Sist av alla!

Jag är väl sist av alla, men nu finns jag i allafall med på Facebook. Jag är inte bara sist, minst vänner har jag också, stackars, stackars mig!

Jag har inte riktigt fattat meningen med Fejan, det är därför jag inte har gått med, men visst fyller det en funktion. Det är lite kul att se vad folk gör nu, som man kände innan och kanske ta upp bekantskapen med någon man förlorat kontakten med.

Men kan någon förklara varför det heter "vänner", det är ju bara ett fåtal som verkligen är vänner, de andra är ju kontakter och bekanta. Ordet vänner blir ju helt urholkat och tömt på mening när man säger att man har 632 vänner på Facebook!

Och sen undrar jag lite om inte hela grejen men Facebook handlar om att bli sedd. Folk lägger upp bilder och uppdaterar sin status var 3:e sekund, typ:
Nu äter jag nudlar, nu ska jag städa och det är bara sååå tråkigt osv
En del tycker att detta är löjligt och onödigt, varför vräka ut minsta detalj om sitt liv på skärmen?
Jag tycker också det verkar helt onödigt och till viss del meningslöst, men löjligt tycker jag inte att det är. Jag tror att det bottnar i en djup längtan att bli sedd och den längtan är inte löjligt i sig, utan fullt mänsklig. Alla bloggar som skrivs vittnar ju också om denna längtan; se mig, hör mig! Men någonstans i detta kan man ana en desperation; finnas jag inte där ute, uppdaterar jag inte min status tillräckligt ofta så finns jag inte! Har jag inte över 500 vänner så är jag en förlorare, en misslyckad människa.

Jag tror om sagt att Facebook fyller en funktion, men när vi söker allt vårt värde och uppmärksamhet där så är det sorgligt.

Sist; någon kanske undrar varför jag bloggar, om det också handlar om att synas. Ja det kan jag inte förneka visst är det delvis så. Men det handlar också om min längtan att få skriva, jag har alltid skrivit och tycker om att formulera mig. Jag hoppas också att jag kanske kan få ge något till er som läser.