Allt oftare hittar jag vägen inåt.
Stigen alltmer synlig.
En lykta lyser där framme, sprider sitt sken.
Allt oftare stannar jag en längre stund.
Allt mer vet jag, det är här jag hör hemma.
Ständigt uppmärksam.
Ett oroligt djur med sträckta öron, vaksam för att uppfånga minsta lilla. Redo för utryckning.
Nej, jag måste inte.
Alltmer tillåter jag mig att gå i mina egna tankar, att vara i min inre trädgård, vandra gångarna fram, känna dofterna.
Det sägs så där lite nedlåtande "hon går i sina egna tankar",
men jag undrar vems andra tankar kan man eller ska man gå i?
Vems trädgård ska man vandra i om inte sin egen?
Stå stilla, lyssna, känna vinden mot huden.
Allt oftare vandrar jag inåt, hemåt.
Låter trädens blad snudda mitt huvud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Markberedning Det måste vara så han tillämpar svedjebruk Fäller träd efter träd stolta drömmar brakar tungt ligger döda på hygget En tid a...
-
Det är detta endast detta skönheten kallar mig till Blommande grenar om våren Havets rullande vågor Kvällshimlens outsägliga färger Ögats...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Du har valt min väg Min uppgift välja det du har valt åt mig varje ögonblick innesluten i din nåd Detta är måltiden för dig detta är smä...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar