Min sargade trädgård

Stormen har dragit hårt fram. Det är tid att se nu, tid att se förödelsen.
Min trädgård som skulle bli så vacker! Allt jag hoppats, allt jag drömt, allt jag trott och strävat efter. Allt är omkullvräkt. Det gamla vackra körsbärsträdet som brukade blomma med vita vackra blommor mot den ljusa kvällshimlen. Nu ligger det i en risig hög på marken. Kastanjeträdet står visserligen upprätt, men inga knoppar slog ut denna vår, inga lysande vita ljus tändes.

Jag går vidare längs trädgårdsgången, ner mot växthuset, trädgårdens hjärta.
Jag tvekar, jag vet inte om jag vill eller orkar se hur det är ställt. Men jag måste, för nu är tiden.
Inte en glasruta är hel, inte en enda. Krukor med plantor ligger utspridda, jord och glasskärvor överallt. Jag böjer mig ner för att ställa upp några krukor, lägga tillbaks jorden och göra något iallafall. Men sen sviker mig kraften. Var ska jag börja i denna förödelse? Vad hjälper det att jag ställer upp några krukor när hela växthuset är krossat? Vad hjälper det? Vad tjänar det till? Hur kunde det bli så här illa?
Jag vänder mig om för att gå, jag vill inte se mer.