Vägen hem

Allt oftare hittar jag vägen inåt. 
Stigen alltmer synlig.
En lykta lyser där framme, sprider sitt sken.
Allt oftare stannar jag en längre stund.
Allt mer vet jag, det är här jag hör hemma.

Ständigt uppmärksam.
Ett oroligt djur med sträckta öron, vaksam för att uppfånga minsta lilla. Redo för utryckning. 
Nej, jag måste inte.

Alltmer tillåter jag mig att gå i mina egna tankar, att vara i min inre trädgård, vandra gångarna fram, känna dofterna.

Det sägs så där lite nedlåtande "hon går i sina egna tankar", 
men jag undrar vems andra tankar kan man eller ska man gå i?
Vems trädgård ska man vandra i om inte sin egen?
Stå stilla, lyssna, känna vinden mot huden.

Allt oftare vandrar jag inåt, hemåt.
Låter trädens blad snudda mitt huvud.