I juletid

Mitt i stridslarmet, kämpandes en övermäktig kamp.
Ångestens pilar söker sitt mål.
Brinnande oro ödelägger.
Svärd hugger drömmar i stycken.

Han kommer tyst över slagfältet,
banar sig en väg genom allt bråte.
Till fots, vapenlös med öppna händer.

Höjda svärd sänkes.
Pilar bryts i sin bana.
Skriken tystnar.

Och jag lyfter min blick.

Han kommer, han kommer, Fridsfursten, min Fridsfurste!
Han som ensam förmår stilla strider.

                                      Mitt olivträd blommar nu!

Reflektion över det rådande läget i Sverige.

Skottsalvorna hörs nu på nära håll och det hjälper inte ens att stänga fönstret. Röken från granater och bilbränder letar sig in genom de tunga järngrindarna och ringlar sig hela vägen upp in i finsalongerna. 
Det räcker inte längre att bo på den fina adresserna, även där skjuts, rånas och sprängs det. Ingen är heller skyddad mot våldtäkterna som skördar sina offer dag efter dag och rädslan sprider sig, är det jag nästa gång, min dotter, eller min vän som kommer att drabbas?

Den ena larmrapporten avlöser den andra. Det börjar gnällas ordentligt nu. Denna artikel gick att läsa i Di häromdagen "Det är allvar nu."
SVT varnar för konsekvenser av hör och häpna granatattacker! "Så stor skada gör en handgranat."  (Observera inledningen "När du kastar en granat..." Ungefär som om vi lite till mans kastar granater omkring oss! Så vanligt har det alltså blivit.)
Även dinosauriemedia börjar vakna och skriver om våldtäkterna. "Kvinna våldtagen av tre män- hur kan vreden inte vara större" 

Men vi måste komma ihåg att de flesta faktiskt har röstat för denna samhällsutveckling. Det är lite sent nu att komma på att det inte smakade. En del kanske invänder att de inte visste att det skulle bli så här illa. Ja, vad ska man säga, det krävs inte särskilt mycket intelligens för att kunna räkna ut att det blir problem när man släpper in ett stort antal människor med helt olika värderingar och bakgrund. Det blir även stora påfrestningar på hela välfärden. Sjukvård, skola och tillgång till bostäder är inget man bara trollar fram på ett eftermiddagsmöte.
De problem som vi ser i samhället idag är inte något som har uppkommit helt plötsligt utan det har varit ett sluttande plan. 
Och som bekant så rullar det dithän det lutar. För de som haft ögonen och förnuftet inkopplat har det varit lätt att se åt vilket håll det barkar under mycket lång tid. Varningsklockorna har ringt otaliga gånger och varningslampornas envetna blinkande har fortsatt år efter år. Det har varnats för exakt detta vi nu ser.
Men man har inte velat höra, man har inte velat se.
Men nu börjar det som sagt gnällas och det med all rätt, det är fruktansvärt att se att samhället faller sönder på detta vis, men kom ihåg, de flesta har röstat för detta.

Nu står vi här med skjutningar flera gånger i veckan, det ena efter det andra sprängdådet, massvåldtäkter, en välfärd som går på knäna och som lök på laxen har Sverige skrivit på FN:s migrationsavtal. Som om det inte räcker med de problem, förlåt utmaningar, som vi redan har.
Det finns många ordspråk som passar in på den rådande situationen.
"Som man bäddar får man ligga."
"Bättre att stämma i bäcken än i ån."
"Som man sår får man skörda."
Sår man mångkultur får man mångkonflikt. Enkel matematik.

Alla borde i detta läge fundera över innebörden av begreppet godhet. Är det godhet att ta emot människor och ge dem bostäder, samtidigt som vi låter våra egna medborgare gå hemlösa. Är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot terrorister som sedan dödar och lemlästar?
Är det godhet när vi tar emot unga män som sedan våldtar flickor och kvinnor. För vem är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, människor som målmedvetet propagerar för ett samhälle styrt utifrån sharialagar? Är det godhet?
Vad vi ser är ett samhälle som håller på att omformas i grunden, till något helt annat än vad det varit. Tyvärr är det ingen vacker metamorfos. Är det godhet och barmhärtigt att ta emot så många människor att samhället faller sönder? 
Vi måste våga se konsekvenserna av våra handlingar. Det är det enda sättet att förhindra att tillsynes goda handlingar i slutänden får ödesdigra följder.

Jo, jag tror att vi ska hjälpa människor som flyr från krig och förtryck, men knappast på det sätt som Sverige har gjort. Först och främst: vi ska hjälpa på plats. Varför det? För att de allra fattigaste och mest nödställda är de som sitter kvar i flyktingläger. Kvinnor och barn. 
Går det inte att hjälpa på plats ska vi noga avväga vilka som släpps innanför gränsen. Det ska sedan vara glasklart vilka regler som gäller: lär dig språket, följ våra lagar, tag del av ditt nya land och bli en god samhällsmedborgare.
En prövotid för medborgarskap borde vara en självklarhet. Begås brott under denna tid eller under asylsökningstiden är utvisning en självklarhet, för klarar man inte att hålla sig i skinnet ens den första tiden i Sverige så förstår jag inte anledningen till varför man ska få stanna kvar.

Jag vet att detta kan låta hårt och okänsligt, många vill så gärna vara "goda" och hjälpa alla, men vi måste vara hårda. 
Skälet är detta: 
För att slå vakt om vår frihet och om vår trygghet.
Vad vinner vi på om vår trygghet går förlorad? Hur ska vi då kunna erbjuda skydd och säkerhet i framtiden? Om vårt samhälle raseras har vi snart inget kvar att erbjuda. Därför måste vi vara hårda, för att säkra tryggheten. Vi måste värna om de människor som redan bor i Sverige och om de som har kommit hit. Vad är det för mening att vi tagit emot ett stort antal människor om vi sedan inte kan erbjuda dem trygghet? 
Jag har alltför många gånger försökt att trösta och lugna elever som bor i utsatta områden. Någon som fått en handgranat kastad mot huset, en annan vars kusin sköts ihjäl och som storgråtande sitter i mitt klassrum, någon som är helt uppskärrad eftersom hen bor precis vi busshållplatsen där en kille blev skjuten osv. 
Och jag skäms för att vi inte kan ge dessa människor trygghet, något som de såväl behöver. Hur ska jag kunna förklara det som sker?

Sverige befinner sig i en mycket kritisk situation. Dessvärre tror jag att klockan är fem i tolv och att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Jag skulle inte bli förvånad om vi närmar oss ett inbördeskrig. Görs inget åt de stora problem som har uppkommit i kölvattnet av massinvandringen kan vi räkna med mer av följande:

Eskalerande kriminalitet där polisen helt enkelt inte på något sätt förmår upprätthålla tryggheten.
Som en följd av detta; en ökad polarisering där nynazistiska grupper och medborgargarden kommer att gripa till våld.
Strider mellan olika etniska grupper och en växande klanmentalitet.
Lönedumpning och uppluckring av arbetsrätten.
Riskerna är överhängande och uppenbara. I ett sönderslitet och splittrat samhälle är dessutom demokratin och yttrandefriheten i stor fara.

Jag hoppas och ber att mina farhågor inte ska besannas.
Trots allt ska man inte förtvivla. 
Jag läser romanen "Doktor Zjivago" där Pasternak skriver:

"Och kom ihåg! Man får aldrig inte ens under några förhållanden förtvivla. Att hoppas och att handla är vår plikt i olyckan." 

(För vidare läsning kan detta inlägg vara av intresse. "Sverige på fallrepet")

Tillägg: För er som är intresserade av vilka det är som skjuter rekommenderar jag denna artikel av Ann Heberlein "Vilka är det som skjuter? Om kultur och kriminalitet"

Recension “Det stora könsexperimentet”

Jag sitter på ett informationsmöte om undervisning i sex och samlevnad, bläddrar lite förstrött i de böcker som skickas runt tills jag fastnar för en rubrik med frågan:
“Hur vet jag vilket kön jag har?” 
På denna enkla fråga ges följande svar:
“Blunda och lyssna inåt! Vad känner du dig som? En tjej, en kille, en hen eller kanske något helt annat? Bara du själv kan avgöra!”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är absurt. Själv föreslår jag detta
enkla, om än i dessa dagar kontroversiella svar:
Öppna dina ögon! Böj huvudet neråt och titta. Du kommer garanterat att se svaret tämligen snabbt!

Genusideologin har kopplat ett stenhårt grepp över Sverige, likt en
jättebläckfisk med tentakler som slingrat sig in överallt: in i regeringen, in på universiteten, media, skola och ner till minsta dagisgrupp. Ingen kommer undan. Genomslaget är enormt och det är inte konstigt med tanke på att genusforskningen fått 400 miljoner kronor till sitt förfogande (år 2001-2011).
Det är därför med stor glädje och förväntan jag tar mig an boken
"Det stora könsexperimentet". 

I boken går överläkaren David Eberhard till storms mot radikalfeminismens mål att uppnå jämställdhet genom att skapa ett könlöst samhälle. Redan i bokens inledning torde propparna gå hos alla genusteoretiker. Eberhard har nämligen mage att påstå att det finns skillnader mellan män och kvinnor! Detta faktum backar han sedan upp med otaliga studier. Skillnaderna beror alltså inte på könsmaktsordningen som genusteoretiker bestämt hävdar. Han är dock mycket noga med att poängtera att skillnaderna mellan män och kvinnor återfinns på gruppnivå.

Genusteoretikernas föreställning att kön bara är en social konstruktion smular han sönder och samman. Istället landar han i ståndpunkten att vi är en produkt av både arv och miljö, där det biologiska arvet spelar en betydligt större roll än många tror.

Att genusteorier fått ett sådant genomslag beror enligt Eberhard på det postmoderna synsätt som råder i västvärlden idag. Inom postmodernismen finns inte några givna sanningar. Du är fri att skapa dina egna “sanningar”. 

Relativa sanningar är problematisk. Botemedlet mot detta är enligt Eberhard bland annat logik, biologi och statistik. Här har han helt klart en poäng. Logiska diskussioner lyser sannerligen med sin frånvaro i den offentliga debatten idag. Likaså oförmågan att kunna ta till sig fakta och statistik, man avfärdar det helt enkelt som irrelevant, helt i postmodernistisk anda. Den egna upplevelsen övertrumfar nämligen allt.

Det könsneutrala synsättet som råder på många skolor och förskolor ser Eberhard som helt förkastligt. På genusdagis väljer man att ersätta ord som flicka och pojke med barn eller kompis och att aktivt motverka könssegregerade lekar. Eberhard frågar sig vad som händer med dessa barn som inte får utlopp för sina naturliga instinkter. Det är inte långsökt att tro att det finns en koppling här till könsdysfori (dvs att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten). 

Könsdysfori har ökat markant de senaste åren och allt fler könskorrigerande operationer utförs. Förslag har kommit från regeringshåll att barn ska kunna påbörja behandlingen utan målsmans tillstånd. Ren barnmisshandel enligt Eberhard. Ett barn kan inte på något sätt överblicka konsekvenserna av ett sådant irreversibelt beslut. Detta med könsoperationer är egentligen mycket märkligt, å ena sidan menar man att kön bara en social konstruktion, å andra sidan är det otroligt viktigt att alla ska få välja kön!

Eberhard slår hål på myten om osakliga löneskillnader. Det hävdas ofta att kvinnor drar det kortaste strået när det gäller löner i arbetslivet och på ytan kan det se ut så, om man jämför äpplen med päron. Dock tycker jag att Eberhard missar en mycket viktig ingång här. Jag menar att den stora ojämlikheten ligger i hur vi värderar olika slags yrken. Kvinnor har av naturen enligt Eberhard, en tendens att välja yrken med inriktning mot omvårdnad och socialt arbete. Om jämställdhet skulle vara på riktigt menar jag att typiskt kvinnliga yrken skulle ha samma lön och status som manliga yrken.

I slutet av boken tar han upp både #metoo och krisen i Svenska
akademin. Han ger sig även på att diagnostisera genusteoretiker och menar att de verkar uppfylla kriterierna för vanföreställningssyndrom. Den raljerande ton han använder sig av går lite väl långt här, men som psykiater kan han väl knappast låta bli att ställa diagnoser.

Boken vilar inte på någon kristen grund vilket gör att jag inte alltid delar alla ståndpunkter. Han klumpar t ex ihop kreationister med flat earthare. Lite bättre koll borde han ha! 
Bitvis är boken också tungläst med undersökningar staplade på varandra och boken hade tjänat på en hårdare redigering, men med det sagt kan jag ändå varmt rekommendera den. 

Boken utgör en betydelsefull motvikt till vårt genusmarinerade samhälle. Eberhard sticker verkligen ut hakan och visar tydligt att “kejsaren är naken”. I bästa fall får han på käften, ja jag säger i bästa fall, för då kanske en debatt kan uppstå, i sämsta fall kommer boken gås förbi i tysthet. 

Utopin om det könlösa samhället ser jag, som ett krig mot naturen och i förlängningen ett krig mot Gud. Detta uppror mot naturen kommer ofrånkomligt att föra oss ännu längre bort från oss själva, varandra och Gud. Vi får be och hoppas att utopin om ett totalitärt genusparadis stannar just vid en utopi.

(Denna recension publicerades i tidningen "Världen idag" 
den 29 nov. i pappersupplagan.)

Begravda drömmar

Rosenkindade storögda drömmar.
Fladdrande fjärilslätta drömmar.
Hoppfulla löftesrika drömmar.
Vad blev det av allt?

På bordet ligger mina härskna drömmar kvar. 
En ständig stinkande påminnelse.
Var det verkligen detta som en gång doftade så ljuvligt?
Jag hivar ner allt i soppåsen, vad annat kan jag göra, knyter igen och bär iväg det.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

I isande vind dukade mina drömmar under, inte ett steg till förmådde de att ta.
Kom och vaka med mig i novembernatt. 
Jag håller likvaka över mina drömmar.
En sista gång vill jag smeka den svala pannan, håll den mjuka handen och sedan blunda, se allt som det kunde ha blivit. 
En sista gång.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Jag begråter mina drömmar, klagar högljutt när kistan sänkes sex fot under marken.
Begravda drömmar.
Aldrig mer ska mina drömmar leka i trädens gröna kronor, aldrig mer ska de sjunga och aldrig mer ska de skratta.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Det talas om nya drömmar, framförda av sällsamma vindar.
Det kan måhända vara sant.
Lika sant är dock att dessa mina drömmar har stupat och fallit.
Min sorg är allt som inte blev och aldrig kommer att bli. 

Men jag ställer mitt fönster på glänt.

Förtröstan

Gryningen kommer till mig som ett smycke, en glänsande ädelsten i min hand. Daggen glittrar i den gröna höstsådden, fälten rena och nytvättade.

Träden har klätt sig i praktfulla högtidskläder för att stråla en sista gång.
I skogen råder ännu nattens mörker och kyla.
Stegen skyndas på, längtar mot solen som skymtar där framme,
mot ängen och den vita dimman som upplöses i ljuset, mot värmen.

Solens strålar träffar mig, värmen känns omedelbart.
Och jag andas ut bävan.
Andas in sällhet.

Märkligt nog tänker jag på döden.
Och i det ögonblicket vet jag.
Just precis så här kommer det att vara.
Just precis så här!

Jag är redan där.
Hade Han kommit vandrande mot mig på stigen, hade jag inte blivit förvånad.
Innerligt skulle Han sluta mig i sin famn.

Det enda

Ur djupen stiger en outtalad aning,
likt luftbubblor sökandes sin väg mot ljuset.
Ett svagt dis långt bort vid horisonten, 
knappt skönjbart för ögat och ändå;
kristallklart, oemotståndligt, obestridligt.

En fladdrande skymt av det outsägliga. 

Och jag vet att detta är all min längtan. 
Allt vad jag någonsin kommer att åstunda och hoppas på finns här.

Havet

Havet?
Alla tårar som någonsin gråtits,
allt lidande, all smärta som varit och komma skall,
samlade i djuphavsgravar på tusen famnars djup.

Och vågorna?
Aldrig kommer de att upphöra att rulla mot strandkanten,
budskapet måste nå varje sargad själ;

inte en tår har varit förgäves.

Med frön i handen

Jag skickas om och om åter till det förbrända landskapet. 

Planlöst irrar jag runt i askan. Ser på allt som inte blev.

Varför måste jag hit igen? 

Ännu en gång. Har jag inte sett nog av detta?

Men aldrig att Han skickar mig tomhänt, nej i handen vilar små hårda frön. 

Alltid dessa frön. Han envisas! 

Tron är svag, men jag lyder.

Gräver och gråter.

Gråter och gräver.

Små frön i askgrå jord. 

Till vad nytta? Ser Du inte att det ännu ryker ur den döda jorden? 

Hur många vändor fram och åter går jag? 

Alltid samma. 

Gräver och gråter. Lägger mina frön i den svedda jorden. 

Ser ut över eldens härjningar. 

Svart, sönderbränd jord utan hopp. 

Och där, just där ger Han mig gåvan!

Plötsligt vet jag med en förvissning som ingen kan ta ifrån mig. 

Jag ser det framför mig. En dag ska blommor vaja här i klara lysande färger. Jublande sträcka sig mot himlen! 

Gröna örter täcka allt det svåra och mörka. 

Och där elden brann som värst skall ett kastanjeträd stå stolt och vacker. 

Ja, Han skall fullborda sitt verk. 

Och jag gräver, gråter och gläder mig.

Befrielse!

Mörkret, en svart strömmande flod letar sig in genom huden, mörklägger allt.
Kylan tar samma väg. Inga kläder kan hindra. Skyddslös är jag.
Snöblandat regn faller på själen. 
Nordanvindar far runt i mig, blåser sin isande andedräkt.
Permafrost i mitt inre, domnad och orörlig likt en isstod.

Dock en envis längtan. 
Och sedan, ett undanglidande ljus, knappt märkbart.
Svag fågelsång långt bort en kväll.
En lite vänligare vind. 
Visst är något annorlunda!

Pilträden klär sig i ljusgrönt hängande flor.
Tvättar sitt långa hår i åns klara vatten.
Svällande kastanjeknopparna brister ut i jubel, vecklar ut sina nyvakna blad.
Humlan tumlar ännu sömndrucken i solen.

Jag vill dricka de gröna fälten, smaka solens varma ljus, mottaga vindens milda smekningar. Jag vill famna det gröna! Låta det färga och genomsyra mig. 

All min möda omintetgjord

Jag följde receptet, det gjorde jag, till punkt och pricka.
Slätstrukna mått, allt noga avvägt.

Noggrann och ordentlig.
Läste mina läxor.
Bad mina böner.
Putsade mina skor.
Kom i tid. Alltid i tid.

Allvarlig inför kärlekens eld
lekte aldrig vårdslöst.

Ville välja rätt, funderade och tänkte.
Vägde och mätte.
Nog skulle väl detta bli gott!

Men en vämjelig lukt sipprar ut från ugnsluckan.
Med förfäran ser jag att ingen likhet finnes med bilden i boken.
En grå kletig sörja står på mitt bord.

Men denna bittra måltid är min.
Bit för bit tuggar jag i mig, med tårar i ögonen och en växande klump i halsen.
Hur kunde det bli så illa?
Hur kunde rätt bli fel?

Mod

Inför det nya året; man ber om kraft att orka.
Kraft att orka lite till, kraft att klara det man egentligen inte orkar.
Gud ge mig kraft! Hur många gånger har inte den bönen slungats ut i ren desperation?

Men kanske är det inte den bönen man ska be.
Kanske skulle man istället be om mod?
Be om mod att inte orka, be om mod att våga vara kraftlös.
För detta krävs det sannerligen mod. Vem vill stå med skammen att inte orka?

Mod att stå fattig i det som är.
Mod att inte hinna klart, att inte orka hela vägen, att inte vara duktig.
Mod att mottaga den lilla kraft som tilldelas och hushålla med den.
Mod att inse sina begränsningar.

Och sedan mod att falla i de armar som bär.
Mod att tro att någon ser och älskar.