Mot målet

Fåglarna flyger i plog över himlen,
ropandes med hesa röster, mot målet, mot målet!

De manar mig att lyfta mitt hopp, minnas min längtan,
att hålla ut och inte förtröttas.

Och jag vill svara på deras rop.
Ja, mot målet, mot hemlandet!
Mitt inre fylls av jubel och tillförsikt.

"Tiden second hand" av Svetlana Aleksijevitj

Jag har under hösten slagit följe med boken "Tiden second hand". Den handlar om Sovjetunionens kollaps, det obegripliga som skedde och den nya verkligheten som människorna tvingades att förhålla sig till, vare sig de vill eller inte.
Ett myller av människoöden träder fram, alla gripande och ofattbara. Jag frågar mig hur det kan rymmas så mycket lidande och smärta i denna värld. Ändå förmedlar boken inte bara mörker, nej, det finns så mycket skönhet och storslagenhet i detta att vara människa.

Jag har tidigare läst flera av Aleksijevitjs böcker och blivit helt tagen av Sovjetmänniskans mentalitet, den människan är verkligen i en klass för sig, hängiven de stora drömmarna, alltid beredd att offra allt. En övertygelse som närmast kan jämföras med religiös fanatism. Jag kan se både det hemska och det vackra i detta. Jag tror att människan är skapt för något större och att det finns en djup längtan i henne att tro helt och fullt på något. Kommunismen blev den nya religionen där människan kunde få utlopp för denna inneboende längtan. Hon trodde fullt och fast på ett vackrare liv och då måste de element som stod i vägen för detta rensas ut, inget offer var för stort för att driva mänskligheten till lycka.
(Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller till FN:s Aganda 2030. Det hela liknar väldigt mycket tanken på ett globalt, socialistiskt lyckorike. Jag undrar vilka medel som kommer att användas för att försöka genomför det...)

"Tiden second hand" ger en ökad förståelse för Sovjetmänniskan och den problematik hon kom att ställas inför, när allt det hon trott på och satt sitt hopp till helt plötsligt rämnar inför hennes ögon!
Mycket i boken handlar om hur den före detta Sovjetmänniskan ska kunna förhålla sig till den nya världen. Många famlar i blindo och längtar tillbaks till den "trygga tiden" då man förstod verkligheten och då det fanns något att tro på. Den nya tiden med råkapitalism upplevs av många som outhärdlig och som ett enormt nederlag av förklarliga skäl.
De som snabbt kunde anpassa sig till den nya tiden byggde upp enorma förmögenheter, medans resten av befolkningen hamnade på efterkälken. Kommunismens utopi och löften byttes mot kapitalismens utlovade paradis, och även här skördas många offer.
Intressant är också de berättelser från människor som lever i före detta sovjetstater. Hur de upplevde kollapsen, att från en dag till en annan se hur allt ställdes på ända. Ena dagen var de ett enda brödrafolk oavsett härkomst och man satt och drack kaffe i köket med varandra, nästa dag var de bittra fiender...

När jag läser boken får jag svar på många frågor t ex den om man gjort upp med sitt historiska förflutna. Man har egentligen inte gjort upp och svaret är lika skrämmande som sant:

"-Varför vi inte har gjort upp räkningen med Stalin? Det ska jag tala om för er...För att kunna göra upp räkningen med Stalin måste vi också göra upp räkningen med våra egna släktingar och bekanta. De människor som står oss närmast."

Detta är något som återkommer flera gånger att alla mer eller mindre var inblandade i de ohyggliga brott, som begicks årtionde efter årtionde. Det var domare, förhörsledare, vakter och poliser, men det var också vanliga människor som angav sina släktingar, det var chaufförerna som fraktade de arresterade till fängelset, städerskan som tvättade golven efter tortyren. Ja, vem var inte skyldig?
Alla var mer eller mindre en kugge och tillsammans upprätthöll de detta väldiga maskineri. Därför blir en uppgörelse på det kollektiva planet omöjlig, vad som står tillbuds är en individuell uppgörelse för de som vågar se sig tillbaka och som tror att det finns förlåtelse.

Ett genomgående tema är lidandet som alltid finns närvarande. Minnena från andra världskriget, där soldater skickades ut i strid med orden: " Vapen får ni skaffa er under striden!"
I livsvillkoren ingick också den ständiga skräcken för terror, fångläger och svält. Detta formade Sovjetmänniskan, generation efter generation. Det var ett traumatiserat folk som egentligen aldrig levde normala liv. Lidandet är djup förbundet med den ryska själen och det blir för vissa en väg till frälsning och fostran.

Något att fundera och meditera över:
Att äga lidandet "och sedan gå ut ur det, och bära med sig något därifrån. Det är en sådan seger och bara därför är det meningsfullt."