fredag 14 januari 2011

Lite toapapper kan förvandla allt!

Det är morgon och lite stressigt som vanligt.
Jag borstar tänderna på stora tjejen, just då trillar Gabbi på badrumsgolvet och gör sig lite illa och börjar skrika, samtidigt ser jag i ögonvrån hur lilltjejen sträcker på sig och vecklar ut sina teleskoparmar och lyckas såklart nå upp till toarullen och drar ut så mycket papper hon bara kan. Varför händer allt samtidigt?

Jag vet att innan jag hinner blinka kommer hela golvet att var fullt med små, små pappersbitar. Jag suckar och tänker att det är hopplöst att hålla koll på henne, hon är överallt! Trots sina unga år är hennes brottsregister minst sagt digert.
Listan toppas av vandalisering, tätt följt av olaga intrång på privat område(de stora barnens rum!),nedskräpning och tippning av matavfall på olovlig plats.
Och denna dag kommer visst börja med ännu ett fall av nedskräpning!

Men så ser jag hur hon river av en bit av pappret och sätter sig ner bredvid Gabbi och börjar torka hans tårar! Sen klappar hon honom på huvudet och säger några väl valda tröstens ord. Exakt vad hon säger är dock lite svårt att urskilja,(något slags kalkonliknande ljud) men dom ger avsedd verkan och Gabbi tystnar alltmedan hans tårar torkas bort grundligt.
Stora tjejen börjar skratta: "Titta vad snäll hon är, hon torkar hans tårar!

Och mamman ler!

tisdag 4 januari 2011

En vacker kväll

När jag åker iväg kommer dimman i mjölkvita sjok, luften är rå och fuktig.
Sedan, några timmar senare efter en varm kopp te och ett varmt samtal, möter jag en ny värld när jag kliver ut på kullerstensgatorna. En förvandling! Luften är klar och alla träd och buskar, minsta lilla kvist är klädd i gnistrande vita kristaller.
Jag ler när jag åker bussen hem, på ömse sidor om vägen står träden i blom!
Små, små vita skinande blommor. Andlöst vackert!

lördag 1 januari 2011

Drömmar mot natthimlen

Nytt år, ja det är något hoppfullt. Drömmar som skjuts upp mot den mörka natthimlen
för att sedan explodera i glittrande färger och glimmande ljus. Och vi står där i natten och hoppas att i alla fall något av allt skinande ljus ska falla på vårt liv, att lite glitter ska hamna över vår väg. Vi hoppas och tror. Och det är vackert så.
En skärva av hopp att hålla i. Jag behöver det.

Hård är vinden.
Hårt är regnet.
Hårt pressar sig livet mot mig.

Jag kan inte vända om, inte stanna, inte fly.
Detta är vägen.

Jag går hukande vidare, mot vinden, mot mörkret.
Jag ville inte denna väg, nej, jag ville inte detta.
Men det är min väg. Och jag går.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...