Jag är ett hem!

Efter frukosten brukar Gabbi vilja sitta och mysa hos mig en stund.
Han kryper upp i mitt knä och gör sig så liten som möjligt. Jag lägger mina armar omkring honom och klappar sakta på honom. Då tar han tag i min händer och lägger dom som ett tak över sig och så kikar han fram och säger:

-Det här är mitt hem!

Mitt älskade lilla barn, tänka att jag får vara ditt hem, din trygghet och värme.
Så viktigt det är för varje litet barn att veta var dom hör hemma, att känna att det finns en plats där kärleken är självklar. Jag hoppas att jag länge kommer att få vara ditt hem.

I samhället hyllas självständighet och beroende är något fult, små barn ska bli stora så fort som möjligt, så fort det bara går ska dom bort från sitt hem. Det är sorgligt, inte skapar det några självständiga barn, utan vilsna och hårda barn.

Så kom mitt barn, jag är ditt hem!
Visst, jag vet att du en dag ska stå på egna ben och leva ditt liv. Men för att kunna bli stor måste man först ha fått vara liten, så länge som man behöver det.