måndag 28 juni 2010

Barnaskratt

-Mamma varför skrattar inte dom vuxna lika mycket som barnen gör?

Så frågar hon, min lilla flicka som är skratt och vind. Hon som låter benen gå som trumpinnar över gården, hon som gungar upp till de vajande trädkronorna och ropar högre, högre!

Om jag bara visste vad jag skulle svara dig mitt lilla hjärta! Ja, varför skrattar inte vuxna som barnen? Varför bubblar inte skrattet som hos barnen? Vad ska jag svara dig?

Att livet kommer farande med kalla vindar, som rycker och sliter. Att kylan och mörkret slår fäste i själen så att skrattet stelnar och sången dör. Är det så det är? Ska jag säga dig det? Men nej, det vill jag inte, inte ännu. Jag står tyst och svarslös inför din fråga.

Det enda jag vet är att du ska låta ditt skratt leva.
Skratta mitt barn, skratta för alla vuxna som glömt och väck upp det som är stelnat. Låt alla höra ditt skratt; den ensamma tanten på gården, den sjuka mannen i rullstolen, din trötta mamma och alla som glömt sitt barnaskratt.
Skratta dig genom livet låt inget ta det ifrån dig!

torsdag 17 juni 2010

Dansa mot gryningen!

Äntligen har jag hört honom spela min fina lillebror! Jag skäms över att det inte har blivit av tidigare, alltid har det varit något att skylla på, typ amning och graviditeter! Men nu var det alltså äntligen dax att få se och höra "Räfven"

Vilken underbar kväll! Jag älskar deras musik, den är helt galen! Jag har ju såklart hört deras skivor, men att få se dom live var något helt annat. Och att få se sin egen bror på scenen med saxen, så oroligt stolt och glad jag kände mig! (Jag minns hur han en gång lånade hem en sax och började öva i förrådet, vem trodde då att han skulle stå på scen en dag!)

Spela för mig, spela livets svindlande sång, så ska jag dansa genom nattens mörker mot gryningen.

lördag 5 juni 2010

Något att tänka på...

Vi sitter vi köksbordet när lilla Gabbi (3 år)säger:

-Om man inte delar med sig så är man en luv (tjuv!)

Han får genast mothugg av sina äldre syskon,
dom vet minsann bättre. En tjuv är man ju bara om man tar något som är någon annans.

Fast jag tror att han har rätt.
Om man ser det hela i ett större perspektiv, om inget egentligen tillhör någon, om det är så att vi faktiskt inte äger saker utan allt vi har och är i själva verket är gåvor. Gåvor som vi fått att glädjas över och förvalta, men också gåvor som vi fått för att ge vidare. Om man ser det så, ja, då är man en tjuv om man inte delar med sig av det man har.

Inget är mitt. Det är något att fundera på i vårt
jag-ska-ha-senaste-prylen-samhället.
Hur mycket jag än håller fast vid det jag har ska jag likväl en dag lämna allt.
Men det jag gav, av överflöd eller i armod, det kommer att finnas kvar!

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...