onsdag 26 oktober 2011

Tacka för den nya dagen!

Varje morgon kommer hon krypande i min säng och lägger sig nära, nära. Jag lägger mitt varma täcke omkring oss båda och så ligger vi där, halvt sovande halvt vakna. Sömnen har ännu inte riktigt flytt. Så börjar hon att sjunga och sen skrattar hon säger:
"Allå, allå mamma!" Och klappar lite på mig, så att mamman vet att det är dax att vakna nu!
Hon är så full av liv, den nya dagen börjar ju! Första ska dockan hittas och det blir alltid ett kärt återseende, med höga rop. Tänk att den är där idag igen!

Jag är lika förundrad varje morgon över hennes glädje, så friskt, så vackert!
Själv är jag inte lika sprudlande på morgonen...
Det känns som jag för länge sedan förlorat något viktigt.
Anthony Bloom ger rådet att på morgonen tacka Gud för den nya dagen, även om vi inte är särskilt glada för den.
"Detta är den dag som Herren har gjort, låtom oss på den fröjdas och vara glada"

Jag har ju hört det innan, att man ska börja dagen så, men aldrig liksom känt mig riktigt bekväm med det hela eftersom jag ofta inte känner mig vidare tacksam på morgonen. Men jag tror att det ligger något i att tacka även om känslorna inte är med. Jag ska prova. Och så får min lilla tvååring fortsätta att lära mig glädje och tacksamhet på morgonen!

Boktips: "Ärkebiskopens böneskola"

Jag har fått låna en fantastisk liten bok av en vän. Den ser inte mycket ut för världen, men innanför de trista pärmarna ryms en oändlig rikedom.
Boken heter "Ärkebiskopens böneskola" skriven av Anthony Bloom.
(Den kan nog vara svår att få tag i men jag hittade ett eget ex på bokborsen.se och det visade sig att han som sålde den bara bodde en cykeltur bort!)

Det är en bok som tål att läsas många gånger och ändå blir man nog inte klar.
Det är ett klart och rakt budskap, men sagt i kärlek. Mycket visdom kan man finna.
Det känns som jag funnit en liten skatt!

tisdag 18 oktober 2011

Acceptera!

Ibland på kvällarna när jag lagt de små barnen så finns det lugn och tillfälle att prata med de två lite större barnen. Stora pojken tänker mycket och har många frågor, mest om datorer och StarWars. Och där har jag inte mycket svar att ge, det ska erkännas. Men han har också mycket frågor om livet och världen. Ikväll pratade vi om att det finns kristna som sitter i fängelse för sin tro. Jag berättade för dom att det tyvärr är så att många kristna förföljs och det nyligen bränts ner kyrkor i Egypten. De försöker förstå, men de tycker det är så konstigt.
"Men mamma varför? Varför tycker dom inte om kristna? Jag tycker att dom bara ska acceptera kristna. Dom borde verkligen acceptera dom! Dom behöver ju inte själva bli kristna om dom inte vill. Dom kristna accepterar ju dom andra! Så det borde ju vara enkelt!"

Ja, jag håller med! Acceptera mera! Om det ändå vore så enkelt...

onsdag 12 oktober 2011

Lösningen på Greklands skuldkris!

Alla undrar ju hur det ska gå för Grekland och om det finns någon hållbar lösning på problematiken. Lösningen är egentligen självklar och enkel! Under kvällen har jag haft ett samtal med stora pojken som snart fyller tio. Han börjar tycka att det är intressant med nyheter och frågade mig hur det går för Grekland. Inget vidare kan man väl säga...Jag förklarade att dom hade stor skulder och att dom nu inte kunde betala tillbaka. Han funderade bara en kort stund sen sa han: "Ja, men då får man ju ta en bit av deras land och husen också!"
Och där har vi lösningen! Enkel och rättvis! Inget trams om nya nödlån. Har man inte pengar att betala med så får man ta något annat som man har! Märkligt att ingen annan kommit på denna lösning!

måndag 10 oktober 2011

Det bästa!

Ibland drar barnen upp allt vad deras klasskompisar har eller gör. Den ena har minsann en helt egen dator och tre tv-apparater, någon annan fyra katter och två hundar, för att inte tala om han som alltid får godis! Igår var det örhängen som togs upp. Prinsessan berättade med beundran och viss avundsjuka om en flicka i klassen som har JÄTTELÅNGA örhängen som ser ut som en dragkedja!
Då säger Jojo:

-Men jag har en mamma som jag kan krama!

Oj vad det värmde! Och ingen säger något mer om vad någon annan klasskompis har.
Iallafall inte på hela kvällen!

onsdag 5 oktober 2011

Så tokigt det kan bli!

Ibland blir allt bara så knasigt med barn!
Barnen har precis kommit hem från skolan och en klasskompis har följt med prinsessan hem.
Jag står ner i hallen och klär av lillan när jag hör att det är ett förfärligt oväsen där uppe, det skriks och gapas både här och där.
Vad är det frågan om? tänker jag medan jag skyndar mig med att lirka av skorna på en motvillig liten dam.

När jag kommer upp är det gråt och mycket upprörda känslor. Okej, här gäller det att ta det lilla lugna, en i taget så ska vi nog reda upp det här.
Och så rullas dramat upp:
Jojo som gillar att skrämmas, har låtsats att han ska slå klasskompisen. Eftersom hon inte känner honom så bra förstår hon inte att han bara skojar och hon blir så rädd att hon ställer sig och ber högt i desperation och ropar ihärdigt "Gud, Gud!!"
Prinsessan förstår inte att hon menar allvar utan tror att hon missbrukar guds namn. Hon blir mäkta upprörd och tillrättavisar strängt sin klasskompis och säger att sådär får man minsann inte säga! Varpå klasskompisen blir förtvivlad och berättar upprört för mig att prinsessan säger att man inte får be till Gud!

Ja, så det kan bli. Efter en stund är alla missförstånd utredda. Och Jojo ler sitt lilla leende åt allt han lyckats ställa till med!

Radioprogram!

Den 1 oktober sändes ännu ett radioprogram av mig, lyssna gärna, se högra marginalen!
I våras skrev jag ett par till texter som det inte blev några porgram av, men jag lägger upp dom här i stället. Den första handlar om döden.

Det är få som tänker på döden, när man är mitt i livet och allt snurrar på; man skaffar nytt jobb, köper ny tjusig lägenhet och man gör spännande resor, vem har då tid att tänka på döden? Vi är alltför upptagna av allt som ska hinnas med. Vi är upptagna med att försöka tillhöra det “lyckade folket”. Det “lyckade folket” har det som andra vill ha. Priset är visserligen många gånger högt för att tillhöra detta folk, men ytterst få verkar reflektera över om det är värt sitt pris. Orden som ekar i huvudet är; bättre, dyrare, snyggare och än mer framgångsrik. Vem hör då den stilla rösten som säger till oss; en dag ska du dö. En dag ska du tvingas lämna allt vad du har och äger, en dag är allt förbi. Har du levt ditt liv väl?

Jag tror vi skulle behöva lite fler påminnelser om att vi faktiskt är dödliga.
I romarriket kunde en fältherre som varit segerrik beviljas triumf. Det festliga intåget i Rom var ståtligt och triumfatorn kom åkande stående i en fyrspänd vagn. Han var klädd i en tunika broderad med palmkvister. I handen höll han en elfenbensstav.
Bakom honom sägs det att det stod en slav som höll en gyllene lagerkarns över hans huvud, allmedan han viskade till triumfatorn: “Kom ihåg att du är dödlig! Kom ihåg att du är dödlig!”

Kanske är det något vi också skulle behöva höra lite då och då. Vi har ju inte någon slav som kan viska det i vårt öra men tänk om det fanns en app som man kunde ladda ner till mobilen och som sen någon gång per dag blinkade till med texten: “Detta kan vara din sista dag!”

Denna påminnelse är inte något som ska skrämma oss eller göra oss nedstämda, utan snarare är det en hjälp att leva fullt ut, en hjälp att se det viktiga i livet och leva väl.
Jag läste i en boken att vad människor ångrar när deras liv går mot sitt slut, var detta det vanligaste:
Jag skulle ha älskat djupare.
Jag skulle ha skrattat oftare.
Jag skulle ha varit mer generös.
Jag skulle ha levt djärvare.
Det är få om ens någon som ångrade att de inte tjänade mer pengar. Inför döden så är pengar inte mycket att hålla i handen. Dom är kalla och hårda. Inför döden vill vi ha en varm hand att hålla i, vi vill ha någon där som känner oss och älskar oss. Jag tror att det viktigaste i livet helt enkelt är relationer. Det är där vi ska lägga vår tid och kraft. För mig som kristen handlar det om att fördjupa min relation till Gud och till människor. Enkelt uttryckt tror jag att det är vad livet handlar om!

Trots att vi alla vet att vi en dag kommer att dö så lever vi som om det aldrig skulle ske.
Jag har hört att folk som tar kontak med en begravningsentrepenör ofta uttrycker sig ungefär så här: “Om jag skulle dö en dag, då vill jag ha det ordnat i förväg...”
Om jag skulle dö! Som om det skulle vara något som bara drabbar vissa människor. Det är få som rakt ut vågar säga “när jag ska dö”. Det är kanske något vi skulle öva på att våga tänka och säga “när jag ska dö”. För den dagen kommer ju att komma. Hur mycket vi än försöker undvika det. Hur bra vi än äter och hur många varv vi än springer i joggingspåret. En dag kommer dagen, när det är slut. Oundvikligt.

Vi är alla dödsmärkta. På askonsdagen, som inleder fastan tecknar prästen ett kors av aska i pannan på alla deltagare. Detta kors är en tydlig och konkret påminnelse om att vi människor är stoft och aska. Vi är alla korsmärkta, vi är alla dödsmärkta.
Jag tror att det är en viktig påminnelse särskilt i vår tid, det är en uppmaning att ta till vara på det liv jag har fått och leva det sant och kärleksfullt. Det är en påminnelse om att allt jag har och äger en dag ska lämnas tillbaks, ingenting kan jag ta med mig när jag dör, ingenting. Korsmärket vill få mig att tänka på det som är väsentligt i livet, att rikta min blick och vilja till det som består.
Men korsmärket är inte bara ett dödsmärke det är också ett livets tecken! Ett segertecken!

Döden är för många människor den största och mörkaste rädslan. En avgrund full av fasa. Döden är det hårdaste slaget mot människan, så definitiv och skoningslös. Vi är chanslösa, hur vi än försöker kämpa emot så kommer vi alltid att förlora. Striden är redan avgjord och döden är segerrusig. Vi är maktlösa mot döden. Det är en viktig insikt; döden kommer en dag att vinna över mig och över de människor som jag älskar mest.

Men detta är inte slutet, detta är inte allt! Nej, jag tror att det finns något mer, jag tror att det finns en strålande morgon. Tro inte att allt är slut, tro inte att döden har sista ordet. Det finns en seger över döden som är väldigare än någon annan seger. Det finns ett hopp som lyser genom död och skärande förtvivlan.
Jag tror att dödens makt är bruten. Vi kunde inte besegra döden, men Han som
har kämpat vår kamp han har vunnit seger! Att vinna över döden, finns det någon större seger?
Det är ett hopp att bära med sig när man ser ut över en sargad och bedrövad värld, där det finns så mycket lidande och död. Och så mycket ondska som man inte kan förstå.

Det hoppet vill jag bära med mig när jag en dag ska dö. Då vill jag att Hans kors ska skina klart för mig som det segertecken det är. Döden är inte längre det stora mörkret, döden är bara en övergång till livet. Dödens port är nu livets port. Och jag tror att Han kommer mig tillmötes på andra sidan och att han tar mig i sin famn.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...