Gryning
Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar
Sveper sin mjuka filt
Slipar av det vassa och kantiga
Solens milda varsamma strålar
Och jag andas
Att vara bön När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt Som ett träd som i sig själv är bön sträcker sina gren...