Nej, det är känslor som tycks styra och snabbt hopsnickrade "lösningar". Hur ska vi kunna få fast mark under fötterna när vi står på en gungfly? Hur har det blivit på detta sättet?
Jag ska här försöka samla ihop mina lösa tankar.
I det postmoderna samhället finns inga objektiva sanningar, vi bygger istället våra egna sanningar, våra berättelser som ingen kan eller ens får ifrågasätta. Som jag ser det är vårt samhälle allt mer styrt av enskilda berättelser och känslor som för dagen är på modet. Något långsiktigt tänkande, några funderingar på vart vi vill komma eller vart vi är på väg är det ingen som egentligen vet, eller kanske vill veta. För det finns ju inga gemensamma mål att sträva mot.
Låt mig ta tre exempel på hur långt detta postmoderna tänkande har gått.
1.När Ygeman i vintras uttalade sig om övergreppen på festivaler är det utifrån sin egen bild:
"Sexuellt ofredande på festivaler är i mina ögon mindre förekommande nu än för 20 år sen, men vi pratar mer om det nu."
I hans ögon?! Allvarligt talat, jag bryr mig inte det minsta om vad han ser i sina ögon, det är på intet sätt relevant. Vad som ska lyftas fram är naturligtvis statistik och analyser. Vad någon minister upplever hör överhuvudtaget inte hit. En politiker ska definitivt inte uttala sig på det viset. Det märkliga är att just statistik och siffror, numera per automatik betraktas som populistiskt! Självklart ger siffror ingen vägledning när det sedan gäller HUR man ska agera, men de utgör en neutral bas varifrån diskussionen kan föras vidare.
2.Ytterligare ett exempel är de "ensamkommande barnen" där ett stort flertal med största sannolikhet varken är ensamma eller barn. (De undersökningar som gjorts visar att tre av fyra av de testade är över 18 år). Man har under många år enbart lyssnat på deras berättelser och godtagit de som sanning, trots att det med relativt enkla metoder går att fastställa en människas ålder. Den objektiva sanningen efterfrågas inte utan hånas och ställs i skamvrån. Åter igen, det är de enskilda berättelserna som äger scenen.
3.Under sommaren hade Svd en artikelserie om att allt fler människor upplever att de har blivit "tilldelade fel kön". Utifrån detta förväntas sedan sjukvården anpassa sig och stå till buds med vård som bland annat består av dyra operationer. Individernas egna berättelser och mående blir här avgörande för de beslut som fattas.
Rent biologiskt finns det bara två kön. Det är ytterst få som föds med oklar fysisk könstillhörighet. (De ska naturligtvis få all hjälp de behöver.) Jag anser att denna objektiva sanning är något som man kan och bör förhålla sig till. Utan en bas finns det inget att förhålla sig till och vi blir helt utlämnade åt den enskilda människans berättelse som i det postmoderna samhället är ĺika sann som något annat.
Och det är precis detta som jag tror är en av orsakerna till alla oförnuftiga och ologiska beslut som genomsyrar vårt samhälle. Det finns ingen objektiv sanning att förhålla sig till. Jag säger inte att det är den enda orsaken, men en delorsak är det definitivt.
Jag ifrågasätter inte olika människors berättelsers och upplevelser, men jag ifrågasätter starkt om det är deras berättelser som ska vara överordnade och styrande i beslut och samhällsutveckling.
Varje människas upplevelse av något är unikt, på ett sätt har hon sin egen sanning, men problematiken uppkommer när olika berättelser krockar. Vem ska då få företräde när det inte finns någon objektiv sanning? (Den enda objektiva sanningen som tycks finnas är "allas lika värde", hur man nu har kunnat komma fram till den är en intressant fråga!)
Naturligtvis är det ingen lätt uppgift att nå en objektiv sanning i olika frågor, men första steget på vägen är att erkänna att den finns.
Jag ser ett land där krig är fred och fred är krig. Sanning är lögn och lögn är sanning. Det finns inget fast att hålla sig i, allt medan skeppet kränger i en allt hårdare vind.
Ödmjuk vill jag kalla på visheten, vädja om att hon ska komma åter med sin lykta och lysa för oss.
Jag hoppas och ber att det inte ska vara försent.
