Omfamna ditt kors
Åt Hans kors gläds vi
hyllar
omfamnar
tackar
Men ditt eget kors?
förbannar du
bär med bitter motvilja
under jämmer
Ta ditt kors och följ mig
Omfamna korset
stickor fläker upp huden
Omfamna korset
tyngden driver dig på knä
Omfamna korset
ett skinade smycke
Lidandets mysterium strålar
Korset
ett segertecken
Del 2
Bortom rationalismen
I intervjun kritiserar Desmet den mekaniska synen på människan och världen, där andlighet helt har kastas överbord. Detta är ingen direkt redovisning av vad Desmet uttrycker i intervjun utan mer ett reflekterande från min sida.
Rationalismen och materialismen har gjort oss oförmögna att hantera de stora frågorna i livet. När människan skulle förklara allt, när man sa att allt faktiskt gick att förklara, där någonstans gick vi vilse. Vi står nu gapande och helt handfallna inför tillvarons djup. Vi lider av andlig svält, vi har inte ens orden längre.
Tillvarons mysterium togs ifrån oss. Paradoxerna människan i årtusen tvingats att leva och grunna på, långsamt mala genom livet, ja livets stora frågor sopades undan. Frågor om lidande, smärta, alla varför. Frågor människan är gjord för att bära genom livet. Allt det tunga och svåra, men även den outsägliga glädjen.
Allt sådant vi skulle grunna på under livet, ja de förklarar man med olika aktiviteter i hjärnan, med brist eller överskott hit eller dit. Skulle det bli något knas, ja då löser man vi det med ett piller så blir allt bra.
Så enkelt! Så rationellt! Genialt!
För vem orkar med människor som mår dåligt?
Tugga och svälj, livet är inte mer än detta. En kropp med en samling signaler. Där signalerna tystnar om x antal år. Sedan är det inte mer. Men detta paket som serveras oss skaver, instinktivt vet vi att det finns något mer, vi vet med hela vår kropp och själ att detta inte är allt.
Men vi lämnas ensamma med vårt skav i en sekulär misär.
Ensamma är vi med vår ångest. (Som ju ändå bara är en kemiska aktivitet)
På ytan så rakt och rent. På ytan sammanhållet och begripligt. Orsak och samband. Allt går att förklara, allt belyses med strålkastarljus. Allt det andra då? Det som inte går att väga, mäta eller ens har ord. Hisnande bråddjup, ett vanvettigt hopp som skymtar och den enträgna längtan ständigt viskande. Vad gör vi med det? Gömmer det, skäms över det?
Vi plockar kanske fram det ibland, luftar försiktigt det inre i ett förtroligt samtal. Och sedan skrattar vi bort allt, för vi är ju bara materia. Det hjälper föga att snirkla in sig i några komplicerade tankegångar om mening och något bortom det synliga. Men när vi envisas med att tro att vi kan förklara livet rationellt dödar vi samtidigt essensen med livet. Ändå denna längtan efter något mer. Ändå en aning om att både tillvaron och vi själva är mysterier.
Missförstå mig inte, utan rationalismen hade vetenskapen inte kunnat göra de enorma framsteg som vi idag tar för givna, men vi måste också se att något gick förlorat när förnuftet blev den enda ledstjärnan. För det är bortom rationalismens gräns som livet finns. Vi ska använda vårt förnuft på det sättet att vi kommer fram till slutsatsen att vi inte kan veta allt om allting!
Inför det oförklarliga blir vi stumma. Vi inser vår litenhet, böjer oss och vårt högmod upplöses. Att förstå att människan inte är det högsta, att hon inte är alltings norm. Skrämmande för en del kanske, men också oändligt befriande. I samma stund vi böjer oss blir vi också omslutna. Ångesten ger vika, vi är inte ensamma. Vi är inneslutna i sann gemenskap.
Mål och mening lyser som en fackla i mörkret.
Del 1
Pågick det en massformation under pandemin?
Vad hände egentligen under pandemin? Hur kunde hela länder stängas ner och rättigheter tas bort över en natt? Är svaret att världen befann sig i en massformation?
Det menar Mattias Desmet, professor i klinisk psykologi. I en mycket intressant intervju i “Tucker Carlson today” förklarar Desmet hur en massformation uppstår.
Desmet är kontroversiell och har fått både många anhängare och kritiska motståndare, så rådet är att lyssna med urskillning. Desmet såg redan tidigt i pandemin att de matematiska modellerna gällande virusets farlighet inte stämde. Han började också se tydliga tecken på en massformation.
En massformation ligger nära det mer kända begreppet masspsykos. Massformation är när en stor grupp människor följer ett komplett galet narrativ utan att vara kritiska. De utsätts för massiv propaganda ofta i syftet att skapa skräck och ren panik. Människor som befinner sig i en massformation förlorar helt förmågan till kritiskt tänkande.
Varken hög utbildning eller intelligens är ett skydd mot massformation, snarare tvärtom. Massformation går ofta hand i hand med en totalitär stat. Det finns flera exempel på massformation i historien till exempel häxbränningarna som urartade i ren hysteri, människors agerande i nazityskland och under revolutionen i Iran år 1979.
Risken för massformation ökar i samhällen där människor saknar mening och samhörighet. I dessa samhällen finns också ett stort mått av “flytande ångest”. Även denna komponent bidrar till en större risk för massformation. När människor går in i en massformation får de helt plötsligt del av en större gemenskap, de känner sig inte längre lika ensamma. De kämpar för något tillsammans och äntligen finns ett syfte med deras liv, man blir delaktig i något större. Detta ger mål och mening.
Den kollektiva gemenskapen som skapas i en massformation skänker en hög grad av tillfredsställelse, som man gör allt för att bevara, hur absurt narrativet än är.
Därför ses kritiska röster som ett enormt hot, eftersom då skulle människan åter kastas tillbaka till sitt tidigare mycket plågsamma tillstånd av ångest, meningslöshet och ensamhet. Därav den stora intoleransen mot oliktänkande. I slutfasen av en massformation attackeras oliktänkande helt utan urskillning. Självbedrägeriet måste vidmakthållas oavsett kostnad.
Desmet menar att det var just en massformaion vi såg under pandemin och fortfarande ser. Stämmer hans analys? Låt oss se på vad som hände under pandemin.
Redan tidigt i pandemin var det tydligt att vi alla var i krig mot viruset. En gemensam fiende som skulle krossas till vilket pris som helst. Vi skulle alla tillsammans sluta upp mot detta hot. Bilder spreds på människor från Kina som föll ihop på gator och torg av den nya smittan.
Skräcken grep tag i oss alla.
Samhällen stängdes ner, givna rättigheter togs bort och demonstranter möttes med polisbrutalitet. I Sverige kom vi relativt lindrigt undan, men i många länder låstes människor i princip in i sina hem.
När vaccinerna kom pågick en helt öppen diskriminering. Nyss helt otänkbara och oförsvarbara regler infördes och accepterades med en obehaglig lätthet.
Människor som valt att ställa sig utanför massan blev nekade inträde till restauranger och konserter, de blev av med sina arbeten och de hånades av både media och stora ledare. Vaccinpass infördes i många länder, inte för att stoppa smittan utan för att göra folk villiga att vaccinera sig.
De ovaccinerade sågs som farliga och osolidariska. Man sa att det var de som drev smittan. Det visade sig dock ganska snabbt att vaccinerade också blev sjuka och spred smittan, men man hade hittat en syndabock, vilket man gör i alla kriser.
De som tidigare i andra sammanhang sett diskrimineringar i varje buske var nu knäpptysta. Ett gemensamt samförstånd bredde ut sig: de ovaccinerade sågs som fritt villebråd.De behandlades som spetälska, utstötta ur gemenskapen. Ingen fick ens ge dem en kram.
Solidariska skulle vi vara, men bara med de som var med i massan. Runt fikabordet på jobbet luftades åsikter om att vaccinerade inte borde få vård om de blev sjuka. De fick ju skylla sig själva.
Påven sa att det var en moralisk skyldighet att vaccinera sig och att vi skulle vara solidariska. I min kyrka stängdes portarna för ovaccinerade. De “orena” fick gå i en särskild mässa. Och jag satt där i kyrkbänken och tänkte på Jesus som umgicks med människor på samhällets botten: publikaner och syndare. Idag hade man sagt: se han umgås med ovaccinerade och syndare.
Folk var förvånansvärt villiga att prova ett relativt oprövat vaccin, några långtidsstudier fanns ju av förklarliga skäl inte. Att många valde att ta vaccinet kan jag förstå, men varför behovet av att visa upp det? Sociala medier svämmade över av lyckliga människor som basunerade ut att de nu minsann var vaccinerade. Bekräftelsen kom omedelbart i form av tummar upp och hjärtan. De hade fått sitt kvitto på sin solidaritet, de var på rätt sida och fick vara med i gemenskapen.
Från alla håll var det en massiv propaganda. SVT sände dagliga presskonferens och redovisade antalet döda. Vi matades minut för minut med död och skräck.
På sociala medier bannades oliktänkande på löpande band, vilket fortfarande pågår. De som vågade ställa kritiska frågor förlöjligades och stämplades som antivaxxare, det vill säga knäppskallar.
Räcker allt detta för att klassa det som hände för en massformation? Svårt att säga, jag är varken professor eller psykolog, men en sak vet jag: propagandan var massiv, givna rättigheter togs bort och oliktänkande diskriminerades på bred front. Och sist men inte minst: i princip all debatt kvävdes.
Desmet menar att om en massformation ska upphöra krävs det att kritiska röster oförtröttligt talar ut. I en tid när världen avhumaniseras är människor som konsekvent håller sig till sina etiska principer av avgörande betydelse.
En sista reflektion. Den massiva samhällsomvandlingen som skedde under pandemin motiverades hela tiden med mantrat: vi måste rädda liv. Inget pris tycktes vara för högt, att stänga in människor i månader, använda sig av ett helt nytt vaccin, ta bort rättigheter. Allt var tillåtet för syftet handlade ju om att rädda liv. Samtidigt dör 73 miljoner varje år och då kallas det hälsovård. Inte ett finger lyfts för dessa små. Inga program finns för att rädda deras liv, inga åtgärder och inga kampanjer.
I Kanada infördes som bekant stenhårda lockdowns - i syfte att rädda människoliv. Samtidigt tog man livet av 10 000 människor år 2021 genom assisterat självmord! Se mer här!
Det pågår en glorifiering av självmord, vi ska bli inspirerade. Människor som lider av psykisk sjukdom, depression, ensamhet, svårigheter med att betala räkningar och skulder kommer att erbjudas en väg ut. Syftet är att bli av med dessa människor nu när vi går in i en djup lågkonjunktur.
Tillägg: Se denna intervju med Douglas Murray
Det är helt uppenbart att dessa nedstängningar inte handlade om att rädda liv, det är en farlig villfarelse att makteliten skulle värna den lilla människan. Det handlade om makt och att människor skulle tvingas att ta vaccinet.
Avklädd
Åren som går
ett ständigt avklädande
planer går om intet
framgång blir motgång
trygghet osäkerhet
hälsa byts mot värk
sömn mot skärande ångest
kraften tunn
Sjok efter sjok kläds av mig
under bittra tårar
krampaktigt vill jag hålla kvar
men trons öga jublar
ett steg närmare målet
Varje förlust en vinst
själen utblottad, naken
Till sist en tunn slöja mellan mig och hans ansikte
En vindpust blåser den bort
Gud ensam räcker
Ett fulländant ögonblick
Ser med min inre blick
själva essensen uppenbaras
Skönheten träder fram på ett överjordiskt sätt
Jag ser ett träd
men nej inte bara ett träd
jag ser allt i detta träd
allt finns samlat här
koncentrerat
fulländat
Ett grässtrå klätt i den första gnistrande frosten
En fågel upplyst underifrån av solens sista strålar
Ett samtal där djup ropar till djup
I de ögonblicken saknar jag intet
Då vet jag att
Han är
I kassakön
Och allt rullar på?
Han säger det som ett faktum snarare än en fråga.
Jag nickar.
Men nej, allt rullar inte på.
Det är grus i maskineriet, om man säger så.
Hackar rejält,
stannar upp långa stunder,
konstiga skärande ljud.
Det låter faktiskt inte alls bra.
Men om du säger det så
allt rullar på
-med mig under hjulen.
Tunn linje
Kraften slut innan dagen nått sin ände
timmarna så många
dagarna så långa
Sorgen lurar strax under ytan
Spegelblank
En monstruös skugga under vattnet
En tunn skiljelinje
Om någon skulle fråga
se mig i ögonen
sakta stryka bort hårslingan
Då skulle den stilla ytan
Brista
Viker med blicken
Skrattar och säger
Jo, det är väl bra
“Människors barn” av P.D. James
“Människors barn av P.J James är en dystopi som utspelar sig i England 2021. (Skriven år 1992)
En katastrof har drabbat mänskligheten: alla män i världen är sterila. All framtidstro är borta och hopplösheten breder ut sig. Inga skrattande och lekande barn, lekplatserna har tagits bort för att man ska slippa påminnas om den tragiska verkligheten. Kvinnor leker med dockor i sin desperata längtan efter barn. England styrs av en diktator.
I detta nattsvarta mörker finns en liten grupp människor som trots allt tror på förändring. Jag fann romanen intressant och gjorde flera kopplingar till den värld vi idag lever i.
Romanen beskriver hur det mänskliga suddas ut. Att kunna föröka sig, lämna efter sig en ny generation, detta självklart mänskliga existerar inte längre. Vad människan skapat suddas också ut. Byggnader och vägar förfaller, byar står öde. Åkermark förvildas och spåren av människan sopas igen. De äldre uppmanas att begå självmord, för vem ska kunna ta hand om alla äldre? Mer eller mindre frivilligt skickas de ut på “den sista färden” i en båt på havet.
Jag tänker på debatten om assisterat självmord. Idag är 40 procent av Sveriges läkare positiva till en legalisering. En siffra som ökat enormt. För alla ska ju få välja själva och ingen vill lida. Vad det gör med synen på människan och hennes värde tycks inte ingen bekymra sig över. Denna förskjutning kommer att få och får redan stora konsekvenser.
Omegorna, den sista generationen av barn har vuxit upp. De har under hela sin uppväxt blivit bortklemade och ompysslade på alla sätt och vis. Man har satt allt sitt hopp till att i alla fall någon ska vara fertil, men ingen har infriat förhoppningen. Istället har de vuxit upp till arroganta och direkt grymma människor. De är de vackraste och de största, men samtidigt de mest ensamma och ömkansvärda, den sista generationen någonsin.
När jag läser om omegorna kan jag inte låta bli att tänka på vår tids curlingföräldrar och curlingbarn. Alla hinder sopas undan och barnen blir kungar i ett rike med en makt de inte är mogna för.
Att ingen kan få barn får stor konsekvenser för människors sexliv. Sex har blivit något helt oviktigt och ger inte längre någon njutning. Sex som är helt skilt från fortplantning beskrivs som “näst intill meningslös akrobatik”.
Är det inte något liknande vis ser i vår värld? Vi har tappat mycket av mystiken och heligheten kring det sexuella, tappat förtroligheten och närheten, den djupa kärleken. Istället handlar det mesta idag om att ta för sig, hitta den rätta tekniken och skydda sig mot graviditet och könssjukdomar.
Men har människor blivit så mycket lyckligare av den frigjorda sexualiteten?
I denna mörka tid är det en diktator som styr, under någon slags demokratisk täckmantel.
Ja, här har vi sannerligen paralleller till våra västerländska samhällen. Den hyllade demokratin sjunger sin svanesång. Det mesta är nog dessvärre bara ett spel för gallerierna. Makten säger gång på gång att man måste skydda demokratin genom att stoppa desinformation. Vad man egentligen vill göra är att begränsa yttrandefriheten. Man menar alltså att begränsad yttrandefrihet ska rädda demokratin. Var och en kan ju dra sina egna slutsatser.
Vad har vi vanliga medborgare för makt egentligen? När politikerna allierat sig med de globala storföretagen är den lilla människan överkörd för länge sedan. Man säger sig värna demokrati, vad vad värnar är nog snarare den egna makten.
I romanen sker äntligen det fantastiska, en kvinna blir gravid. Barnen som växer i henne är det värdefullaste världen har. Ingenting blir viktigare än att hon ska kunna föda sitt barn. Barnet är en ovärderlig skatt, en gåva, ett mirakel!
Och jag tänker, tänk om vi kunde se varje graviditet på detta sätt! Tänk om vi skulle kunna förstå den gåva varje barn är. Så mycket som skulle se annorlunda ut i vår värld. Allt tal om människovärde ekar beklämmande tomt så länge som vi inte värnar de allra minsta i vårt samhälle. Hur kan vi hålla högstämda tal om människovärde när vi samtidigt slänger foster efter foster i soporna?
Romanen väcker tankar om det sant mänskliga. Vad händer med samhällen och länder där det mänskliga går förlorat, suddas ut och bleknar bort?
.JPG)
"Det perfekta plåstret" av Stina Oscarson
Jo, jag tycker mycket om den, diktsamlingen “Det perfekta plåstret” av Stina Oscarson.
Hon sätter fingret på det som skaver. Hon reser runt i vårt land, möter människor och sätter ord på det hon ser och hör. Hon finner att under det perfekta plåstret är det sårigt och blodigt.
När jag läser diktsamlingen får jag bilden av ett en gång vackert och ståtligt hus, som med åren har förfallit. Fler och fler bitar har lossnat och hänger lösa, vissa har redan ohjälpligt fallit till marken. Sverige, ett nedgånget hus med läckande tak.
Men syrenen blommar och doftar ännu i trädgården.
Hon vill tro på demokratin och på de fina idealen, men gång på gång får tron sina törnar. En demokrati i sönderfall.
Går den ännu att rädda?
Går samhällsgemenskapen att återskapa?
Det trygga folkhemmet?
Åh, jag känner hennes hopp och längtan. Något måste väl ändå gå att rädda?
Så mycket som vittrar sönder inför våra ögon.
Hon ser och beskriver den tunna fernissan som skiljer ett liv i en bostadsrätt och ett liv i rännstenen. Falluckan kan öppnas när som helst. Det blir smärtsamt tydligt, man kan inte vända bort blicken. Maskorna i skyddsnäten är alltför grova, många faller igenom.
Hon vill in i det längsta tro att politikernas beslut vilar på goda ideal. Hon vill tro att den frihet (jämfört med andra länder) som vi i Sverige fick åtnjuta under coronatiden vilade på en ideologisk grund. Insikten att så inte var fallet smärtar.
Själv tror jag att vi slapp lockdown av två anledningar, dels vår grundlag och dels att vi med vår polis inte skulle kunna upprätthålla en lockdown. Vi saknar helt enkelt kapacitet.
Att vi slapp en lockdown handlar överhuvudtaget inte om politikernas önskan om att bevara vår frihet. Det ser vi ju nu när man vill ändra i just grundlagen för att vid nästa pandemi kunna genomföra en lockdown. Mycket obehaglig läsning här!
Trots allt hon ser tror hon på “den enskilda handlingens omätbara betydelse”. Mycket må falla, men detta kan leva kvar genom allt.
Och hon lever som hon lär. Hon vågar själv vara lojal mot sina ideal och inte mot något varumärke. Hon låter det vara högt i tak, hon lyssnar och vågar ta debatten.
Och då blir hon varse hur smal korridoren är, trots att hon står på rätt sida, värnar flyktingar och papperslösa. Men att på ett bibliotek samtala med Nordisk ungdom, det slår tillbaka, ett enda litet felsteg tar henne ut i kylan. Hon ses som en förrädare.
Men hon tror envist på samtalet, hon står fast och det hedrar henne.
En ärlighet lyser igenom i diktsamlingen “Det perfekta plåstret”
Och en desperation.
Vad händer med ett land där grundfundamenten har djupa sprickor?
Finns det någon framtid?
Vårmorgon
Min svältande blick äter hungrigt
trevande skir grönska
träd i flortunn vit skrud
glänsande svällande knoppar
fälten knappt skönjbart gröna
Själens svältnöd stillas
Lättnad
Vinden bär med sig löften
Våga tro
Borta är nordan, vass och vrång
En ensam tumvante vid staketet
- en mardröm som inte finns mer
Se allt gör Han nytt!
Märker du det inte?
I denna dunkla tid 2
Ensamheten, förvirringen, det gnagande tvivlet. Kanske jag trots allt har fel, det är fullt möjligt. Vem är väl jag att tro något annat? Sätta mig upp mot auktoriteter. Och ändå, jag kan inte kompromissa, kan inte hålla tyst och böja mig. Jag ser orättfärdighet och oförnuft, ja ren dårskap.
Kan jag lita på mina sinnen? Kan jag lita på den inre kompassen? Dag efter dag, månad efter månad nås jag av helt andra budskap.
Vi har sett hur fundament för västerländska demokratier rivs ner på ett ögonblick. Det som nyss tycktes vara orubbligt och fast, en självklarhet, löses upp och blåser bort i vinden. Givna rättigheter som alla åtnjöt tas ifrån oss, sedan ger man tillbaka en del av rättigheterna till de lydiga, de som följer makten.
Den senaste tiden har jag upplevt en illavarslande utsatthet. Jag utmålas som osolidarisk, en fiende, någon som människor spottar efter. Man fann i denna kris, liksom i alla kriser en syndabock. En syndabock är ett lovligt byte, saknar rättigheter och skydd.
Vi som inte delar det rådande narrativet ska kartläggas; de ska ta reda på var vi bor, vad vi gör och hur gamla vi är. Vi förvägras att delta i samhället på lika villkor som alla andra. Vi har förtjänat att bli illa behandlade, förtjänat att lida. Människovärdet devalveras. Genom devalvering kan man rättfärdiga sitt beteende. De orena kan behandlas hur som helst.
Tydligare diskriminering kan det inte bli, mitt framför ögonen sker det. Prova att sätta in vilken annan grupp som helst, som skulle vara tvungna att visa intyg för att komma in på restauranger, i kyrkor och som nekas anställning osv, då framstår det än mer absurt. Dock har vi än så länge kommit relativt lindrigt undan i Sverige jämfört med många andra länder, där man nu bokstavligt kämpar för sin frihet.
Hur kan totalitära stater uppstå? Hur kan en massformation äga rum? De senaste åren har jag förstått allt mer av detta.
Ett budskap kan vara hur ologiskt som helst, men trummas det in dag för dag som en sanning, i kombination med rädsla och skräck, ja då sker något med dina sinnen. Du börjar tvivla på vad du ser, du vacklar och kan inte stå emot. Alla säger ju något annat och det är alltid tryggare att tillhöra den stora massan. Ensam är du svag och utsatt. Hånad och bespottad. Dömd. Nej, då är det enklare att höra till, följa strömmen.
Vi vill dessutom så gärna göra rätt. Lyda regler, vara duktiga och ordentliga och det är gott. Problemet är när reglerna är omoraliska. Kanske det finns ett visst inre motstånd, men det bryts snabbt ner, för vi gör ju rätt. Vi följer lagen, följer reglerna. Vi är föredömliga och det känns bra att tillhöra de laglydiga.
Vad händer sedan, när tvivlet trots allt växer sig större. Sprickan vidgar sig och ansträngningen att hålla ihop blir allt svårare. Sanningen tränger sig på, slår in en kil. En dov oro, man har kanske blivit lurad, manipulerad trots allt. För mycket som inte stämmer. De sa ju att om bara alla tar injektionerna kommer smittan vara över. De sa att injektionerna skulle skydda mot att bli smittad. Två skulle räcka. Nu är det tre och i vissa länder fyra.
Detta är det svårast, när tvivlet fått fäste och den kognitiva dissonansen blir allt större. Till varje pris vill man hålla fast vid sin trygghet, man vill inte och vågar inte tro att de man satt sin lit till kanske inte stått för sanningen, ja kanske till och med medvetet ljugit. Det är helt enkelt för skrämmande. Hela världsbilden skulle då slås omkull, allt läggs i ruiner. Man vill inte se. In i det sista slåss man med näbbar och klor, försvarar det vacklande fuskbygget.
Jämför lojaliteten ett barn känner till sina föräldrar, trots misshandel och vanvård, eller den misshandlade kvinnans vägran att se det uppenbara. Att våga se är för smärtsamt. Vem skulle man då sätta sin lit till? Att stå ensam är för de flesta värre än allt.
Kejsaren är naken redan innan någon säger det, men det krävs att någon vågar höja rösten för att alla ska se.
Ett enda litet barn.
Tillägg: Någon jag känner sa att tilltron till vetenskapen och läkarna idag är av existentiell art. Och jag instämmer. Människor idag har tappat tron på Gud, men håller ännu fast vid tron på vetenskapen. Forskare och läkare är prästerskapet som man nu till varje pris vill hålla fast vid. Vaccinexperternas ord blir då heliga och sanna, omöjliga att ifrågasätta. Det de säger måste till varje pris stämma, för vad skulle man annars hålla fast vid?
