söndag 13 april 2014

Värdet i en liten bricka

Nu är jag som alla andra. I tolv år har jag varit utanför samhället, men nu är jag som alla andra. Det känns märkligt på många sätt. Första dagen efter jobbet går jag ut på stan. Det är varmt och jackan är uppknäppt, men inte bara för att det är varmt, jag vill att id-brickan ska synas, min jobbricka. Brickan som ger mig tillträde till jobbet ger mig också tillträde till samhället. Jag är någon, jag jobbar, jag gör rätt för mig.
Jag har ett värde.
Jag trodde inte att det skulle kännas så stort, men det gör det. Som om mitt värde skulle sitta i en liten bricka! Som om jag inte har gjort något innan, som om inte det var värt något. Och jag tänker att det handlar om att höra till, att vara som alla andra. Det är skönt och det känns tryggt.

Först nu inser jag hur tufft det har varit under alla dessa åren att gå mot strömmen och inte göra som alla andra. Att hela tiden bli ifrågasatt, att leva på ett annat sätt och aldrig vara med på riktigt. Har man inget jobb så är man ingen, så är det bara. Visst, jag har ju haft en del extrajobb och gjort radioprogram för P1, det har räknats iallafall. Men allt annat jag gjort alla dagar och alla nätter med barnen, det har aldrig räknats.
Aldrig belönats. Det arbetet har aldrig gett mig tillträde till samhället.

Men nu är jag med, bidrar till samhället, betalar skatt, gör rätt för mig.
Det paradoxala är dock att jag liksom de flesta med barn på dagis är olönsamma för samhället!http://www.varldenidag.se/nyhet/2009/04/29/Dagis-olonsamt-for-samhallet/
Fast det är det väldigt tyst om.

Det är roligt att jobba, det tycker jag. Något nytt och omväxlande. Jag bara önskar att allt arbete kunde räknas, att värdet inte skulle sitta i en liten bricka.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...