Kriget har inget kvinnligt ansikte

Det är första gången jag läser något av Svetlana Aleksijevitj, men definitivt inte sista gången! I boken "Kriget har inget kvinnligt ansikte" låter hon hundratals kvinnor som stred i Röda armén bilda en kör av röster. En kör som aldrig någonsin kunnat eller vågat sjunga, men Svetlana lockar varsamt fram sången. Och sången är smärtsam, nästintill outhärdlig.

Svetlana vill fånga känslan, själen hos människorna som upplevde kriget. Hon är inte intresserad av var och när de stora slagen stod, av mängden vapen eller militära strategier. Nej, hon vill komma djupare än så och det lyckas hon med.

Man räknar med att ca en miljon kvinnor från Sovjet var med och kämpade i andra världskriget. I boken är det flera av kvinnorna som beskriver hur de frivilligt gick med i armen, ja, de bönade och bad om detta! Jag kan inte undgå att bli djupt fascinerad av denna fosterlandskärlek. Halvvuxna flickor som kastar sig ut
i kriget, som om det vore det enda rätta. Sovjetmänniskan, som offrade allt för sitt fosterland, känns väldigt främmande i dessa dagar.

Krigets fasor och ohyggligheter beskrivs med känslor, lukter och färger, men kriget rymmer också kärlek, glädje och stark gemenskap. Allt kommer nära och blir levande.
Många har längtat efter att äntligen få berätta, att få lov att säga det som ingen ville höra, få säga det förbjudna och berätta om det som man egentligen inte kan sätta ord på. Och sedan kommer tårarna, det är också ord. Tårar är ord som är outsägliga.

En reflektion med anledning av regeringens budget

Jag har den senaste tiden funderat mycket över godhet och ansvar.
Jag har fem barn som jag ansvarar för och försörjer. Varje månad ska mat, hyra och kläder betalas och det är jag som ska se till att det görs. Som förälder är det min primära uppgift att tillgodose mina barns behov nu och på sikt. Låt säg att jag inte skulle göra detta, låt säga att jag skulle välja att tillgodose andra barns behov på bekostnad av mina egna barn. Vad skulle hända då?

Tänk er att jag skänker bort det mesta av min lön till ett barnhem i Etiopien. Visserligen en god handling i sig, men mina egna barn skulle bli lidande. Konsekvensen skulle bli sämre mat, dåligt med kläder och i förlängningen vräkning. Jag kan lova er att folk skulle bli upprörda och det med all rätt!
Det skulle inte dröja länge innan socialen kom! En till synes god handling kan alltså trots allt vara av ondo. Att vanvårda sina barn är aldrig godhet hur goda intentioner man än har när man skänker bort pengarna till ett barnhem!
Låt säga istället att jag inte har några egna barn och skänker bort i stort sett hela min lön, eftersom jag är övertygad om att det är min uppgift att hjälp andra barn. Då kan vi tala om godhet eftersom konsekvenserna enbart drabbar mig och jag är villig att göra denna uppoffring.

I veckan som gick presenterade som bekant regeringen sin budget. Det som är slående är de ökande kostnaderna för migrationen. Det är den kraftigaste ökningen för en enskild budgetpost på flera decennier.

Är detta moraliskt riktigt? Jag anser att svaret på den frågan är nej av tre skäl:
För det första, vad är statens primära uppgift? Det givna svaret är att sörja för och ta ansvar för sitt lands medborgare i första hand. Det är därför det finns stater. Att då lägga enorma summor (som man dessutom lånat till) på människor från andra länder är inte försvarbart. Det är vanstyre och ett svek mot det egna folket.
Men är då inte alla människor lika mycket värda? Självklart är det så, varje människa har ett unikt människovärde, men det innebär inte att en enskild människa eller en stat ska ta ansvar för hela världens befolkning.
Jag som förälder prioriterar mina egna barn. Ingen skulle komma på tanken att anklaga mig för detta! Att jag ger mer till mina barn än jag ger till de hjälporganisationer som jag stöder, är inte ett uttryck för att jag skulle mena att barnen i andra länder har mindre värde, nej det handlar om hur långt mitt ansvar sträcker sig.
Principen är densamma för en stat, den primära uppgiften är och förblir det egna landets medborgare.

För det andra är detta inte ett kostnadseffektivt sätt att hjälpa människor. Kostnaden för migrationen beräknas bli 80-90 miljarder per år.  Jämför detta med UNHCR:s finansiering på 30 miljarder för 60 miljoner flyktingar. Mer läsning om detta: http://www.tino.us/2016/04/ny-prognos-for-asylkostnader/
De pengar vi lägger på ca 130 000 människor skulle alltså kunna hjälpa lågt räknat över 120 miljoner människor. Otroliga siffror om man tänker efter!
Det Sverige gör är inte godhet utan vansinne. Dessutom ska man komma ihåg att Sverige tar från sin biståndsbudget för att kunna finansiera migrationen. Det är oerhört cyniskt att ta pengar som skulle gå till de som har det allra svårast.

För det tredje bör man se på de långsiktiga konsekvenserna av migrationen. Vad är det för samhälle vi skapar? Blir det ett lugnare och mer harmoniskt samhälle? Om inte så är det inte rätt väg att gå. Som jag sagt tidigare, statens främsta uppgift är att värna och sörja för de egna medborgarna. Den migrationspolitik som har har förts under en lång tid skadar och underminerar den trygghet som vi haft i Sverige.
Bara under mars månad begicks 12 mord och 40 mordförsök enligt journalisten Elisabeth Höglund https://elisabethoglund.se/blogg/12-mord-och-40-mordforsok-sverige-mars-2016/
Vi kan inte förneka att detta har en stark koppling till den ökande migrationen. Sverige har ju också som bekant blivit ett fäste för terrorister. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det ansvarsfullt att föra en sådan politik? Det kan aldrig vara godhet att förstöra ett land.
Jag har på kort tid talat med ett par helt vanliga småbarnsföräldrar som överväger att lämna landet på grund av den otrygghet som råder. De ser ingen ljusning för Sverige som land. Riktigt så pessimistisk vill jag inte vara, men man måste vara realist och se verkligheten som den är. Det kommer bli oerhörda slitningar i Sverige framöver, med olika grupperingar och falanger som drar åt olika håll.

Jag är mycket kritisk till den migrationspolitik som idag förs i Sverige, men det innebär inte per automatik att jag skulle vara kritisk till de människor som kommer hit. Det tycks många ha oerhört svårt för att förstå.
Att kritisera en förd politik är inte detsamma som att kritisera de människor som kommer. De som kommer hit gör inget fel, jag hade gjort på samma sätt; tagit mig till det land som erbjuder bäst villkor.

Statens huvuduppgift är det egna landets medborgare men detta fråntar självfallet inte staten från ansvar för det lidande som pågår i världen. Som land kan vi och ska vi hjälpa! Men vi ska hjälpa där nöden är som störst och på ett kostnadseffektivt sätt. Och de människor som vi väljer att släppa in här ska vara de som bäst behöver vår hjälp!

Boktips: Gilead av Marilynne Robinson

Gilead av Marilynne Robinson är en lågmäld och finstämd roman om en gammal människas funderingar över livet. Prästen John Ames skriver till sin son för att lära honom något om livet som alltid är så mycket mer komplicerat och så mycket djupare än vi anar och förstår. Med värme vänder och vrider han på händelser och känslor. Han dissekerar sina egna motiv och känslor och väjer inte för det fula och mörka inom sig själv, samtidigt finns det hela tiden en blick av värme och medkänsla.

Berättartekniken är linjär, samtidigt som den är cirkulär. Robinson väljer att berätta kort om en händelse för att sedan flera gånger i romanen återkomma till samma händelse och gång på gång bygga på händelsen.

Robinson behärskar denna teknik till fullo, det är som om hon har förstått att om man ska förstå avgörande händelser i ens liv så måste man lämna de ett tag, för att sedan återvända med nya ögon och nya insikter.

Inget är så enkelt som det kan se ut vid första anblicken.

Ett tema som är genomgående i boken är en förälders kärlek till sitt barn och Guds kärlek till människan. Den förlorade sonens återkomst gestaltas av unge Boughton på ett mycket fint sätt.

Det som berörde mig mest i boken var reflektionen över Hagar och Ismael. (Berättelse från bibeln, Hagar och Ismael skickas ut i öknen och går en säker död tillmötes men de blir räddade av en ängel som visar en vattenkälla.)

Robinson skriver:

"Sådant är livet- vi skickar ut våra barn i vildmarken. Vissa av dem samma dag som de föds, tycks det mig, så lite som vi gör för att hjälpa dem. Vissa av dem tycks vara ett slags vildmark i sig själva. 

Men det måste också finnas änglar och vattenbrunnar. Också vildmarken, schakalernas hemvist, tillhör Herren. Det får jag inte glömma."

Så sant och så vackert skrivet! Hur gärna vill man inte skydda sina barn från allt ont och hur oförmögen är man inte till denna uppgift. Men änglar finns, det vet jag, och vattenbrunnar också. Det får vi aldrig glömma.