För fem år sedan skrev jag detta inlägg på bloggen och tyvärr är det minst lika aktuellt idag. 

Reflektion över det rådande läget i Sverige

Skottsalvorna hörs nu på nära håll och det hjälper inte ens att stänga fönstret. Röken från granater och bilbränder letar sig in genom de tunga järngrindarna och ringlar sig hela vägen upp in i finsalongerna. 

Det räcker inte längre att bo på den fina adresserna, även där skjuts, rånas och sprängs det. Ingen är heller skyddad mot våldtäkterna som skördar sina offer dag efter dag och rädslan sprider sig, är det jag nästa gång, min dotter, eller min vän som kommer att drabbas?

Den ena larmrapporten avlöser den andra. Det börjar gnällas ordentligt nu. Denna artikel gick att läsa i Di häromdagen "Det är allvar nu."
SVT varnar för konsekvenser av hör och häpna granatattacker! "Så stor skada gör en handgranat."  (Observera inledningen "När du kastar en granat..." Ungefär som om vi lite till mans kastar granater omkring oss! Så vanligt har det alltså blivit.)
Även dinosauriemedia börjar vakna och skriver om våldtäkterna. "Kvinna våldtagen av tre män- hur kan vreden inte vara större" 

Men vi måste komma ihåg att de flesta faktiskt har röstat för denna samhällsutveckling. Det är lite sent nu att komma på att det inte smakade. En del kanske invänder att de inte visste att det skulle bli så här illa. Ja, vad ska man säga, det krävs inte särskilt mycket intelligens för att kunna räkna ut att det blir problem när man släpper in ett stort antal människor med helt olika värderingar och bakgrund. Det blir även stora påfrestningar på hela välfärden. Sjukvård, skola och tillgång till bostäder är inget man bara trollar fram på ett eftermiddagsmöte.
De problem som vi ser i samhället idag är inte något som har uppkommit helt plötsligt utan det har varit ett sluttande plan. 
Och som bekant så rullar det dithän det lutar. För de som haft ögonen och förnuftet inkopplat har det varit lätt att se åt vilket håll det barkar under mycket lång tid. Varningsklockorna har ringt otaliga gånger och varningslampornas envetna blinkande har fortsatt år efter år. Det har varnats för exakt detta vi nu ser.
Men man har inte velat höra, man har inte velat se.
Men nu börjar det som sagt gnällas och det med all rätt, det är fruktansvärt att se att samhället faller sönder på detta vis, men kom ihåg, de flesta har röstat för detta.

Nu står vi här med skjutningar flera gånger i veckan, det ena efter det andra sprängdådet, massvåldtäkter, en välfärd som går på knäna och som lök på laxen har Sverige skrivit på FN:s migrationsavtal. Som om det inte räcker med de problem, förlåt utmaningar, som vi redan har.
Det finns många ordspråk som passar in på den rådande situationen.
"Som man bäddar får man ligga."
"Bättre att stämma i bäcken än i ån."
"Som man sår får man skörda."
Sår man mångkultur får man mångkonflikt. Enkel matematik.

Alla borde i detta läge fundera över innebörden av begreppet godhet. Är det godhet att ta emot människor och ge dem bostäder, samtidigt som vi låter våra egna medborgare gå hemlösa. Är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot terrorister som sedan dödar och lemlästar?
Är det godhet när vi tar emot unga män som sedan våldtar flickor och kvinnor. För vem är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, människor som målmedvetet propagerar för ett samhälle styrt utifrån sharialagar? Är det godhet?
Vad vi ser är ett samhälle som håller på att omformas i grunden, till något helt annat än vad det varit. Tyvärr är det ingen vacker metamorfos. Är det godhet och barmhärtigt att ta emot så många människor att samhället faller sönder? 
Vi måste våga se konsekvenserna av våra handlingar. Det är det enda sättet att förhindra att tillsynes goda handlingar i slutänden får ödesdigra följder.

Jo, jag tror att vi ska hjälpa människor som flyr från krig och förtryck, men knappast på det sätt som Sverige har gjort. Först och främst: vi ska hjälpa på plats. Varför det? För att de allra fattigaste och mest nödställda är de som sitter kvar i flyktingläger. Kvinnor och barn. 
Går det inte att hjälpa på plats ska vi noga avväga vilka som släpps innanför gränsen. Det ska sedan vara glasklart vilka regler som gäller: lär dig språket, följ våra lagar, tag del av ditt nya land och bli en god samhällsmedborgare.
En prövotid för medborgarskap borde vara en självklarhet. Begås brott under denna tid eller under asylsökningstiden är utvisning en självklarhet, för klarar man inte att hålla sig i skinnet ens den första tiden i Sverige så förstår jag inte anledningen till varför man ska få stanna kvar.

Jag vet att detta kan låta hårt och okänsligt, många vill så gärna vara "goda" och hjälpa alla, men vi måste vara hårda. 
Skälet är detta: 
För att slå vakt om vår frihet och om vår trygghet.
Vad vinner vi på om vår trygghet går förlorad? Hur ska vi då kunna erbjuda skydd och säkerhet i framtiden? Om vårt samhälle raseras har vi snart inget kvar att erbjuda. Därför måste vi vara hårda, för att säkra tryggheten. Vi måste värna om de människor som redan bor i Sverige och om de som har kommit hit. Vad är det för mening att vi tagit emot ett stort antal människor om vi sedan inte kan erbjuda dem trygghet? 
Jag har alltför många gånger försökt att trösta och lugna elever som bor i utsatta områden. Någon som fått en handgranat kastad mot huset, en annan vars kusin sköts ihjäl och som storgråtande sitter i mitt klassrum, någon som är helt uppskärrad eftersom hen bor precis vi busshållplatsen där en kille blev skjuten osv. 
Och jag skäms för att vi inte kan ge dessa människor trygghet, något som de såväl behöver. Hur ska jag kunna förklara det som sker?

Sverige befinner sig i en mycket kritisk situation. Dessvärre tror jag att klockan är fem i tolv och att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Jag skulle inte bli förvånad om vi närmar oss ett inbördeskrig. Görs inget åt de stora problem som har uppkommit i kölvattnet av massinvandringen kan vi räkna med mer av följande:

Eskalerande kriminalitet där polisen helt enkelt inte på något sätt förmår upprätthålla tryggheten.
Som en följd av detta; en ökad polarisering där nynazistiska grupper och medborgargarden kommer att gripa till våld.
Strider mellan olika etniska grupper och en växande klanmentalitet.
Lönedumpning och uppluckring av arbetsrätten.
Riskerna är överhängande och uppenbara. I ett sönderslitet och splittrat samhälle är dessutom demokratin och yttrandefriheten i stor fara.

Jag hoppas och ber att mina farhågor inte ska besannas.
Trots allt ska man inte förtvivla. 
Jag läser romanen "Doktor Zjivago" där Pasternak skriver:

"Och kom ihåg! Man får aldrig inte ens under några förhållanden förtvivla. Att hoppas och att handla är vår plikt i olyckan." 

(För vidare läsning kan detta inlägg vara av intresse. "Sverige på fallrepet")

Tillägg: För er som är intresserade av vilka det är som skjuter rekommenderar jag denna artikel av Ann Heberlein "Vilka är det som skjuter? Om kultur och kriminalitet"

 

I natten

I utmarkerna bortom mina resurser

bortom min kontroll

Irrar vid gränstrakterna

ödsliga vidder 

Utkastad 

Vantroget ser jag mig omkring

Hit av alla ställen

Det som inte borde vara

är

I natten grävs utrymmet 

hackan kilas in

bänder och spränger 

Vitglödgad smärta

I trasigheten och hålrummen

en öppning

för Guds inströmmande

en möjlighet att ta emot Guds gåva

honom själv

( Med insipration från boken "Gud berör och förvandlar" av Iain Matthew. Det är andra gången som jag läser boken och den är verkligen en skatt. Boken djupdyker i Johannes av korsets skrifter. Själens dunkla natt öppnar upp för Gud och centrerar oss i honom.)

Koranbränningar - ett djupare perspektiv med

"Civilisationernas kamp" av Samuel Huntington

Koranbränningarnas vara eller inte vara sägs vara frågan. Jag menar att frågan är långt djupare och större än så. En majoritet av svenskar vill i sin naiva kortsynthet förbjuda koranbränningar, för de tror då att saken skulle vara ur världen, men ack så fel.

Vad man måste förstå är att det inte kommer att stanna vid frågan om att förbjuda  koranbränningar. En rundringning till svenska moskéer visar att den överväldigande majoriteten inte bara vill förbjuda koranbränningar utan även alla handlingar som förolämpar, skändar och provocerar islam. 

Det vi nu ser utspela sig är på ett djupare plan en kamp mellan civilisationer. Som bekant har civilisationer kommit och gått under historiens gång. När en civilisation försvagas tar en annan starkare över med sina värderingar, sin kultur och religion. Den västerländska civilisationen med sina värderingar är på tillbakagång och sjunger nu sin svanesång.

Det kristna fundament som den västerländska civilisationen vilat på har långsamt vittrat sönder. Vi har kastat oss loss från det kristna oket, för fria vill vi vara. Vi svävar nu fritt, utan grund och utan trådar bakåt. En civilisation utan kontakt med sina rötter är i sig redan döende. Med andra ord är vi nu ett lätt offer för en annan civilisation, en hårdför sådan som har sitt mål glasklart. Vi står skyddslösa, den enklaste vägen är att anpassa sig. Att sätta hårt mot hårt skulle kosta. Allt som har något värde kostar att försvara, dessvärre ser det inte ut som vi är beredda att betala priset.

Att vi ens överväger att böja oss för andra länders krav är ett tydligt tecken på en tillbakagång för vår civilisation. Att muslimska länder kommer med uttalande om att vi bör ändra vår lagstiftning är magstarkt, särskilt med tanke på att det i deras egna länder pågår en systematisk förföljelse av kristna, kyrkor bränns och kristna dödas.

Jag har börjat läsa boken “Civilisationernas kamp” av Samuel Huntington. Den utkom för 30 år sedan, så den har några år på nacken, men det har visat sig att hans samtidsanalyser och framtidsanalyser delvis besannats. Boken föregicks av en artikel ”Clash of Civilizations?” i tidskriften Foreign Affairs. I artikeln menade Huntington att religiösa och kulturella identiteter skulle bli den främsta källan till konflikt. Detta vållade en massiv debatt och Huntington sågs av många som fördomsfull. Efter Sovjetunionens kollaps trodde många att den liberala demokratin skulle vinna insteg överallt i världen och att de stora konfliktens tid var förbi. Äntligen skulle fred och harmoni råda och det europeiska-amerikanska inflytandet över världen skulle vara säkrat. Huntington såg ett helt annat scenario framför sig där nya konflikter blossade upp mellan civilisationer.   

I boken beskriver Huntington den västerländska civilisationens uppgång och fall. Europas kolonialisering av världen ledde till en stark och tydlig världsdominans. Efter avvecklandet av kolonierna stod USA på tur med ett enormt inflytande och maktutövning världen över. Nu är dock den västerländska civilisationen på stark tillbakagång. Från att tidigare haft ett herravälde över världen, där man spred sin makt, sina idéer och värderingar, till att inte längre vara den självklara ledaren.

Tidigare ville andra icke-västliga länder ta efter väst, eftersom de ville ha samma moderniseringar och åtnjuta samma välstånd. Vad som gradvis har skett är att väst inte längre utgör den lysande förebilden som många icke-västliga länder strävade efter. Huntington menar att västvärlden i många länder ses som dekadent. Och än mer dekadent har väst blivit sen boken skrevs. I dag präglas väst av enorma problem: brottslighet, arbetslöshet och fattigdom. Lägg där till könsbyten och Hbtq som ses som abnormt i många icke-västliga länder. Man skakar på huvudet och vänder sig till sin egen kultur istället. Den egna kulturen upphöjs och ses alltmer som en förebild och ett motstånd mot det dekadent väst. Etnicitet, nationalism och religion får allt större betydelse.

Det moderna icke-religiösa, rationella och toleranta samhället som skulle ta över världen stötte på patrull. Istället skedde en återgång till traditionella kulturer som står långt ifrån liberalism, demokrati och religionsfrihet.

Huntington beskriver hur icke-västliga civilisationer har anammat moderniseringen, men inte västernisering. Demokrati, mänskliga rättigheter och individualisering har inte fått det genomslag som många trodde och hoppades på. Icke-västliga civilisationer kan sträva efter ett modernt samhälle, men de vill inte bli som vi. Västvärlden har levt med en föreställningsvärld där man trott att alla i slutändan vill bli som vi. Hybris var ordet.

Huntington menar att den globala världen inte utplånar skillnaderna utan att de istället förstärks i mötet med andra, helt enkelt för att definiera sig själv.

Jag tror att det är just här som vi har förklaringen till varför alla återkommande integrationsprojekt inte ger det förväntade resultatet. Vad man i sin naivitet inte förstått är att många som kommer till Sverige inte vill bli som vi! Vi har grovt underskattat religionens och kulturens betydelse. Detta är något vi kan se framförallt när det gäller andra generationens invandrare, de ofta är mer religiösa än sina föräldrar. Notera att det i princip enbart var andra generationens invandrare som åkte från Sverige och anslöt sig till IS.

Huntington menar att den modernisering som kom att genomföras i icke-västliga länder paradoxalt nog blev en väg tillbaka till den egna kulturen! Moderniseringens trauma blev grogrunden för den egna kulturens renässans. När givna strukturer som bygemenskap och klantillhörighet bröts samman och urbaniseringen tog fart, lämnades människan ensamma med frågor om identitet, mål och mening. Kulturell och religiös tillhörighet blev så småningom allt viktigare för att navigera i det nya landskapet. 

Denna analys tror jag är helt riktig och kan också appliceras på de stora folkomflyttningarna från framförallt Mellanöstern och Afrika till Europa. Människorna som kommer till Europa präglas av en vilsenhet och söker sig allt mer tillbaka till den egna kulturens trygghet, istället för att anamma den nya. När givna strukturer bryter samman söker människan ett fundament. Detta visade sig tydligt efter Sovjets fall då det skedde ett enormt uppsving för kyrkorna. I sin vilsenhet och sökande efter identitet sökte sig människorna till den ortodoxa kyrkan som är en länk till ryssarnas tusenåriga historia. Detta har Putin tagit fasta på och använder sig som bekant gärna av religiös nationalism. Han varnar även för den dekadens som råder i väst till exempel könsbyten m.m 

Detsamma ser vi i den islamska världen. Ledarna använder sig av religiös nationalism och utmålar den egna religionen och kulturen som överlägsen. Den västerländska civilisationen ses som underlägsen och dekadent. Jag tänker att de krav man nu ställer på icke-västliga länder att underkasta sig muslimska blasfemilagar kan ses som en slags omvänd kolonialisering som tagit sin början. Förr kom väst och påtvingade sina värderingar på dessa länder, nu sker det åt andra hållet. Den islamiska civilisationen säger sig ha lösningen, precis som den västerländska har hävdat sin lösning.

Ja, som sagt, det handlar om betydligt större saker än frågan om att få bränna eller inte bränna en koran. Det är en civilisationskamp som pågår. Måtte kampen sluta väl.

Jag har bara ett vapen att ta till:

bönen.