måndag 30 maj 2011

Född att vara annorlunda

Jag måste rekommendera denna programserie "Född att vara annorlunda"
Se den på svt-play om du missat de första delarna! I programmet får man följa ett par familjer som har barn med olika handikapp och sjukdomar. Jag grät när jag såg första delen. Vilken kärlek, vilken smärta och vilken kamp dessa barn och föräldrar lever i. De lever i en ständig ovisshet och oro, men på något sätt måste det vara en del av vardagen. Dom orkar, inte för att dom är starkare än andra, utan för att dom måste. Dom orkar för att dom älskar.

Jag får perspektiv. Och jag tänker att jag aldrig mer ska sucka över att lilltjejen för femtioelfte gången klättrar upp på diskbänken.
Tänk att hon kan klättra! Tänk att allt i hennes lilla kropp fungerar som det ska!
Jag ska inte heller sucka över att det ännu en gång är dax att byta ut stora delar av den äldsta pojkens garderob. Han växer så det knakar. Tänk så glad föräldrarna till den lilla kortväxta pojken skulle varit om de fick köpa längre och större kläder!
Jag ska inte heller sucka över deras små förkylningar och liknande. Jag ska vara tacksam över att de inte ligger och krampar på intensiven och ingen vet om de kommer att klara sig eller inte.
När jag stänger av programmet går jag tyst in i deras rum och ser på deras små sovande kroppar. Tänk att dom är friska! Jag anar det under som jag tar för givet varje dag.
Jag önskar så att jag kunde hålla kvar denna förundran och tacksamhet.

Vem är normal?

Jojo som är åtta år filosoferade lite när vi borstade tänderna idag:

-Det finns inga normala människor!
-Eeee...vad menar du egentligen? undrar jag.

-Jo, eftersom alla människor är olika, ingen är ju helt likadan, och då
finns det ju inga normala människor!

Håller helt med! Vem är normal? Alla är unika!

fredag 20 maj 2011

Ett härligt bråk!

I morse blev det bråk vid frukostbordet, men ett härligt bråk!
Jojo säger:
-Jag vill att mamma ska vara min lärare!
-Nej, hon ska vara min lärare, eller hur mamma? säger äldsta killen.
-Neeeeej!!Hon ska vara min lärare! skriker prinsessan

Och så är bråket i full gång! Tillslut enas de om att jag ska ha ett rullande schema så att jag kan vara allas lärare. Alla barnen tycker bra om sina fröknar, så jag blir lite förvånad över detta bråk, men samtidigt blir jag glad och stolt!
Tänk att jag betyder så mycket för dom, och det vill jag göra. Jag vill ta stor plats i deras liv och jag vill ha en stor plats i deras hjärtan.

Ett högt pris

Här kommer en läsvärd artikel av Anna Sophia Bonde
Jag känner henne och hon är en klok och vis kvinna!

Det är verkligen sorgligt att det materiella prioriteras framför barnen i vårt samhälle.
Jag är träffat flera föräldrar som säger:"Jag skulle gärna vilja vara hemma lite längre med barnen men vi har inte råd." Samtidigt har dom råd med villa, bil och dyra utlandssemestrar...
Att vara hemma med barnen handlar om prioriteringar, man får offra mycket inte minst materiellt. Det gäller att ha klart för sig vad som är viktigast och utifrån det göra sina val.

söndag 15 maj 2011

Om du visste...

Du säger att jag alltid är så glad när vi ses. Om du bara visst.
Ja, jag är glad. Men det är ditt ljus som du ser lysa i mig, det är din värme som värmer mig.
Så länge du är här är du mitt skydd mot allt som hotar, en skyddsvall mot havets förgörande krafter. Så länge du är här kan jag tro att det finns ett vanligt liv, någonstans, om än långt borta.

När du går och stänger dörren dröjer sig värmen och ljuset kvar.
Men snart kommer den råa kylan krypande och jag blir som förlamad.
Oförmögen att värja mig.

Jag har mitt berg att bestiga, som bara tycks bli högre och högre.
Om du visste, hade du stannat en stund till?

onsdag 11 maj 2011

Min lilla maskrosboll

När hon står där i gräset och blåser på sin första maskrosboll är det som en bild.
Jag stannar upp och ser en barndom fångad i denna scen.
Hon är lika mjuk och dunig, håret är redan solblekt, nästan vitt.
Maskrosfröna flyger lätt i vinden som en påminnelse om hur flyktig barndomen är.

En kort liten tid är du hos mig min lilla maskrosboll.
Jag vill hålla dig och klappa ditt duniga och mjuka huvud.
En kort liten tid får jag hålla dig tätt intill mig, nära, nära,
innan vinden tar tag i dig.

måndag 2 maj 2011

Senaste radioprogrammet om gemenskap!

Det här programmet som sändes 30 april tog nog längst tid att skriva. Jag hade många trådar som jag försökte få ihop. Jag visste vad jag ville få fram men inte riktigt hur, men tillslut gick det!
Och jag tyckte att det blev fint.
Lyssna här

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...