onsdag 24 januari 2024

 

“En studie i mänskligt beteende” av Lena Andersson

 

Lena Andersson tillhör en liten skara av intellektuellt hederliga och jag läser ofta hennes texter med stor behållning, så det var med glädje jag tog mig an boken “En studie i mänskligt beteende”. I boken möter vi ett antal kvinnor som brottas med livet, kärleken och den kvinnliga vänskapens taggiga snår.


Persongalleriet är intressant och fångar både människans enfald och klarsynthet, vissa personer blir dock lite väl stereotypa. Hon sätter fingret på flera ömma punkter i vårt samhälle och hur vi relaterar till varandra. Vi möter en hyllning till familjen och den trofasta kärleken, hyckleri och falskhet, och kritik mot den massformationen som blommar ut under metoo. Hon ger också en känga åt den svenska skolans utbildningsförakt och tramsiga värdegrundsmanualer. 


Kvinnorna i boken blottlägger Andersson med en kirurgisk och analytisk blick. Hon besitter djupa psykologiska insikter. 


“Själen har sina rörelser, den vidtar sina mått och steg och man måste igenom dem alla.” Det finns inga genvägar för växt och mognad, vi måste in i mörkret om förvandlingen ska ske, så att vi en dag får veckla ut våra vingar. 


“Spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan. Att möta sin ofulländade form är inte mänskligt. Vi är skapta för att inte se oss själva hela tiden.” 

Intressant att tänka på i denna värld där vi hela tiden ser på oss själva i speglar och tar miljoner selfies. Vad gör detta med oss? 


Jag tycker mig ana Andersson i flera av personerna i boken, som till exempel i Matilda i sybehörsaffären och i Olga, den ryska läraren. Även den polska terapeuten bär drag av Anderssons rationella förhållningssätt.  


“Hon hade den särskilda östeuropeiska hårdhet som kom sig av att inte vilja slösa tid på nonsens. Den fick henne att förlora de patienter som ville ha medlidande och vinna dem som ville begripa hur det låg till.”


Andersson ser klarare och längre än det flesta, hon vill begripa hur saker och ting ligger till. Det är en gåva, men också något som skapar utanförskap och frustration. Jag ler vid flera tillfällen när jag läser boken, känner frustrationen; om människor bara inte var så trögtänkta!


Boken kan ses som ett långfinger åt alla korkade människor som Andersson mött genom livet, och det lär ju vara en hel del, eftersom hon är begåvad med ett osedvanligt intellekt. Men jag tror inte att hon ser med förakt på dessa trögbegåvade, svagsinta, vanliga människor, utan snarare en längtan att upplysa dem om det som för henne själv lyser så tydligt och självklart. Hon pekar och förklarar, är angelägen om att andra ska se det hon själv ser, dessvärre är hennes försök ofta pärlor för svinen.


Jag ser boken som ett slags försvarstal för alla de gånger som Andersson blivit missförstådd och hånad. Kanske hon med denna bok hoppas på någon slags förståelse. Genom de olika personerna framför Andersson viktiga ståndpunkter och insikter som hon vill förmedla. Om hon lyckas att nå fram återstår att se.


Orkar inte be säger du din sorg din längtan din ångest  är bön i sig  Din trasighet ett öppet sår  Finns det en starkare bön  Dina tunga suc...