Det ringa

Nu träder det fram ur skuggorna. Ensamt lysande obeskrivligt vackert.
Det lilla trädet i parken som ingen lagt märke till under hela sommaren.
Nu när mörkret närmar sig och kylan sänker sig då visar det sig i all sin prakt.
Ett oansenligt träd förvandlas.

Det obetydliga och ringa är det som en dag kommer att lysa klarast och starkast.

Tankar i natten

Jag är som ett jagat djur som just undkommit jägaren. Blickstilla står jag i skogen, lyssnande och spejande, beredd till flykt för minsta ljud. Jag vädrar faror överallt.

Vart jag än ser så ser jag lögn och förljugenhet. Jag ser på TV hur människor utan att blinka ljuger och ler.
Bara man använder de rätta orden. Ord som är omskrivningar, hala och lena ord. Då kan man  säga och skriva vad man vill, folk tuggar och sväljer smågodiset.
Klockorna klämtar, varningsropen ljuder, men ingen vill lyssna och ingen vill höra. Budbärarna tystas, hånas och skymfas. Lögn blir till sanning och sanning blir till lögn.

De som ljuger bäst är de som kommer längst. Vi lever i ett samhälle där de som slår sig fram och trampar på andra, är de smarta och lyckade. De som kan le och säga att de gör gott och samtidigt göra illa och ont. De är våra förebilder och våra hjältar. De som är sina egna gudar och lever ett liv i frosseri, de ser vi upp till och vill eftersträva.

Bakom det yttre skeendet finns mörka krafter som styr, jag känner vindarna från Mordor, hårda och råa. Det finns faktiskt de som vill kaos och förödelse. En del tycks fortfarande tro att det bara är någon enstaka galenpanna som vill krig. Det var ju det vi fick lära oss i skolan. Sanningen är tyvärr att krig är makt, att krig är pengar och många är de människor som dras till detta bländverk.

Jag har länge trott gott om människor, alltid velat se de goda avsikterna. Jag har trott att om någon sagt något så är det så. Trott att människor talat sanning. Ja, jag har varit naiv och det har jag bittert fått erfara på ett personligt plan. Stilla begrundar jag det faktum att jag år efter år blivit lurad och förd bakom ljuset. Smärtan är djup och svår.
Och kanske är det genom detta raster som jag nu ser på världen, kanske är det därför min bild blir så mörk. Eller är samhället och världen mörkare nu? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag känner en djup och skälvande fruktan för vad som komma skall.

Men mitt inre manar mig att hålla fast, om jag bara håller fast kommer det att sluta väl. Ingen ska inbilla sig att striden inte kommer att vara hård. Och jag är rädd för att inte bestå provet. Jag ber mina böner, surrar mig allt hårdare runt masten nu när vågorna går högre och högre.

Frestelsen att förtvivla är stor, när allt tycks vara förvrängt och förvridet.
Mitt vapen mot detta är att varje kväll i bön gå igenom dagen. Tillsammans vandra genom dagens händelser och då ser jag det goda och vackra som faktiskt finns där varje dag! Jag påminns om att Gud finns i mitt liv.

Allt det vanliga vardagliga blir en källa till tacksamhet.
Maten på bordet och vattnet i kranen är gåvor.
Höstträdets lysande färger och den nyplöjda åkerns glänsande mörka jord.

Mjuka barnarmar runt min hals som viskar i mitt öra: "Mamma du är den bästa mamman i världen, du är vacker som stjärnorna och Pluto!" (planeten!)

Då vaknar mitt hopp, det finns kärlek, det finns ljus och värme.
Det finns skönhet och renhet.
Och jag ber att hoppets flämtande låga ska få fortsätta lysa i vinden och mörkret.