I juletid

Maria
Hon förbereder sig på det största som ska hända i hennes liv. Hon planerar, gläder sig och hoppas: ett liv tillsammans med Josef, så fint det kommer att bli.
Men ängeln kommer och förbereder henne för något långt större som inte finns i hennes vildaste fantasi. Ett budskap som både omkullkastar hennes egna planer och som ändå samtidigt uppfyller hennes djupaste längtan.

Gud vill alltid förbereda oss för något större, långt bortom våra snäva horisonter.

Josef
Aldrig har jag stannat upp vid Josef och sett hans förtvivlan, för man vet ju redan att det kommer sluta bra, men när jag hör texten läsas ser jag honom som den människa han var. Han vet inte då hur detta ska sluta. Allt han vet är att den han älskar väntar ett barn. Och barnet är inte hans. Det är allt han vet. 
Vad tänker han? Vad känner han? Förtvivlan, sorg, ilska? 
För Josef börjar Guds frälsning i förvirring och hopplöshet, detta är något att tänka på. Han hade säkert varit noga i sitt val, valt med omsorg. Funnit det han trodde sig söka i Maria. Han var säkert både glad och stolt, såg deras gemensamma framtid framför sig.
Och så nu detta! Hur hade han kunnat välja så fel? Kanske anklagar han också Gud? 
Han söker en lösning på problemet, en utväg ur denna återvändsgränd, det bästa han kan komma på är att skilja sig i tysthet. Trots sin förtvivlan och sorg vill han inte hämnas.
Med tungt hjärta går han till sängs, kanske har han svårt att somna. Tankarna snurrar, känslorna vill inte lägga sig till ro trots den sena timmen. Sedan kommer äntligen sömnen. 
Och där kommer lösningen: så strålande och vacker! Ängelns budskap är revolutionerande. En helt otänkbar lösning på ett olösligt problem. 

Hur kändes det att vakna den morgon? Se solen jublande stiga upp. Världen måste ha varit helt ny. Gårdagens tunga mörka skyar är spårlöst borta, upplösta, som om de aldrig funnits. Hjärtat är lätt, fullt av förundran och tro. 

Guds lösningar är något annat, långt utöver vad vi ens kan tänka eller föreställa oss. 
Det tar jag med mig och gömmer i mitt hjärta.
Att ta fram när förtvivlan väller upp.
Att hålla hårt i under nattens täta mörker, som inte lyses upp av någon ängel.
Att vila huvudet mot när ingen annan vila står att finna.

Att bli den du är

Jag tänkte att nu är tiden inne att läsa "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld. Nej, jag förstår sannerligen inte allt, mycket är höljt i dunkel, men vissa rader talar rakt och klart. 

Mot nya stränder?

I varje ögonblick väljer du ditt själv. Men väljer du - dig själv?

Kroppen och själen ha tusen möjligheter av vilka du kan bygga många jag.

Men endast ett av dessa ger kongruens mellan väljaren och det valda. Endast ett - som du först om du väljer bort alla de chanser till något annat som du nyfiket fingrar efter, lockad av undran och lystnad, för grund och flyktig att bevara förankringen i upplevelsen av livets höga mysterium och medvetandet om det anförtrodda pund som är "jag".

Här finns ett budskap att ta emot. Jag hör både en vädjan och en uppfordran. 
Att välja bort sitt sanna jag - att vara sig själv otrogen- vilket svek. Att måla något som inte är jag, en förfalskad bild. 

En trolöshet. 
Var sann, var trogen, förråd inte dig själv!

Du har ett pund att förvalta. Och inte vilket pund som helst, för just ditt pund har ett skinande märke. Gräv inte ner det i den svarta jorden. Och nej, det är inte för sent. Varje nytt ögonblick, i varje nu,  kan du ge ett svar som är i samklang med tonen i ditt innersta. 

  

De nya kardinalsynderna

Rasism, sexism och nationalism räknas idag som de nya kardinalsynderna. Det är inte bara media som varnar för detta utan även kyrkan. Det är då jag börjar bli lite fundersam, när kyrkan och tidsandan går hand i hand och talar med en och samma mun. Är det verkligen dessa tre synder som är de största synderna i vår tid?

Rasism är något det skriks om i tid och otid. Vi måste naturligtvis slå fast att rasism finns, det är tyvärr en verklighet som inte går att förneka, men frågan är i vilken omfattning det förekommer i Sverige. Det talas ofta om att främlingsfientlighet och vardagsrasism är stora problem.

I en ledare i GP menar Cwejman att detta helt enkelt är en myt. Undersökningar visar att svensken är minst rasistisk i Europa, vilket är glädjande och något att tänka på! Varför fortsätter man då att basunera ut rasism som den stora synden? Kanske för att dölja något annat?

Jag menar att det stora problemet idag är en annan form av hat och fientlighet. Trots att våldtäkterna mot svenska kvinnor skjutit i höjden vägrar man att se detta som ett uttryck för hat och förtryck. I krig används våldtäkter ofta systematiskt för att demolarisera fienden och destabilisera etniska grupper. Och ja, det finns faktiskt en klar överrepresentation av gärningsmän med utländsk bakgrund när det gäller våldtäkter. Svennehoran har inget värde, det är fritt fram att våldta och förnedra.

Varför får detta fortgå år efter år? 

Personrån är ett annat exempel, något som ökat kraftigt de senaste åren. Barn och ungdomar tvingas lämna ifrån sig värdesaker och ibland både jacka och skor. Det är uppenbart att det handlar om att förnedra, ett dominansbeteende där man vill visa vem som har  makten. Om detta fenomen skrev Heberlein nyligen i Nyheter idag.

Till detta ska läggas hot och våld mot blåljuspersonal, sjuksköterskor, bibliotekarier m fl. Vad handlar allt detta om? Är inte allt detta ett mycket tydligt uttryck för ett ursinnigt hat? Om detta borde vi tala mer.

Sexism har varit på tapeten ett bra tag nu, liksom med rasism måste vi slå fast att det finns, men vad finns bakom, vad är den verkligen synden? Jag ser sexism som ett symtom på en dekadent kultur där den sexuella frigjordheten slagit igenom i samhället på alla plan. Om man vill komma tillrätta med sexism måste man gå mycket djupare och helt ändra och omvärdera den sexuella revolutionen och detta är man knappast beredd att göra. Det är här jag tror den stora synden ligger och lurar. Den sexuella revolutionen banade väg för att vi idag tar livet av ca 38 000 ofödingar varje år. Är inte detta en långt större synd?

Nationalism är en synd, fick jag nyligen höra i en predikan.  

Är all form av nationalism synd? När blev det så? Har inte kyrkan i långa tider bett för kung och fosterland och sjungit "Bevara Gud vårt fosterland" Och Frankrikes skyddshelgon var inte hon en hejdlös nationalist? 

Kan man kategoriskt säga att nationalism är synd? Självklart inte, som jag ser det finns det sund och osund nationalism.

Osund nationalism kan liknas vid narcissism, en självupptagenhet med grandiosa föreställningar som får förödande konsekvenser. Total avsaknad av nationalism däremot, kan liknas vid en självförnekande människa som utplånar sig själv, vilket också får förödande konsekvenser.

Nu när landet slits sönder av skjutningar och sprängningar är det just en sund nationalism vi behöver. Vi behöver försvara vår trygghet och de värderingar vi vill att vårt samhälle ska vila på. Vi behöver stå upp för det land vi vill ha. 

En sund nationalism hade kunnat förhindra avvecklingen av välfärden. Nu sparar vi in på funktionshindrade och äldre vilket är ett förakt mot det egna landets medborgare.

En sund nationalism hade kunnat förhindra att Sveriges gränser läcker som ett såll. Ett skuggsamhälle har vuxit fram med 10 000-tals, kanske till och med över 100 000 människor som inte har rätt att vistas i Sverige.

I definitionen av ett land ingår att landet har tydliga gränser som upprätthålls. Ett land utan gränser är inget land. 

Varför fortsätter man slå ner på nationalismen? Självklart finns det en given anledning, osund nationalism är ett reellt hot, men den stora anledningen är att man vill bereda vägen för globalismen.

Och där tror jag att vi återfinner mer synd och ondska än vad många kan föreställa sig.

Fokuset på rasism, sexism och nationalism kan mycket väl vara en täckmantel för att dölja de verkliga avgrunderna, de synder och det mörker som man inte vill se eller kännas vid.