torsdag 4 juli 2019

Tankar om terapi

De senaste sex åren har jag varit en flitig besökare hos diverse psykologer och psykoterapeuter. Jag vet hur det hela funkar vid det här laget, ungefär vad man kan förvänta sig. Men hos den sista var det inte som förväntat. Hon hade nämligen inte den där distansen som alla professionella psykologer och terapeuter jag tidigare mött.
Hon hade sänkt garden. Hon kikade inte fram bakom ett plank. Tittade inte nedlåtande på mig ovanifrån. Det fanns inget uppsatt hinder mellan oss. Hon var där, jag var där. Vi var där. Tillsammans.
Detta förvånade mig oerhört i början och förvirrade mig delvis, men det gladde mig. Detta var något annat. Detta var på riktigt.

Jag fick se hennes ögon fyllas av tårar när jag berörde det tunga och svarta. Och de tårades också när vi delade en djup samhörighet, när jag beskrev något med en bild och hon genast kunde ta den till sig.
Hon delade min ilska, hon var arg med mig och hon var glad med mig. Detta var inga påklistrade försök till empati, nej, jag kände hennes känslor, såg att hon blev berörd.

Terapeuter (okej jag vet att det är skillnad på psykologer, psykoterapeuter, kuratorer m.m men för enkelhetens skull benämner jag alla terapeuter)  som följer regelboken där det avkrävs en distans till klienten, en sådan terapeut står på kajkanten och försöker hjälpa den nödställde.
Den närvarande terapeuten hoppar i vattnet, känner kylan och kämpar tillsammans med den nödställde i vågorna. Hon känner havets djup, farorna, men hon känner också vägen in till hamnen. Hon har varit i dessa vatten långt tidigare, hon har kämpat sin egen kamp. 
Hon delar min kamp, men är inte ett hjälplöst offer för vågorna.
Hon har med sig livbojen och tillsammans tar vi oss i säkerhet. 

Det säger sig självt att det är effektivare att hjälpa i vattnet än på stranden. Ja, det är farligare, mycket farligare och det krävs betydligt mer. Terapeuten måste ha nått sina egna djupa skikt - inga vågor, inga djup får hon vara obekant med. Det finns verkliga fällor att hamna i om terapeuten släpper garden. Det kan gå väldigt snett och bli osunt på alla sätt och vis och det är detta som gör att de flesta terapeuter stannar bakom sina plank, där är tryggt att vara, men samtidigt förvägras klienten en viktigt del i utvecklingen om terapeuten inte har förmågan att släppa garden. 

Jag tror att måttet på helande och utveckling i terapin står i direkt korrelation till terapeutens förmåga att sänka garden och helt motta sin klient som den människa hon är. För det sker ett helande i sanna möten människor emellan. Det är i mötet vi blir till som människor, formas och skapas. Våra känslor blir bekräftade, de får färg och vår identitet får därmed kontur. 
Det hade varit väldigt intressant att undersöka vad det är som gör att vissa terapeuter lyckas betydligt bättre än andra. Jag är övertygad om att det handlar om just detta, att sänka garden och att låta mötet med klienten bli ett äkta möte med autentiska känslor både hos klienten och terapeuten. Då händer något som går långt utöver ett vanligt terapisamtal. 
Då finns jordmån till sann tillväxt och mognad. 

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...