"Mannen som aldrig byggde en veranda" Ylva Eggehorn

Hon skriver fint Ylva, tycker ofta att jag får nya perspektiv när jag läser henne. I den här boken förmedlar hon sina tankar om några olika bibliska gestalter. Hon lyckas med konststycket att göra dessa gamla gestalter levande och närvarande.
Detta är ingen recension av boken, utan tankar och bilder som fastnade hos mig och sedan växte.


Sara
Jo, hon skrattar. Jag förstod inte varför när jag var barn. Tyckte att hennes skratt var elakt och trossvagt. Hur kunde hon skatta åt Guds löfte?

Men nu hörs skrattet annorlunda, nu hör jag sårbarheten, längtan och bitterheten i skrattet.
Nu hör jag den torra hårda jorden som stelnat i ökenhettan. Som längtat, gråtit och hoppats år efter år. Hoppet som först vägrade att dö. Visst kommer regnet snart, det måste ju komma snart, men åren går och jorden stelnar. Hon slutar längta, för att överleva, inte en gång till vill hon se ökensanden färgas röd. Hennes inre sluter sig och förtorkar.

Och så äntligen kommer regnet! Men det tycks komma för sent. När man kämpat och lidit under mycket lång tid har smärtan blivit mer än bara smärta, den är hopvuxen med ens inre. Den har trängt in i varje cell. Vad kan uppväga allt detta lidande?
Jorden är för hård, inget vatten kan rinna ner. Det samlas i pölar och når inte in till den hårda kärnan. För att skydda sig, vågar hon inte börja hoppas igen, besvikelsen lurar runt hörnet och hotar att kasta sig över henne med alla kraft. Hon skulle inte klara att ännu en gång se hoppet vissna. Det hårda skrattet är hennes enda skydd.
Hur kan någon ens kräva att hon ska våga hoppas igen?

Men långsamt ska vattnet sippra ner in till den hårda kärnan.
Jorden mjukna, fröet gro och liv ska födas.



Isak
Det var bara en prövning.

Vägen dit upp är mödosam
bördan verklig
skräcken verklig
repen surras, kniven höjs.
Inte förringa det skedda, allt är verkligt och ändå är det bara en prövning
Gud står i kulisserna, fullt redo varje sekund.

I all deras nöd var ingen verklig nöd. En Herrens ängel frälste dem.

Och det tröstar mig, att allt bara var en prövning.
Ja, det tröstar mig något oerhört.

Men hur blev det med tilliten till far och till Gud?
Hur ska han någonsin kunna återfå tilliten?
Det oroar mig.

Vackra stenar

Vissa samlar på stenar - jag samlar på ord.

Vackra ord hamnar i min påse vid klapperstensstranden,
men även mörka och kantiga ord böjer jag mig efter.

Vänder och vrider på orden, väger dem i min hand,
känner tyngden, prövar hållfastheten.
Och sedan när jag hittat rätt sten fogar jag den till bygget.


Allt kan jag bygga med orden!
Storslagna scener, landskap jag aldrig sett, dofter och färger.
Smakar på orden och på ett ögonblick ser jag bilder.
Allt kan jag måla! En tavla med svepande drag, länge begrundar jag den knappt skönjbara bilden eller en tavla full med detaljer, där minsta lilla flortunna spets syns.

Jag bygger rösen med mina stenar för att minnas min vandring. Och kanske kan någon ensam vandrare få hjälp att finna vägen?

Jag skriver för att förstå, för att kunna se och ta på det som varit och är. Skriver för att se mitt inre landskap, där vindarna lekar tafatt och där underströmmarna går sina egna hemliga vägar. En känsla här, en tanke där.
Orden uppenbarar det dolda.
Orden synliggör.

Ord är blänkande ädelstenar, gåvor i mina händer.

Det händer, ja det händer att ingen sten vill passa in i mitt bygge.
förgäves söker jag efter den rätta formen och den rätta nyansen.

Det outsägliga låter sig sällan fångas i ord.
Fåfängt är mitt försök.
Sådana skimrande stenarna står inte att finna här.
Endast på den himmelska stranden.
Och jag längtar.

I begynnelsen var Ordet...