Kvällspromenad i vårsol

Ännu lekar solen i trädens skira blad.
Som ett barn som inte vill gå och lägga sig skrattar du
glittrande i bäcken.
Ännu håller du mörkret på avstånd.
Dröj kvar med ditt milda ljus över åkrar och ängar.
Kom och vinn seger över det mörka,
hårda och svåra. Värm oss lite till, dag för dag.
Som jag har längtat.
Jublet stiger upp inom mig som saven i träden.

Invandringspolitik. Hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?

Som vi alla vet är frågan om invandringen en het potatis. Debatten som förs blir sällan eller aldrig saklig. Skällsord slungas från den ena sidan till den andra och någon djupare debatt om frågan blir det egentligen aldrig.
Vad som borde diskuteras är frågan om hur långt Sveriges ansvar sträcker sig och vad det får kosta.
När detta är definierat borde nästa fråga vara, hur kan vi på bästa sätt kan hjälpa de mest utsatta.

Hur långt sträcker sig då Sveriges ansvar? Vem och vilka har Sverige som land ansvar för i en allt mer globaliserad värld? Det är tydligt att det finns starka krafter som menar att alla människor som vill ha Sveriges hjälp ska ha rätt till det. Man vill ha en gränslös värld. Man vill vara god och inte neka någon den trygghet som Sverige kan ge. Illegala invandrare (sk papperslösa) får allt fler rättigheter som tidigare bara medborgare kunde ta del av. Det har även börjat höjas röster om att de ska få rösträtt. Man menar att eftersom alla människor är lika mycket värda så ska ingen nekas att ta del av det goda liv som vi lever i Sverige.
Det låter ju fint. Men vad man aldrig nämner är kostnaden, aldrig. Någonstans tas dessa pengar ifrån.
Samtidigt som man propagerar för i det närmaste fri invandring går man till storms mot nedskärningarna i vården. Detta anser jag vara ett mycket märkligt agerande. Förstår man inget om enkel ekonomi? Har man ont om pengar kan man inte både köpa nya kläder och betala hyran. Man får prioritera.
Grupp ställs mot grupp, människor mot människor. Detta ska inte förnekas, så ser verkligheten ut. Och den stora frågan blir då, hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?
En utmärkt och djupare analys om detta och den politik som drivs i Sverige kan man idag läsa på Dick Erixons blogg http://erixon.com/blogg/2013/05/vad-svensk-politik-saknar-civilitet-i-global-era/
Det är ett långt inlägg, men väl värt att läsa!

Jag anser att Sveriges ansvar först och främst gäller de egna medborgarna. Detta var en självklarhet för inte alltför länge sedan, men idag är man närmast rasist om man kommer med ett sådant uttalande.
I en familj är föräldrarnas främsta ansvar barnen. Fokus ligger på barnens behov. Låt oss säga att några föräldrar som har tre barn börjar försumma sina barn och istället lägger tid och pengar på ett grannbarn som har det svårt. I början kanske det beundras, men när deras egna barn tillslut knappt får någon uppmärksamhet längre, skulle vem som helst anse att föräldrarna helt missat sitt ansvar.
Föräldrar ska prioritera och favorisera sina egna barn! Allt annat är orätt! Föräldrarnas uppgift är att måna om sina egna barn. Det innebär inte att andra barn är mindre värda. Det finns en tydlig avgränsning när det gäller hur långt ansvaret sträcker sig; de egna barnen först, sedan i mån av tid och kraft andras barn.
På samma sätt anser jag att staten har ett särskilt ansvar för de egna medborgarna. Statens ansvar är inte att rädda hela världen och vara god mot alla. För det kostar pengar, skattepengar som ska komma medborgarna till del. Men om det finns enskilda medborgare som vill lägga tid och pengar på att hjälpa utsatta människor så ska det uppmuntras. Och den enskilda människans ansvar kan i denna fråga i vissa fall sträcka sig mycket långt. Detta synsätt innebär inte att andra människor är mindre värda!

Sverige är ett rikt land och vi har varit skonade från krig under lång tid. I omvärlden ser det annorlunda ut; svältkatastrofer och ohyggliga krig som aldrig verkar ta slut. Vi har helt klart ett ansvar att hjälpa och lindra nöden. Men man måste veta hur långt ansvaret sträcker sig och på den punkten råder tyvärr en allmän förvirring i Sverige. Om man ställer sig tveksam till den extrema invandringspolitik som idag bedrivs i Sverige så åker rasistkortet upp fortare än kvickt. Men det har inget med rasism att göra, inte från min sida iallafall.
Det är rimligt att föräldrar prioriterar och tar ansvar först och främst för sina egna barn.
Det är rimligt att ett land först och främst tar ansvar för sina egna medborgare och förvaltar skattepengarna väl. Allt annat är orätt.