Att le som ett barn

Finns det något vackrare än ett litet barn som ler och skrattar?
Inget går upp mot ett bebisleende med två små söta (men vassa!) tänder!
Det är omöjligt att motstå ett sådant leende. Hela hon ler och skrattar med allt vad hon är och har. Det är en sådan gåva att få se hennes glittrande ögon!

Jag minns att jag som barn ibland tyckte att det var något konstigt med vuxna människors leende, inte så att dom inte log på riktigt. Dom log med både munnen och ögonen, men ändå var det ett stråk av vemod över leendet, ett mörker och en sorg någonstans. Jag förstod aldrig riktigt.

Nu förstår jag varför vuxna ler sådär. Jag antar att jag själv ler så nu.
Ett barns leende är en spegelblank sjö, alldeles ren och klar. Inga stormar har ännu grumlat ytan, ingen oro har stört friden. Livet är gott (allt ska smakas på!)och härligt att leva! Livet vill väl.

Jag vill le som ett barn igen, le med munnen, ögonen och själen!

Språkförbistring på hög nivå

När vi sitter vi frukostbordet säger lilltjejen skrattande till Gabbi:
-Din lilla biracka, din lilla biracka!

Jag får en känsla av att hon inte riktigt vet vad det betyder och rättar henne och säger att det heter "byracka" och så förklarar jag vad det är, varpå hon säger:
-Vaaa!?
Hela hon ser ut som ett frågetecken, ungefär som om jag sagt att det stod en elefant ute på gården!

- Och jag som trodde att det hette "biracka". Jag trodde att det var ett bi som hittar på rackartyg!

Ja, så kan det gå, det är inte så lätt med svenskan! Tur att jag är svensklärare, så jag kan lära dom ett och annat!

Nya tider

Barnen ska leka en saga med sin tokroliga morbror.
Efter lite funderingar bestämmer lilltjejen:
-Vi lekar "Hassan och Greta" och du får vara häxan!

Ja, det är minsann nya tider, när Hans blir Hassan!
Riktigt multikulti!