fredag 26 februari 2021

I prövningens tid

En flodvåg av svart sorg.

Kämpar i strömvirvlarna. 

Neråt, mot djupet går min färd.

Bröstkorgen sammanpressad. 

Sjunker mot botten.


Brännande bitterhet

i min strupe. 

Klibbig tröst. 

Vältrar mig i sörjan, girigt suger jag giftet.

Lyssnar på väsande lögner. 

Ett misslyckat eländigt liv var allt du fick. 


Mödosamt kravlar jag mig upp. 

Samlar ihop mig själv ännu en gång. 

Kringspridda bitar överallt. 

Hur många gånger kan man skrapa ihop sig själv? 

Hitta alla bitar, få dem på plats igen. 

Hur många gånger är det möjligt? 


Och ändå, ett brustet tack för prövningen.

Driver mig på knä med sträckta armar mot Han som allt förmår. 


Vissheten; om lidandet för mig hit är allt väl. 

Ja, redan i denna stund.




 


Livets biverkningar

Det är olika, en del får inga alls, de klarar sig liksom alltid undan.

Glider fram, glider igenom.

Nästintill smärtfritt. 


Och andra får hela den långa listan av biverkningar. 
Drabbar bara 1 på 100 000 står det eller mycket sällsynt förekommande. 
Ändå är det just det som händer. 
Otur eller så himla typiskt. 

Eller ännu värre: dömd till olycka. 
Dömd att långsamt malas sönder bit för bit.
Malas mellan kvarnstenarna. 
Tyngden över mig. 

Livets biverkningar är fler än jag någonsin kunde ana. 
Om jag hade vetat, ja vad hade jag gjort då?
Det hade ändå inte spelat någon roll. 

Eller kanske ändå?

Jag hade lagt mig ner för länge sedan.
Vägrat ta skiten. Strejkat, gjort uppror. 
Vad som helst för att slippa detta. 
Men jag visste inte innan, kunde inte ens föreställa mig. 

Det drabbar väl bara andra, inte mig, så tänkte jag nog. 
Kunde ju inte veta att jag var den där som alltid skulle gå med lidandet som en mörk skugga efter mig, en ständig följeslagare. 
Och aldrig undkomma.

Att jag blev den alla ömkar och förfäras över.
Någon man undviker. 
Som om lidandet skulle vara smittsamt.
Oren. 
Något måste hon ju gjort.

Var är nu din Gud?












  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...