söndag 22 december 2019

I juletid


Maria
Hon förbereder sig på det största som ska hända i hennes liv. Hon planerar, gläder sig och hoppas: ett liv tillsammans med Josef, så fint det kommer att bli.
Men ängeln kommer och förbereder henne för något långt större som inte finns i hennes vildaste fantasi. Ett budskap som både omkullkastar hennes egna planer och som ändå samtidigt uppfyller hennes djupaste längtan.

Gud vill alltid förbereda oss för något större, långt bortom våra snäva horisonter.

Josef
Aldrig har jag stannat upp vid Josef och sett hans förtvivlan, för man vet ju redan att det kommer sluta bra, men när jag hör texten läsas ser jag honom som den människa han var. Han vet inte då hur detta ska sluta. Allt han vet är att den han älskar väntar ett barn. Och barnet är inte hans. Det är allt han vet. 
Vad tänker han? Vad känner han? Förtvivlan, sorg, ilska? 
För Josef börjar Guds frälsning i förvirring och hopplöshet, detta är något att tänka på. Han hade säkert varit noga i sitt val, valt med omsorg. Funnit det han trodde sig söka i Maria. Han var säkert både glad och stolt, såg deras gemensamma framtid framför sig.
Och så nu detta! Hur hade han kunnat välja så fel? Kanske anklagar han också Gud? 
Han söker en lösning på problemet, en utväg ur denna återvändsgränd, det bästa han kan komma på är att skilja sig i tysthet. Trots sin förtvivlan och sorg vill han inte hämnas.
Med tungt hjärta går han till sängs, kanske har han svårt att somna. Tankarna snurrar, känslorna vill inte lägga sig till ro trots den sena timmen. Sedan kommer äntligen sömnen. 
Och där kommer lösningen: så strålande och vacker! Ängelns budskap är revolutionerande. En helt otänkbar lösning på ett olösligt problem. 

Hur kändes det att vakna den morgon? Se solen jublande stiga upp. Världen måste ha varit helt ny. Gårdagens tunga mörka skyar är spårlöst borta, upplösta, som om de aldrig funnits. Hjärtat är lätt, fullt av förundran och tro. 

Guds lösningar är något annat, långt utöver vad vi ens kan tänka eller föreställa oss. 
Det tar jag med mig och gömmer i mitt hjärta.
Att ta fram när förtvivlan väller upp.
Att hålla hårt i under nattens täta mörker, som inte lyses upp av någon ängel.
Att vila huvudet mot när ingen annan vila står att finna.









onsdag 11 december 2019

Att bli den du är

Jag tänkte att nu är tiden inne att läsa "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld. Nej, jag förstår sannerligen inte allt, mycket är höljt i dunkel, men vissa rader talar rakt och klart. 



Mot nya stränder?
I varje ögonblick väljer du ditt själv. Men väljer du - dig själv?
Kroppen och själen ha tusen möjligheter av vilka du kan bygga många jag.
Men endast ett av dessa ger kongruens mellan väljaren och det valda. Endast ett - som du först om du väljer bort alla de chanser till något annat som du nyfiket fingrar efter, lockad av undran och lystnad, för grund och flyktig att bevara förankringen i upplevelsen av livets höga mysterium och medvetandet om det anförtrodda pund som är "jag".


Här finns ett budskap att ta emot. Jag hör både en vädjan och en uppfordran. 
Att välja bort sitt sanna jag - att vara sig själv otrogen- vilket svek. Att måla något som inte är jag, en förfalskad bild. 
En trolöshet. 
Var sann, var trogen, förråd inte dig själv!
Du har ett pund att förvalta. Och inte vilket pund som helst, för just ditt pund har ett skinande märke. Gräv inte ner det i den svarta jorden. Och nej, det är inte för sent. Varje nytt ögonblick, i varje nu,  kan du ge ett svar som är i samklang med tonen i ditt innersta. 

  

onsdag 4 december 2019

De nya kardinalsynderna

Rasism, sexism och nationalism räknas idag som de nya kardinalsynderna. Det är inte bara media som varnar för detta utan även kyrkan. Det är då jag börjar bli lite fundersam, när kyrkan och tidsandan går hand i hand och talar med en och samma mun. Är det verkligen dessa tre synder som är de största synderna i vår tid?

Rasism är något det skriks om i tid och otid. Vi måste naturligtvis slå fast att rasism finns, det är tyvärr en verklighet som inte går att förneka, men frågan är i vilken omfattning det förekommer i Sverige. Det talas ofta om att främlingsfientlighet och vardagsrasism är stora problem.
I en ledare i GP menar Cwejman att detta helt enkelt är en myt. Undersökningar visar att svensken är minst rasistisk i Europa, vilket är glädjande och något att tänka på! Varför fortsätter man då att basunera ut rasism som den stora synden? Kanske för att dölja något annat?
Jag menar att det stora problemet idag är en annan form av hat och fientlighet. Trots att våldtäkterna mot svenska kvinnor skjutit i höjden vägrar man att se detta som ett uttryck för hat och förtryck. I krig används våldtäkter ofta systematiskt för att demolarisera fienden och destabilisera etniska grupper. Och ja, det finns faktiskt en klar överrepresentation av gärningsmän med utländsk bakgrund när det gäller våldtäkter. Svennehoran har inget värde, det är fritt fram att våldta och förnedra.
Varför får detta fortgå år efter år? 

Personrån är ett annat exempel, något som ökat kraftigt de senaste åren. Barn och ungdomar tvingas lämna ifrån sig värdesaker och ibland både jacka och skor. Det är uppenbart att det handlar om att förnedra, ett dominansbeteende där man vill visa vem som har  makten. Om detta fenomen skrev Heberlein nyligen i Nyheter idag.

Till detta ska läggas hot och våld mot blåljuspersonal, sjuksköterskor, bibliotekarier m fl. Vad handlar allt detta om? Är inte allt detta ett mycket tydligt uttryck för ett ursinnigt hat? Om detta borde vi tala mer.

Sexism har varit på tapeten ett bra tag nu, liksom med rasism måste vi slå fast att det finns, men vad finns bakom, vad är den verkligen synden? Jag ser sexism som ett symtom på en dekadent kultur där den sexuella frigjordheten slagit igenom i samhället på alla plan. Om man vill komma tillrätta med sexism måste man gå mycket djupare och helt ändra och omvärdera den sexuella revolutionen och detta är man knappast beredd att göra. Det är här jag tror den stora synden ligger och lurar. Den sexuella revolutionen banade väg för att vi idag tar livet av ca 38 000 ofödingar varje år. Är inte detta en långt större synd?

Nationalism är en synd, fick jag nyligen höra i en predikan.  
Är all form av nationalism synd? När blev det så? Har inte kyrkan i långa tider bett för kung och fosterland och sjungit "Bevara Gud vårt fosterland" Och Frankrikes skyddshelgon var inte hon en hejdlös nationalist? 
Kan man kategoriskt säga att nationalism är synd? Självklart inte, som jag ser det finns det sund och osund nationalism.
Osund nationalism kan liknas vid narcissism, en självupptagenhet med grandiosa föreställningar som får förödande konsekvenser. Total avsaknad av nationalism däremot, kan liknas vid en självförnekande människa som utplånar sig själv, vilket också får förödande konsekvenser.

Nu när landet slits sönder av skjutningar och sprängningar är det just en sund nationalism vi behöver. Vi behöver försvara vår trygghet och de värderingar vi vill att vårt samhälle ska vila på. Vi behöver stå upp för det land vi vill ha. 
En sund nationalism hade kunnat förhindra avvecklingen av välfärden. Nu sparar vi in på funktionshindrade och äldre vilket är ett förakt mot det egna landets medborgare.
En sund nationalism hade kunnat förhindra att Sveriges gränser läcker som ett såll. Ett skuggsamhälle har vuxit fram med 10 000-tals, kanske till och med över 100 000 människor som inte har rätt att vistas i Sverige.
I definitionen av ett land ingår att landet har tydliga gränser som upprätthålls. Ett land utan gränser är inget land. 

Varför fortsätter man slå ner på nationalismen? Självklart finns det en given anledning, osund nationalism är ett reellt hot, men den stora anledningen är att man vill bereda vägen för globalismen.
Och där tror jag att vi återfinner mer synd och ondska än vad många kan föreställa sig.

Fokuset på rasism, sexism och nationalism kan mycket väl vara en täckmantel för att dölja de verkliga avgrunderna, de synder och det mörker som man inte vill se eller kännas vid.

onsdag 20 november 2019

Gläntan

En del känner inte ens till att stigen finns.
Somliga anar, söker på måfå.
Några minns, men har gått vilse.

Stigen växer igen, bli osynlig.
Snår av stress och brådska, taggiga grenar.
Vem kan då komma fram?
Stormar välter träd,
tunga, mörka stammar - svek och bitterhet.
Vem orkar röja?
Skymning faller, natt och ångest.
Vem kan då se?

men stigen glöder svagt i mörkret

En sällsam ton. 
En grå liten fågels lockrop.
Så oansenlig, så lätt att avfärda.
Enträgen. Vill att du ska följa.
Våga.
Lyssna till behov, till djupaste längtan.
Återfinna.

När du funnit stigen, trampa upp den!
Överge den aldrig.
Lova mig det.

En glipa i tiden, en glänta i skogen.
Ständigt vänder jag åter. 
Här där ljuset alltid strålar.

En mittpunkt där livets alla ekrar kan få fäste.

Här blir jag mottagen, omfamnad.
Uppbjuden till dans.

Källsprång

En enda mening, ett enda litet ord.
På ett ögonblick målas en tavla i mitt inre.

Sal efter sal med målningar.
Att vandra rakt in i. 
Det outsägliga, det svårfångade
- långt bortom orden.
Höga valv och pelargångar.

Här vill jag stanna.
Begrunda.
Här vill jag rota mig.
Bottna.
Här är mitt hemland.
Doft av evighet.





söndag 17 november 2019

Vara sig själv trogen

Som en hind i skogsbrynet har jag skymtat henne.
Vaksam och skygg.

Nära vill jag komma.
Talar mjuk, lockar och kallar.

Vill stryka henne över den skälvande kroppen.
Slå armarna om hennes hals.
Förjaga skräcken ur hennes ögon.

Viska ro och frid.
Viska förlåt.

Som hon har jagats, drivits på flykten.
Långa rivsår i huden.
Övergivits.

Nu är tid att tätt stå vid hennes sida.
Lova henne att vara trogen.




lördag 9 november 2019

Där mötet sker

Till en enda punkt, det är hit jag ska. 
På irrvägar och omvägar går min väg, men alltid mot målet.
Allt syftar till att nå denna punkt, nej, det är inte en punkt.
Det är ett tillstånd- ett varande.
Ett ständigt blivande.

Som jag stretat och kämpat emot, 
ett barn som inte vill lämna det kända.
Allt lidande, all smärta har just detta syfte- att födas.
Vilken kamp, att våga lyfta blicken och möta sig själv.

Och mer än så, att möta Han som är.


söndag 27 oktober 2019

Reflektioner kring boken "Krig och terpentin" av Stefan Hertmans

Vilken bok, den växte och tog sig verkligen! Det var nära att jag inte fortsatte läsa, funderade på att lämna tillbaka den efter några kapitel, men något drev mig vidare och det är jag glad för.

"Krig och terpentin" av den flamländske författaren Stefan Hertmans är en dokumentärroman, vilket ger boken en speciell karaktär. Av sin morfar får Hertmans anteckningar som först blir liggande en lång tid innan han tillslut vågar ta del av sin morfars ofattbara och svindlande livshistoria. 

Anteckningarna sträcker sig från Urbain Martains fattiga uppväxt, genom krigsåren under första världskriget och slutligen fram till hans död. Fadern var målare och tidigt fick Urbain vara med sin far i kyrkorna. Se sin far retuschera gamla målningar, tyst och koncentrerat blanda färger, försiktigt stryka på tunna lager av färg. Dessa timmar var välsignade timmar. En djup närhet mellan sonen och fadern föds här. Och även en djup gudstro.
Senare när Urbain arbetar på ett järngjuteri får han plötsligt en oerhört stark ingivelse: han ska börja teckna, det är som ett kall som kommer över honom, hamrar inom honom, ett kall som inte går att tysta. Det är en mycket fin skildring av när en människas innersta kreativitet ger sig tillkänna. Jag tror att varje människa har något av detta inom sig, att det finns något i hennes liv som får hennes själ att sjunga, som hon helt kan förlora sig i. Och det är vackert.

Kanske hade han blivit en stor målare om förutsättningarna varit annorlunda och om inte kriget kommit emellan. Detta fasansfulla krig, som i boken kommer oerhört nära. Lukten av lera, väta och rök. Skrik och fasa, men också gemenskap, tristess och en tillfälligt uppflammande glädje.
Även om kriget är en central del är boken så mycket mer än bara en krigsskildring. Det är en berättelse om en människas färd genom livet, om mod, kärlek och om försakelse. Den utgör också en viktig ledtråd till vår postmoderna värld.

Morfadern fortsatte sitt måleri genom livet och målade bland annat några självporträtt, men han lyckades inte eller ville inte fånga den han egentligen var. Den uppgiften fick Hertmans på sin lott att slutföra med hjälp av morfaderns anteckningar. Och nu stiger ett annat porträtt fram, nya dimensioner, klarare färger, smärtsammare, djupare penseldrag. En sorg som är omöjlig att bära och sedan offret som ter sig ofattbart. Genom boken träder morfadern äntligen fram ur skuggorna. Det som tidigare varit höljt i dunkel belyses och får liv.

Boken är ett dokument över en tidsepok som tidsmässigt inte ligger så långt ifrån oss, men där idealen och livsvillkoren är ljusår från  vår verklighet. Då utgjordes livet av plikt, mod, uthållighet och försakelse och en självklar och kompromisslös tro på Gud och den heliga Moderns beskydd.

Men mycket av detta kom att falla under första världskriget och den värld som sedan steg fram ur askan var något annat. Det var inte bara människor som dog på slagfälten utan med dem även de höga idealen. Detta är tiden då det smutsiga och avskyvärda triumferar över alla vackra ideal. 
Är det då, efteråt när kriget är slut, som man liksom känner sig förrådd av allt det man höll högt? Alla ideal som trampats ner i leran på slagfälten bland sönderslitna kroppar. Alla handlingar som nu inger skam och som de höga idealen inte var något värn mot.
Är det då man börjar att se med förakt på mod och trohet, man skäms för att man ens trodde på något så enfaldigt.
Kanske är det just här efter krigsslutet som vägen banas mot vår tids bristande tro på allt vad ideal och sanning heter. 
Kanske är det här hånet mot det sanna, vackra och sköna tar sin början. För något gick under där i skyttegravarna; vi förlorade hoppet om människan och tappade tron på det eviga. 
Och utan detta återstår endast tomhet.










onsdag 23 oktober 2019

Oktober

Lysande facklor.
Bladguld på min stig.

Träden gör sitt yttersta.
Bjuder upp,
till en sista virvlande lövdans innan allt är förbi.
Snart faller klädnaden.
Stumma och nakna skall de stå.

Mörka, magra armar i oavlåtlig bön mot himlen.
Tysta svarta timmar.
Håller ut i frostens hårda grepp.
Håller ut när vinden sliter och drar.

Knotiga grenar.
Ber om ny vår.

.

söndag 13 oktober 2019

Min papperslapp

Ja, jag tappade min papperslapp
där allt det viktiga och vackra stod skrivet.

Hela dagen låg lappen på landsvägen.
Sol och damm.
Skosulor och grus.
Och mot kvällen piskande regn.

Hopknycklad, nästintill uppluckrad.
Stryker varsamt ut min förlorade lapp.
Suddigt bläck, utan början och slut.
Diffus, utan fasta konturer.

Kämpar, vill tyda tecken.
Vill veta vad det står - vem jag är.
Sakta stava mig igenom allt jag mist.
Sakta vinna tillbaka mig själv.
Återuppstå.


onsdag 25 september 2019

Hålighet

Te och mörk choklad.
Samtal som berör. 
Närhet.

Och däremellan:
Tyngden att bära.
Ensamhetens lod sänkes i bottenlöst vatten.

Jobbmöte, projektors brusande.
Säger rätt saker.
Kompetent.

Och däremellan:
Nattens svarta timmar
Kroppen skakar, själen skriker.

Lagar god och näringsrik mat.
Fjantar och skrattar med barnen.
Närvarande.

Och däremellan:
Förlamande motvilja.
Orkar inte.
Vill inte mer.

På knä med händerna mot himlen.
Läppar snuddar det eviga.
Överlåten.








Varför vittrar samhället sönder?

Vad är anledningen till att viktiga samhällsfunktioner håller på att haverera? Larmrapporterna duggar så tätt att ingen längre ens verkar ta någon notis. För att förstå vad som sker måste vi se helheten och inte stirra oss blinda på de enskilda delarna.
Det är inte bara sjukvården som har gigantiska problem, inte bara något område i samhällskroppen som har något tillfälligt besvär. Nej, vad vi ser nu är något mycket större och djupare. Ryggraden i samhället, kota efter kota håller på att vittra sönder.

Skolan har under lång tid rullat utför det sluttande planet och någon ljusning är inte i sikte. Det saknas utbildade lärare, en stor andel elever går ut grundskolan med ofullständiga betyg och det finns en stor ökning av stressrelaterade problem både hos personal och elever.
Lösningen som presenteras: vinstdrivande skolor.
Polisen är i kris, det saknas poliser och det är överfullt i häktena och på fängelserna. Samtidigt som våldet och brottsligheten når nya rekord.
Lösningen som presenteras: inhyrda vaktbolag.
Sjukvården är som bekant också i kris. Det saknas vårdpersonal och en enkel tid på vårdcentralen är hopplös att boka in för det finns ingen lediga tider.
Lösningen som presenteras: privata vårdföretag. 

Hur har det blivit på detta sätt? Ja, det handlar om pengar naturligtvis, men det är inte den enda faktorn. Vi har haft en välfungerande skola, polis och sjukvård tidigare och det finns fortfarande skattemedel. Vad det handlar om är politiska beslut, hur dessa skattemedel fördelas. Det är uppenbart att man inte prioriterat dessa områden. Men som sagt det är inte bara pengar det handlar om det är också hur skolan, polisen och sjukvården är organiserad och här har man medvetet eller omedvetet under lång tid slagit sönder väl fungerande strukturer. Se bara på skolan! Vi hade en skola som ansågs så bra att Finland tog över mycket av det svenska skolsystemet och de har i stort sett behållit det och har idag en välfungerande skola. Sverige däremot införde ny pedagogik, drastiska reformer och så den förödande kommunaliseringen som fullständigt punkterade skolan.

Varför låter man detta fortgå? Varför raserar man istället för att bygga upp? Varför fattar man gång på gång direkt dåliga beslut?
Det här kan låta konspiratoriskt, men jag är övertygad om att det faktiskt finns mycket starka krafter bakom det som sker. När man raserat något uppstår nämligen ett hålrum. Tänk dig ett hus man river mitt i stan, på denna tomma ytan kan man gå in och bygga upp något nytt. 
Det är precis det vi ser i samhället idag, tomrummet efter välfungerande samhällsfunktioner fylls blixtsnabbt upp av vinstdrivande företag. Här finns enorma pengar att ta del av och inte vilka pengar som helst utan skattepengar, dina och mina pengar. Pengar är och förblir en oerhört stark drivkraft.
(Det är för övrigt samma mekanismer som styr i krig. Krig finns framförallt för att det går att tjäna enorma pengar på att först ödelägga och sedan bygga upp och ta kontroll.)

Vad det handlar om är detta: Man skapar ett problem med ena handen för att sedan erbjuda en lösning med den andra. Ödelägg och bygg sedan upp.
Lösningen gagnar naturligtvis eliten, antigen ekonomiskt eller genom att man får ökad kontroll. Våldsspiralen löses som sagt med privata vaktbolag och icke att förglömma genom mer övervakning. I ett normalt fungerande samhälle hade rimligtvis människor reagerat mot allt mer övervakning, men i det läge vi nu befinner oss men skjutningar och sprängningar varje vecka, välkomnar man istället mer övervakning och till och med ber om det.  Aldrig någonsin har det varit enklare att ha total kontroll över medborgarna.

Jag tror att vi måste våga se helheten för att förstå vad som händer. Vi måste oftare fråga varför. Varför saknas det pengar? Varför fattas direkt skadliga beslut? Varför väljer man t ex att öppna upp för ökad anhöriginvandring när välfärden redan är ansträngd till bristningsgränsen? Kommun efter kommun balanserar redan på den slaka linan. Varför tas inte de nödvändiga besluten?
Varför sätts inte rätt åtgärder in för att stoppa skjutningar och våldtäkter?
Krisen i skolan, vården och polisen är troligtvis mycket större och djupare och ligger på ett helt annat plan än vad många vill tro. 
Allt oftare leder mig tankarna till boken "Vredens tid" av C.S. Lewis. I boken beskrivs den innersta maktkretsen som något ohyggligt, något man inte ens vill föreställa sig.
Vi måste våga se det som finns bakom, hur obehagligt det än är.


tisdag 10 september 2019

Bokrecension: “Mina bibliska storasystrar”

12 kvinnor från Gamla testamentet, det låter onekligen lite torrt och dammigt, men den nyutkomna boken “Mina bibliska storasystrar” av Anna Sophia Bonde är varken torr eller dammig. Innanför pärmarna bjuds läsaren på klart och friskt källvatten.

Om du väntar dig några ingående beskrivningar av de bibliska kvinnorna så kommer du bli besviken. Anledningen är enkel: det står helt enkelt inte så många rader i bibeln om dessa kvinnor och Bonde är inte den som ger sig hän åt vilda spekulationer. 
Boken ger en kort presentation av de olika kvinnorna och tar sedan raskt ett stort kliv rakt in i vår samtid. Vad kan dessa kvinnor och hur Gud grep in i deras liv lära oss idag? Boken väjer inte för svåra frågor som: identitet, abort, konsumtionshets, omvändelse och mening. På dessa frågor ges raka och konsekventa svar.
Ibland kan det dock bli lite väl långa utvikningar (om än intressanta) och risken finns att man tappar tråden bakåt. Boken sätter fingret på ömma punkter och företeelser i vår samtid. Hur väl stämmer egentligen vårt livsmönster överens med vår bekännelse till den levande Guden? Var har vi vårt hjärta? Är vi som Lots hustru som lämnar kvar sitt hjärta bland alla sina ägodelar och därför vänder sig om.  
Kanske har det också i våra hjärtan rests ett altare tillägnat konsumtionsguden. Ägodelar som binder oss och “ tar upp plats som egentligen tillkommer Gud och de människor Han fört i vår väg för att vi ska älska dem.”

Ett återkommande tema i boken är tid. Gud tar tid på sig att handla, ibland fruktansvärt lång tid. Detta är en stor källa till frustration eftersom vi lever i en otålig kultur. Med sms och mail ska ju allt hända nu genast. Men bibeln lär oss något annat: att vi inte behöver fixa och trixa för att gå Gud i förväg, som Sara gjorde när hon uppmanade Abraham att gå in till tjänsteflickan. Gud äger tiden. Bibeln lär oss att Gud har omsorg om oss mitt i vår långa och ibland outhärdliga väntan och längtan.
De gammaltestamentliga kvinnorna hade sin verklighet att brottas med, ibland lik vår verklighet, ibland något helt annat, men vägen framåt är alltid densamma då som nu: lev i Guds närhet, lita på hans omsorg.

Bonde har en förmåga att tolka och diagnostisera vår samtid. De problem vi ställs inför är verkliga och vi måste vara medvetna om att det är mäktiga makter vi kämpar emot som inte bara vill “beröva oss glädjen utan till och med utradera minnet av glädjen.” Krafter som ständigt verkar för att föra oss längre bort från vårt sanna hem. Just detta är påtagligt i vår tid, vi dras bort från det väsentliga och dövas ständigt med nya upplevelser och sensationer. Vi minns inte vad vi egentligen längtar efter, minns inte var vi kan stilla vår törst, minns inte ens smaken av glädje och tacksamhet.

Men språket vi tappat bort är inte förlorat, den Helige Ande finns för att påminna oss.
“Han skickar mig meddelanden på det där språket, påminner mig om att det finns på riktigt, att det finns andra människor som talar det. Han påminner mig om hur vackert det är och hur jag saknat det. Hur jag saknat dansen, rytmen och glädjen i gemenskapen.”

Jag hoppas att många kommer att läsa boken och ta del av de goda och klarsynta tankarna som Bonde vill förmedla. Hon kommer med hopp till vår förvirrade och vilsegångna samtid, visar att Gud tålmodigt söker oss som individer gång på gång. 

(Publicerad i tidningen Världen idag)



fredag 30 augusti 2019

Tidig morgon

Varje morgon bär spår av den första morgonen.
Skapelsen stiger ur kaos, ur vilda vågors vatten.
Nattens fasa är förbi.
Bortsköjlt, renat.
Trädens grenar ännu regntunga,
sträcker sig mot gryningsljuset.

Dagen stiger skinande fram med daggen glittrande i klänningsfållen.
Under dagens timmar solkas hennes klädnad.
Hets och stress på sidentyget.
Hårda ord och bittra tankar - mörka fläckar breder ut sig.

En enda dag, det ber jag om,
att klänningen ska bevaras ren tills kvällen nalkas.

En enda dag.

onsdag 21 augusti 2019


How many loved your moments of glad grace,
And loved your beauty with false or true;
But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face.

W.B Yeats

tisdag 20 augusti 2019

Svajig värdegrund

Värdegrunden låter fast och solitt. En grund, stadig och beständig, något att luta sig mot. Men i själva verket är den en svajig och minst sagt ostadig konstruktion, byggd på lösan sand. Detta luddiga och helt onödigt begrepp omhuldas överallt idag. Trots att det inte tillför något väsentligt. Vi har lagar och regler att förhålla oss till, det räcker. Värdegrunderna kan se lite olika ut och någon egentlig definition av ordet finns inte, men ofta återfinns ord som respekt och förståelse. Behöver vi verkligen ha långa utbildningsdagar om detta? Är det inte bara självklarheter? 

Men på ett användningsområde är den effektiv och slagkraftig.
Vad det används till är nämligen detta: som ett vapen att slå i huvudet på folk när de inte delar ens uppfattning. 
”Hen delar inte vår värdegrund och därför har vi valt att avsluta 
samarbetet, anställningen, avtalet etc. 
Värdegrunden är här ett synnerligen effektivt vapen, eftersom det räcker med att bara hänvisa till detta ord utan några som helst förklaringar eller motiveringar. 
Alla nickar införstått, att göra sig skyldig till att inte dela 
värdegrunden är ett brott som kräver stränga straff. Värdegrunden talar visserligen ofta om att bemöta alla med respekt, men det gäller uppenbarligen inte riktigt alla utan enbart de som delar denna värdegrund. De som inte förmodas gör det kan man behandla hur man vill. Man har satt likhetstecken mellan respekt och att ha samma uppfattning, vilket är helt bakvänt. Jag kan upplysa om att det faktiskt är fullt möjligt att bemöta en annan människa med respekt, trots milsvida skillnader i uppfattningar. Tyvärr upphör värdegrunden på något mystiskt sätt att gälla för de som har en avvikande uppfattning.
På samma sätt som det fria och liberala samhället upphör att gälla 
för låt säga konservativ abortmotståndare eller klimatförnekare. För dessa grupper tar man bort både yttrandefrihet och  existensberättigande, trots att man själva säger sig förespråka ett öppet och fritt samhälle.

I det postmoderna samhället vi lever i där inga givna sanningar 
står att finna, måste rimligen alla få lov att ha sina uppfattningar. 
Hur kan då vissa åsikter och uppfattningar vara finare och bättre
än andra? Hur kan vissa åsikter och ideologier propageras för och påtvingas människor på skolor och på arbetsplatser?
Att vi lever i ett pluralistiskt samhälle innebär inte att bara en grupp har rätt att komma till tals och ständigt backas upp av de styrande och media, nej, det innebär att även åsikter som anses förkastliga måste få uttryckas. 
Vad vilar då värdegrunden på? Ja i princip ingenting. Bakgrunden är höljd i dunkel, men anses ha sitt ursprung i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. (Dock en möjlig felöversättning där "värdighet" blivit "värde".) 
Vi har som sagt lagar och det räcker. Hur klarade vi oss tidigare utan värdegrunden? Ta skolan som exempel, har den på något sätt blivit bättre sedan värdegrunden gjort sitt intåg?
Knappast! Samtalen till Bris om mobbning har ökat med 48% de senaste tre åren. Nej, värdgrunden är bara ett desperat och vilset försök att sminka över den ruttenhet och förljugenhet som råder i samhället. Kosmetikan håller på att krackelera. Problemen blir allt större och svårhanterligare, våldet allt grövre, att då ropa på mer värdegrundsarbete är fåfängligt. Det krävs något helt annat. 

Hjärtats omvändelse.

torsdag 4 juli 2019

Tankar om terapi

De senaste sex åren har jag varit en flitig besökare hos diverse psykologer och psykoterapeuter. Jag vet hur det hela funkar vid det här laget, ungefär vad man kan förvänta sig. Men hos den sista var det inte som förväntat. Hon hade nämligen inte den där distansen som alla professionella psykologer och terapeuter jag tidigare mött.
Hon hade sänkt garden. Hon kikade inte fram bakom ett plank. Tittade inte nedlåtande på mig ovanifrån. Det fanns inget uppsatt hinder mellan oss. Hon var där, jag var där. Vi var där. Tillsammans.
Detta förvånade mig oerhört i början och förvirrade mig delvis, men det gladde mig. Detta var något annat. Detta var på riktigt.

Jag fick se hennes ögon fyllas av tårar när jag berörde det tunga och svarta. Och de tårades också när vi delade en djup samhörighet, när jag beskrev något med en bild och hon genast kunde ta den till sig.
Hon delade min ilska, hon var arg med mig och hon var glad med mig. Detta var inga påklistrade försök till empati, nej, jag kände hennes känslor, såg att hon blev berörd.

Terapeuter (okej jag vet att det är skillnad på psykologer, psykoterapeuter, kuratorer m.m men för enkelhetens skull benämner jag alla terapeuter)  som följer regelboken där det avkrävs en distans till klienten, en sådan terapeut står på kajkanten och försöker hjälpa den nödställde.
Den närvarande terapeuten hoppar i vattnet, känner kylan och kämpar tillsammans med den nödställde i vågorna. Hon känner havets djup, farorna, men hon känner också vägen in till hamnen. Hon har varit i dessa vatten långt tidigare, hon har kämpat sin egen kamp. 
Hon delar min kamp, men är inte ett hjälplöst offer för vågorna.
Hon har med sig livbojen och tillsammans tar vi oss i säkerhet. 

Det säger sig självt att det är effektivare att hjälpa i vattnet än på stranden. Ja, det är farligare, mycket farligare och det krävs betydligt mer. Terapeuten måste ha nått sina egna djupa skikt - inga vågor, inga djup får hon vara obekant med. Det finns verkliga fällor att hamna i om terapeuten släpper garden. Det kan gå väldigt snett och bli osunt på alla sätt och vis och det är detta som gör att de flesta terapeuter stannar bakom sina plank, där är tryggt att vara, men samtidigt förvägras klienten en viktigt del i utvecklingen om terapeuten inte har förmågan att släppa garden. 

Jag tror att måttet på helande och utveckling i terapin står i direkt korrelation till terapeutens förmåga att sänka garden och helt motta sin klient som den människa hon är. För det sker ett helande i sanna möten människor emellan. Det är i mötet vi blir till som människor, formas och skapas. Våra känslor blir bekräftade, de får färg och vår identitet får därmed kontur. 
Det hade varit väldigt intressant att undersöka vad det är som gör att vissa terapeuter lyckas betydligt bättre än andra. Jag är övertygad om att det handlar om just detta, att sänka garden och att låta mötet med klienten bli ett äkta möte med autentiska känslor både hos klienten och terapeuten. Då händer något som går långt utöver ett vanligt terapisamtal. 
Då finns jordmån till sann tillväxt och mognad. 

onsdag 26 juni 2019

Överlåtelse

Min innersta längtan.
Essensen. 
Vågen som drivs mot stranden. 
Knoppen som slår ut i blom.
Gryningsljuset som triumferar över mörkret.
Själens förening med Gud.

Klenmodet håller mig tillbaka.
Kommer Han att missbruka min tillit?

Att kämpa själv fräter sönder mig.
Ständigt jagande efter kontroll - en illusion.

Återstår - att falla i Guds armar ögonblick för ögonblick.
I tillit inför det förflutna, nuet och framtiden.

Hopp - att veta att Gud inte är bunden av tid och rum.
Alla händelser är formbara i Hans händer.

måndag 24 juni 2019

Bräcklig identitet

I dessa dagar kan vi välja identitet precis hur vi vill. Jakten tar sig allt mer extrema uttryck. Det är könsbyte och parader. Ändra hit och dit för att bli den man tror att man egentligen är, ett ständigt jagande. 
Och mantrat trummas in överallt: "Allas lika värde, ingen ska känna sig kränkt." Om någon skulle ha andra tankar eller åsikter leder det till starka fördömanden och hån. Inget ska någonsin få stoppa de som vill manifestera sin nya identitet. Om jag vill identifiera mig som en man, trots att jag är född kvinna har jag min fulla rätt och samhällets stöd att göra det. 

Vad är det då allt detta egentligen handlar om? Alla människor har en stark inneboende längtan efter att få svar på frågorna "Vem är jag?" och "Har jag ett värde?" Denna längtan i sig är en del av att vara människa. Det är en inre upptäcktsresa, stundtals farofylld och svårframkomlig, men en nödvändig resa för varje människa, att växa, att mogna. Längtan är vacker och god. Sökandet i sig är något att uppmuntra.
Det extrema vi ser idag är en konsekvens av att rottrådarna är kapade. Problematiken är denna; människan involverar inte Gud i sökandet efter sig själv. Hon söker bara sig själv, identitetsprojektet blir därmed ett köpcenter av valmöjligheter. Tanken på att det finns en unik tanke med just hennes liv föresvävar henne inte. Hon kan välja, vad hon vill och hur hon vill och skaffa sig den identitet som för stunden känns bekväm. 
Om någon skulle försöka hindra hennes planer eller inte helt ut bejaka hennes projekt blir hon djupt  kränkt och väldigt skakad. Hon slåss med näbbar och klor för den bräckliga identitet som hon med stor möda och vånda byggt upp. Hon är ett klent svajigt träd, som hotas att när som helst vräkas omkull, rötterna är ytliga och svaga. Och det känner hon på sig, därav den oproportionella aggressiviteten när någon vågar ifrågasätta. Det finns en inre osäkerhet som inte tål ifrågasättande. Minsta antydan utlöser ett katastroflarm och all beredskap sätts in för att täta sprickorna i den bräckliga fasaden. Det är på grund av detta som det är omöjligt att föra en saklig diskussion. Ett annat perspektiv upplevs alltid som ett direkt hot mot den egna personen.
Är du däremot trygg i din identitet blir du inte alls lika provocerad och upprörd om någon skulle ifrågasätta den. Du vet vem du är, du vet vart du är på väg och du vet att du har ett oersättligt värde. 
En djup trygghet med rötter som bär upp hela trädet och som ger stadga i stormarna. 

Att lära känna sig själv, att bottna i sin identitet är att livsprojekt som inte kan göras på egen hand.
Gud är den som skapat mig och givit mig en unik identitet. Vill jag nå kärnan i mitt inre når jag endast fram dit tillsammans med Gud. Att lära känna Gud är samtidigt att lära känna sig själv. Det är en växelverkan, en vacker dans. 

Anledningen till de extrema uttrycken vi ser idag är att människan tappat det väsentliga verktyget för att nå sitt inre, samtidigt som hennes sökande efter vem hon är mer desperat än någonsin. 
Hon går vilse i den individualistiska labyrinten och gång på gång slutar vägen i återvändsgränder. Vilket leder till än mer desperation, än mer extrema uttryck för att finna sin identitet.

Ständigt måste identiteten manifesteras med flaggor och parader. Helst ska det vajas och viftas överallt, all osäkerhet ska jagas på flykten. Alla ska klappa i händerna och minsta lilla bibliotek och vårdcentral ska minsann HBTQ-certifieras. Det är sorgligt att se denna vilsenhet. Man har reducerat människans identitet till att enbart handla om sexualitet. Men människan är så mycket mer, så mycket större än så!

Är du trygg i den du är behövs inga flaggor och inga certifieringar.
Du har din identitet i Gud. Allt är dig redan givet!
Du har fått ditt värde från Gud.
Han har satt en krona på ditt huvud.

tisdag 11 juni 2019

Samhällsutvecklingen - kapade linor till verkligheten

Gapet mellan bild och verklighet ökar för varje sekund. 
Som en luftballong, där linorna mellan ballong och korg har kapats av. 
Nu svävar narrativet bort i det blå till synes ovetande om att korgen för länge sedan försvunnit utom räckhåll. 

Bild och verklighet måste vara tätt sammansvetsade. De behöver ha kontakt och kommunikation.  Detta för att man ska kunna fatta de nödvändiga beslut som behöver fattas. 
En felaktig bild som är skild från verkligheten är bara ett tomt tygstycke som ohjälpligt sjunker ihop. Hålls inte ballongen samman med korg och brännare slutar det i katastrof. Korgen störtar neråt och går inte att rädda. 

Det avstånd som idag finns mellan bild och verklighet är på många sätt förödande. Felaktiga och direkt destruktiva beslut fattas gång på gång. Det är nämligen omöjligt att fatta rätt beslut när man kapat linorna till verkligheten. Följden blir en förljugenhet som alla hjälps åt att upprätthålla.
Lögnerna fyller ännu en tid ballongen med luft, men det blir allt svårare och svårare att fylla ut det väldiga tygstycket. 


söndag 9 juni 2019

Vägen hem

Allt oftare hittar jag vägen inåt. 
Stigen alltmer synlig.
En lykta lyser där framme, sprider sitt sken.
Allt oftare stannar jag en längre stund.
Allt mer vet jag, det är här jag hör hemma.

Ständigt uppmärksam.
Ett oroligt djur med sträckta öron, vaksam för att uppfånga minsta lilla. Redo för utryckning. 
Nej, jag måste inte.

Alltmer tillåter jag mig att gå i mina egna tankar, att vara i min inre trädgård, vandra gångarna fram, känna dofterna.

Det sägs så där lite nedlåtande "hon går i sina egna tankar", 
men jag undrar vems andra tankar kan man eller ska man gå i?
Vems trädgård ska man vandra i om inte sin egen?
Stå stilla, lyssna, känna vinden mot huden.

Allt oftare vandrar jag inåt, hemåt.
Låter trädens blad snudda mitt huvud.

tisdag 4 juni 2019

Hårda bud i klimatkyrkan

Förr i tiden dignade folk under kyrkans bud och regler. Det var skuld och det var skam. Eld och straff. Det kristna budskapet om upprättelse och befrielse förvandlades ibland till en lång lista med krävande och hårda regler. Men talet om synd avskaffades mer eller mindre och de hårda reglerna luckrades upp. Spelplanen lämnades därmed fri och som alltid när detta sker träder något annat i dess ställe.

Nu befolkas planen av klimatprofeterna istället. De överöser oss med skuld och skam i svavelosande predikningar. Allt är synd, synd. Nåd och förlåtelse lyser med sin frånvaro. Domedagsskildringarna kan få vem som helst att känna ångest. Och budorden blir fler och strängare för varje dag.
Du ska inte köpa plastpåsar, inte åka bil, inte flyga, inte äta kött, inte köpa kläder och för allt i världen; skaffa inte barn. Ty de lämnar efter sig ett enormt koldioxid-fotavtryck.
Du ska utöver detta känna skam för att det finns fattiga i världen, för på något sätt är det ditt fel. Slavhandeln är också ditt fel om du inte visste det. Klä dig i säck och aska, gör bot och bättring!
Du bör dessutom tänka på din utandning, kanske rent av sluta andas. För när man närmare tänker efter är det den bästa och högst uppoffringen du kan göra för klimatet. Utplåna dig själv, förneka dig själv totalt. Försvinn! Din blotta existens är ett hot mot jorden. Och ve den som ställer kritiska frågor, då döms du som kättare och släpas till bålet. (Klimatkompenserat naturligtvis!)
Hårda bud minsann i klimatkyrkan.

Det är här någonstans, eller förhoppningsvis långt innan som varningsklockorna borde börja ringa. Men nej, folk är så indoktrinerade att de bara nickar allvarligt, slänger biffen och böjer sina huvuden. Denna skuld och skam som vi överöses med fyller naturligtvis ett syfte; skuld och skam binder. Den som är bunden är lätt att leda och styra i önskvärd riktning. Att skuldbelägga ger makt och kontroll. Vi bör vara vaksamma när det nu ropas på allt fler globala regelverk. Klimathotet är nämligen nyckeln till att komma åt ländernas nationella frihet.
Det så kallade klimathotet gör också att de styrande hittat en ny lönsam skattebas, vilket kommer lägligt. Nu kan man hitta på nya klimatskatter och tynga ner människor än mer.

Det är förvånande att så många kristna oreflekterat och självmant tar på sig detta skuldok på sina axlar, men bibeln uppmanar oss inte att gå omkring med dåligt samvete för att vi lever. Själva livet är en gåva, något vi tacksamt ska ta emot. Barn är en gåva, inte ett hot mot vår planet. Det är en människofientlig lära som nu basuneras ut. Vi ska skämmas, vi ska känna skuld - för att vi finns.

Det finns naturligtvis skuld i dessa frågor, men skuld ska alltid placeras där den hör hemma. Alltför mycket skuld hamnar i denna fråga hos den enskilde individen, den lilla människan.
Jag menar att den istället borde förläggas mer hos storföretagen och den styrande eliten. De har en betydligt större skuld och lyckas alltid slingra sig ur sitt ansvar. De bär ett enormt ansvar för rovdriften på naturen, allt för att maximera sina gigantiska vinster.
Jag förnekar inte att det finns stora miljöproblem. Jag tror dock inte att klimathotet är det största problemet. Fokus har flyttats från andra betydligt viktigare områden.
Det finns uppenbara miljöproblem, men lösningen är varken panik eller klimatångest.

Den främsta klimatprofetissan uppmanar oss till att känna panik inför den annalkande katastrofen. Detta är knappast sunt. I en krissituation är panik något du ska undvika till varje pris just för att man i det tillståndet inte är kapabel till att fatta förnuftiga beslut. Besluten blir istället enbart känslostyrda och riskerar att förvärra situationen. Grundläggande krishantering handlar om att bevara lugnet, överblicka situationen och därefter agera. Men av någon anledning är det just panik vi uppmanas att känna. Fundera på varför.

Idag sägs allt fler unga lida av klimatångest, vilket är fruktansvärt. När vi bejakar deras ångest säger vi indirekt att det hade varit bättre om de aldrig hade fötts. De belastar ju jorden genom sin blotta existens. Vad är det för en människosyn?
Vi är inte kallade att ha klimatpiskan vinande över oss var eviga dag under vår levnadstid. Inte kallade till att huka oss och känna skuld för att vi lever. 
Låt oss tacksamt ta emot livet som en gåva och använda de möjligheter vi har fått för att vårda jorden. Be om mod och be om hopp. Dämpa paniken, fokusera på fakta, analysera situationen och slutligen; handla och agera rationellt.

onsdag 22 maj 2019

Nåd

Det här kan väl ändå inte vara Hans plan?
Så här var det väl inte tänkt?
Sönderrivet och uppsprättat.

Då ser jag honom samla alla avslitna trasiga trådar i sin händer.
Alla omständigheter och händelser som inte var tänkt med ändå blev. Det outhärdliga, det krossade, det meningslösa.
Han samlar allt. Inget faller utanför.

Och varsamt väver Han in trådarna.
En strålande väv med ett sällsamt mönster.

I varje händelse, ljus som mörk - ett frö av nåd.
Tag emot vad som än sänds dig som nåd.

Och det blir nåd.


fredag 26 april 2019

Påsk

Växer avigt.
Inkrökt i mig själv. 
Hopplöst hopsnärjd.
Tappar mål och riktning.

Räta ut mig! 
Lyft mitt huvud mot ditt ljus.
Fäst mig varsamt vid ett växtstöd.
Befria mig från fängelsets mörker.

Min gravkammare,
väggarna droppande av ångest.
Du ensam rullar bort stenen.
Morgonljus.

Varför våren finns? 
För att vi aldrig ska sluta hoppas.
Aldrig sluta längta.
Du ropar mitt namn.

Kallar mig ut.

lördag 13 april 2019

Härlighetens väg

Det händer ibland, inte så ofta som jag skulle önska, men det händer i alla fall då och då, att Gud faktiskt talar rakt in i mitt liv. En bibelvers, en sång, en ljus stilla vårkväll när koltrasten sjunger, ja det händer att Gud talar då. Och jag vet med hela min kropp och själ att just detta vill Gud att mitt hjärta ska få. Just detta ger Han som en dyrbar gåva.


Idag gav Han mig detta ….”du för mig på härlighetens väg.”
Ps 73:24


Härlighetens väg. Jag stannar upp och tänker att min livsväg har mycket lite gemensamt med härlighet. Min livsväg är snarare kantad av nederlag på nederlag. Misslyckanden och möda. Sorg över hur allt blev. Och skam. Knappast några triumfer att visa fram, inget som glänser här inte. Dessutom ligger vägen ofta höljd i dunkel och jag famlar.
Ändå är min väg härlighetens väg. Jag vet det i samma stund som jag läser orden.
För jag går med Gud! Jag går med Honom som har all makt, jag går med Honom som känner mitt hjärta. Han är min glans, Han är min härlighet och Han för mig mot målet.
Att vara i Hans närhet är härlighet hur min livsväg än ser ut.


Psalm 73 är i början en beskrivning av hur det går de högmodiga väl. Allt lyckas, trots att de inte har Gud för ögonen. Visst är det lätt att då känna bitterhet och avund när ens eget liv är sprucket och motigt. En uppförsbacke. Ständig motvind. Och man undrar, så här kan det väl ändå inte varit tänkt?
Men sedan kommer de förlösande orden:


“Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud,
han är min klippa för evigt.” Ps.73:23-26


Går du med Gud, ja, då går du på härlighetens väg hur många stenar det än finns, hur brant det än är, ja kanske du till och med måste gå med blödande fötter. Gå med en kropp som sviker, ständigt kämpa mot depression och modlöshet.
Minns, du går med Gud.
Du går på härlighetens väg.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...