Stormen

Det är visst storm på väg. I natt ska den visst komma. Vinande och tjutande som ett hungrigt vilddjur. Det varnas och skrivs; vinterstormen är på väg, se upp!

Min egna storm föregicks inte av några varningar. Den bara kom, utan förvarning, utan en chans att förbereda sig och hinna söka skydd. Skoningslöst kastade den sig över mig. Rev och slet i allt jag trott och hoppats på. Min drömmar trasades sönder. Nu hänger dom där sorgligt vajande i vinden. Urblekta drömmar som förlorat sin färg och form, med knappt synliga mönster.

Hon skriver till mig. Hon undrar hur jag har det nu för tiden. Det är flera år sedan vi sågs. Det var fint att hon tänkte på mig. Jag tror att hon verkligen bryr sig, men jag vet inte vad jag ska svara.
Vad ska jag säga henne? Att inget blev som jag tänkt? Att stormen kom och tog tills det inte fanns mer att ta. Skulle hon förstå?

Vad ska jag visa henne? Mina trasor till drömmar? Det är inget att visa upp, ingen som vill se. Jag vill inte visa upp ett misslyckat och tröstlöst liv. Och sedan stå där med skammen.

Vad ska jag säga henne? Att livet stundtals knappt är uthärdligt. Det är inget man vill höra. Inget som någon annan ska behöva bära.

Jag skriver inget svar. Smärtan är för hård och svår.