I bönens hav

Böljande, stigande och sjunkande ljuder orden.
Mjukt rullar vågorna oupphörligen mot Guds strand;

Kyrie eleison
Christe eleison
Kyrie eleison

Du är mitt mörkers ljus,
min längtans uppfyllelse
min ångests frid.

Bön för Tjernobyl

Jag inser att jag omedvetet har undvikit denna bok. Jag har inte velat ta del av detta lidande, det är för skrämmande, för tragiskt och hopplöst svårt att förstå. Jag har tidigare velat hålla det ifrån mig, men nu har jag läst "Bön för Tjernobyl" av Svetlana Aleksijevitj. 

Det är en bok alla bör läsa. Ja, den är fruktansvärd och ändå finns det värme och skönhet. En bok fylld av reflektioner och filosofiska tankar. Vad innebär det att vara människa, att älska, att leva, hoppas och tro? 

Boken bygger på intervjuer med ett stort antal människor som på olika sätt upplevde Tjernobyl. Det som många återkommer till är att katastrofen är omöjlig att förstå. Det finns inga referensramar i litteraturen eller konsten. Människorna vet vad krig är, de har levt med krig i generationer. Det vet vad svält och umbäranden är, men detta är något nytt, en gåta som är omöjlig att förstå. Man tappar fotfästet, vem ska förklara denna gåta?

Under katastrofen skickas mängder med soldater till Tjernobyl. De kommer dit med kulsprutor, som om de skulle kunna skjuta på strålningen! Människor evakueras, människor dör, allt påminner om ett krig och ändå är detta något annat. Fienden är osynlig. Den vackra överflödande naturen, jorden som ger sin skörd och skogens rikedomar, allt är som vanligt och ändå är landskapet dödligt.

Det är en smärtsam läsning.

Det är en berättelse om den stolta Sovjetmänniskan som levde i atomåldern och kunde bemästra världen in i minsta atom. Tjernobyl tar ner henne på jorden, Babels torn krossas. Hon inser sin litenhet och sin fåfänglighet. Härdsmältan är en föregångare och en katalysator för hela det väldiga Sovjetunionens fall. 

Den första tiden efter katastrofen mörkas omfattningen av myndigheterna, man vill inte skapa panik och man vill inte erkänna sig besegrad av denna osynliga fiende. I TV och i tidningar basuneras det ut gång på gång att man har kontroll över situationen och det inte finns något att oroa sig för. Några ämbetsmän och forskare försöker desperat att få myndigheter att vidta nödvändiga åtgärder och informera om den farliga strålningen, men de blir motarbetade och locket läggs på. Och människorna låter sig luras. Så småningom inleds dock sanering av stora områden. Människor tvingas flytta, det översta jordlagret tas bort, hus begravs och människor förbjuds att återvända.

Känns detta igen? Allt är lugnt, ingen panik, vi har kontroll. Är människan alltid så lättlurad? Är det för att vi inte vill tro det hemska, för att vi inte orkar ta in det?