtat pickande och sprängande i bröstet.
Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge.

Din räddning blev ett törnbusksnår, visserligen trasades din kropp sönder ännu mer av taggarna, men vilddjuren nådde dig inte. Inte för en tid iallafall.

Om någon ändå kunde finna dig där! Om någon varsamt kunde ta dig i sina kupade händer och skydda dig. Finns där ingen som kan förbinda dina sår? Hela det brutna och brustna. Måtte någon finna dig innan natten kommer.