"Krig och terpentin" av den flamländske författaren Stefan Hertmans är en dokumentärroman, vilket ger boken en speciell karaktär. Av sin morfar får Hertmans anteckningar som först blir liggande en lång tid innan han tillslut vågar ta del av sin morfars ofattbara och svindlande livshistoria.
Anteckningarna sträcker sig från Urbain Martains fattiga uppväxt, genom krigsåren under första världskriget och slutligen fram till hans död. Fadern var målare och tidigt fick Urbain vara med sin far i kyrkorna. Se sin far retuschera gamla målningar, tyst och koncentrerat blanda färger, försiktigt stryka på tunna lager av färg. Dessa timmar var välsignade timmar. En djup närhet mellan sonen och fadern föds här. Och även en djup gudstro.
Senare när Urbain arbetar på ett järngjuteri får han plötsligt en oerhört stark ingivelse: han ska börja teckna, det är som ett kall som kommer över honom, hamrar inom honom, ett kall som inte går att tysta. Det är en mycket fin skildring av när en människas innersta kreativitet ger sig tillkänna. Jag tror att varje människa har något av detta inom sig, att det finns något i hennes liv som får hennes själ att sjunga, som hon helt kan förlora sig i. Och det är vackert.
Kanske hade han blivit en stor målare om förutsättningarna varit annorlunda och om inte kriget kommit emellan. Detta fasansfulla krig, som i boken kommer oerhört nära. Lukten av lera, väta och rök. Skrik och fasa, men också gemenskap, tristess och en tillfälligt uppflammande glädje.
Även om kriget är en central del är boken så mycket mer än bara en krigsskildring. Det är en berättelse om en människas färd genom livet, om mod, kärlek och om försakelse. Den utgör också en viktig ledtråd till vår postmoderna värld.
Morfadern fortsatte sitt måleri genom livet och målade bland annat några självporträtt, men han lyckades inte eller ville inte fånga den han egentligen var. Den uppgiften fick Hertmans på sin lott att slutföra med hjälp av morfaderns anteckningar. Och nu stiger ett annat porträtt fram, nya dimensioner, klarare färger, smärtsammare, djupare penseldrag. En sorg som är omöjlig att bära och sedan offret som ter sig ofattbart. Genom boken träder morfadern äntligen fram ur skuggorna. Det som tidigare varit höljt i dunkel belyses och får liv.
Boken är ett dokument över en tidsepok som tidsmässigt inte ligger så långt ifrån oss, men där idealen och livsvillkoren är ljusår från vår verklighet. Då utgjordes livet av plikt, mod, uthållighet och försakelse och en självklar och kompromisslös tro på Gud och den heliga Moderns beskydd.
Men mycket av detta kom att falla under första världskriget och den värld som sedan steg fram ur askan var något annat. Det var inte bara människor som dog på slagfälten utan med dem även de höga idealen. Detta är tiden då det smutsiga och avskyvärda triumferar över alla vackra ideal.
Är det då, efteråt när kriget är slut, som man liksom känner sig förrådd av allt det man höll högt? Alla ideal som trampats ner i leran på slagfälten bland sönderslitna kroppar. Alla handlingar som nu inger skam och som de höga idealen inte var något värn mot.
Är det då man börjar att se med förakt på mod och trohet, man skäms för att man ens trodde på något så enfaldigt.
Kanske är det just här efter krigsslutet som vägen banas mot vår tids bristande tro på allt vad ideal och sanning heter.
Kanske är det här hånet mot det sanna, vackra och sköna tar sin början. För något gick under där i skyttegravarna; vi förlorade hoppet om människan och tappade tron på det eviga.
Och utan detta återstår endast tomhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar