Tack Gud för mamma!

Jag läste en fin krönika igår av Jonas Helgesson!

..."Men mamma, mest av allt: tack för dina kramar. Jag vet att du älskar mig. Jag får tröst än i dag när jag tänker på alla de timmar när vi satt i soffan i tv-rummet och du bara inte släppte taget om mig. Du har kramat ihjäl min bitterhet. Du ser när jag kämpar med mig själv. Du hör på min röst när krafterna sinar. Din blick ger mig vingar."

Läs hela här!

Det ingen kan räkna

Han är fem och har dom vackraste ögon man kan tänka sig. Lillasyster kallar honom "Blabbla", Gabriel är ännu för svårt att säga.
Ingen kan säga så fina saker som han!

"Mamma du är så snäll! Det tar miljarder, millioner år att räkna ut hur snäll du är!
Ingen kan räkna ut det!"

Han är tyst en stund och begrundar det han sagt. Sen säger han: "Jo, det finns en som kan räkna ut det och det är Gud!"

Min lilla ängel, mitt fina barn. Att du kan tänka ut och säga något så djupt och fint!
(Du har dock en viss övertro på din mamma!)
Ofta när man hör att "Gud ser dig", då tänker man att han ser det onda och syndiga en människa gör. Men han ser ju också och kanske framför allt det goda och vackra en människa gör! Han ser det ingen annan ser, alla goda intetioner, alla ansträngningar, all vilja att göra så gott man kan. Visst, man når inte alltid målet, men jag tror att han ser med särskild kärlek på oss då. Vi ville ju, vi försökte!
Kanske han räknar våra goda gärningar, små skatter som glänser och gläder honom.

Motivation!

Hon håller på att sopa golvet i köket.
"Mamma, vet du vad man kan tänka om man inte tycker det är så roligt att sopa golv.
Man kan tänka att om man inte sopar så kommer det en elak häxa och förvandlar en till en grön groda! Så kan man tänka!"
Och så sopar hon vidare för glatta livet för vem vill bli en grön slemmig groda!

Ett utmärkt tips till alla som saknar motivation där hemma eller på jobbet!

Visst kan det vara svårt att hitta motivationen ibland. Allt kan kännas så motigt och stretigt, inget tycks bli som man hade tänkt sig. Ljuspunkter som glimmar till en sekund, som åter tänder hoppet, men som sedan slocknar lika snabbt.
Det är då man måste se lite längre och lite vidare. Se utanför sin lilla låda, få näsan över kanten och se att det finns så mycket mer.
Det känns så lågt och småttigt ibland. Jag önskar att jag kunde höja blicken en aning och se att allt är så mycket större.