I juletid

Maria
Hon förbereder sig på det största som ska hända i hennes liv. Hon planerar, gläder sig och hoppas: ett liv tillsammans med Josef, så fint det kommer att bli.
Men ängeln kommer och förbereder henne för något långt större som inte finns i hennes vildaste fantasi. Ett budskap som både omkullkastar hennes egna planer och som ändå samtidigt uppfyller hennes djupaste längtan.

Gud vill alltid förbereda oss för något större, långt bortom våra snäva horisonter.

Josef
Aldrig har jag stannat upp vid Josef och sett hans förtvivlan, för man vet ju redan att det kommer sluta bra, men när jag hör texten läsas ser jag honom som den människa han var. Han vet inte då hur detta ska sluta. Allt han vet är att den han älskar väntar ett barn. Och barnet är inte hans. Det är allt han vet. 
Vad tänker han? Vad känner han? Förtvivlan, sorg, ilska? 
För Josef börjar Guds frälsning i förvirring och hopplöshet, detta är något att tänka på. Han hade säkert varit noga i sitt val, valt med omsorg. Funnit det han trodde sig söka i Maria. Han var säkert både glad och stolt, såg deras gemensamma framtid framför sig.
Och så nu detta! Hur hade han kunnat välja så fel? Kanske anklagar han också Gud? 
Han söker en lösning på problemet, en utväg ur denna återvändsgränd, det bästa han kan komma på är att skilja sig i tysthet. Trots sin förtvivlan och sorg vill han inte hämnas.
Med tungt hjärta går han till sängs, kanske har han svårt att somna. Tankarna snurrar, känslorna vill inte lägga sig till ro trots den sena timmen. Sedan kommer äntligen sömnen. 
Och där kommer lösningen: så strålande och vacker! Ängelns budskap är revolutionerande. En helt otänkbar lösning på ett olösligt problem. 

Hur kändes det att vakna den morgon? Se solen jublande stiga upp. Världen måste ha varit helt ny. Gårdagens tunga mörka skyar är spårlöst borta, upplösta, som om de aldrig funnits. Hjärtat är lätt, fullt av förundran och tro. 

Guds lösningar är något annat, långt utöver vad vi ens kan tänka eller föreställa oss. 
Det tar jag med mig och gömmer i mitt hjärta.
Att ta fram när förtvivlan väller upp.
Att hålla hårt i under nattens täta mörker, som inte lyses upp av någon ängel.
Att vila huvudet mot när ingen annan vila står att finna.