onsdag 9 november 2011

Skuldkrisen; reflektion och analys.

Jag har länge tänkt skiva ett inlägg om den pågående skuldkrisen. Jag följer det grekiska dramat, ja hela Europas drama med ett för mig oväntat stort intresse. Jag brukar för det mesta hoppa över ekonomi- och näringslivssidor i tidningarna det är ju så erbarmerligt tråkigt, men nu läser jag både det ena och andra.
Det är ingen uppmuntrande läsning;
"Faller euron, faller Europa" (Merkel)
"Vi är i ett historiskt skede, vi är i en tidsperiod man kommer att tala om i hundra år"(Borg)

Det är ganska tunga uttalande, av ganska tunga personer och det värsta är att jag tror att dom har rätt. Man vill ju inte vara någon undergångsprofet men inte ser det så ljust ut. För ett tag sedan såg jag en dokumentär om hur barn hade upplevt 2:a världskriget, den var så klart hemsk, ja fruktansvärd. Precis efter att jag sett klart den gick jag in på svt.se och möttes av rubriken: "Den värsta krisen sedan 2:a världskriget". Det kändes obehagligt.
Fred och stabilitet är ingen självklarhet, inget vi bara kan ta för givet.
Skuldkrisen skapar stora spänningar länder emellan. I en intervju idag på svt.se får Borg följande fråga:
Håller EU på att spricka upp i en nordlig och en sydlig dimension?
-Det går en nord-sydlig konfliktlinje i EU, nu gäller det att man håller emot den. Det är också så att man börjar bli alltmer trött på varandra. Man är trött på att höra ursäkterna från de sydliga länderna som inte orkar göra reformer och de sydeuropeiska länderna är trötta på att höra de här predikningarna om att de måste skärpa sig och spara.

Vad som kommer att ske återstår att se. Någon snabb lösning lär det ju knappast bli, men förhoppningsvis på lång sikt, och då pratar vi 10-15 år, det är iallafall vad jag tror. Man kan ju omöjligt trolla bort alla länders skulder och det tar tid att jobba sig ur detta!

Idag läste jag en mycket intressant artikel i Axess om skuldkrisen och orsakerna till den, "Normlösheten förklarar krisen" av Nima Sanandaji och Tino Sanandaji
(Klicka på rubriken så kommer du direkt till hela artikeln)
Det är en lång artikel men helt klart läsvärd! Försvagade normer i samhället anges som en orsak till krisen. Det är ju en rimlig förklaring tycker jag. Författarna ser ett samband mellan normer och ekonomiskt beteende. Ett exempel som tas är de baltiska ekonomierna, som drabbades mycket hårt av finanskrisen. De har trots allt lyckats återhämta sig "genom att dra åt svångremmen och ta tuffa beslut istället för att skjuta upp problemen eller skjuta över dem på de andra EU-medlemmarna."

Se och lär Grekland! Det handlar om att bita i det sura äpplet och inte stå och skrika och gnälla som en treåring!

Författarna skönmålar dock Sveriges läge en aning, visst har vi varit betydligt ansvarsfullare med våra finanser och det finns fortfarande en hög arbetsmoral, men vi ska nog akta oss för att tro att vi inte har några problem.
Normer som tidigare var självklara i Sverige, har sakta men säkert luckratas upp här också. Var och varannan dag läser man om bidragsfusk som rör miljonbelopp och så länge det får fortgå undergrävs hela systemet. Varför ska jag vara ärlig och göra rätt för mig när ingen annan gör det? Här gäller det att roffa åt sig.
När tillräckligt många tänker så går det lätt utför och jag undrar om vi inte redan är där eller iallafall på väg dit. Synen på att låna har också förändrats dramatiskt i Sverige. Idag är svenska hushåll belånade upp över öronen. Man köper dyra bostäder som man sen inte ens amorterar på! Det har länge talats om en bostadsbubbla och det lär det ju vara. När den sen förr eller senare spricker eller pyser ihop, kan det bli stor ekonomiska problem, både för enskilda och för landet.

onsdag 26 oktober 2011

Tacka för den nya dagen!

Varje morgon kommer hon krypande i min säng och lägger sig nära, nära. Jag lägger mitt varma täcke omkring oss båda och så ligger vi där, halvt sovande halvt vakna. Sömnen har ännu inte riktigt flytt. Så börjar hon att sjunga och sen skrattar hon säger:
"Allå, allå mamma!" Och klappar lite på mig, så att mamman vet att det är dax att vakna nu!
Hon är så full av liv, den nya dagen börjar ju! Första ska dockan hittas och det blir alltid ett kärt återseende, med höga rop. Tänk att den är där idag igen!

Jag är lika förundrad varje morgon över hennes glädje, så friskt, så vackert!
Själv är jag inte lika sprudlande på morgonen...
Det känns som jag för länge sedan förlorat något viktigt.
Anthony Bloom ger rådet att på morgonen tacka Gud för den nya dagen, även om vi inte är särskilt glada för den.
"Detta är den dag som Herren har gjort, låtom oss på den fröjdas och vara glada"

Jag har ju hört det innan, att man ska börja dagen så, men aldrig liksom känt mig riktigt bekväm med det hela eftersom jag ofta inte känner mig vidare tacksam på morgonen. Men jag tror att det ligger något i att tacka även om känslorna inte är med. Jag ska prova. Och så får min lilla tvååring fortsätta att lära mig glädje och tacksamhet på morgonen!

Boktips: "Ärkebiskopens böneskola"

Jag har fått låna en fantastisk liten bok av en vän. Den ser inte mycket ut för världen, men innanför de trista pärmarna ryms en oändlig rikedom.
Boken heter "Ärkebiskopens böneskola" skriven av Anthony Bloom.
(Den kan nog vara svår att få tag i men jag hittade ett eget ex på bokborsen.se och det visade sig att han som sålde den bara bodde en cykeltur bort!)

Det är en bok som tål att läsas många gånger och ändå blir man nog inte klar.
Det är ett klart och rakt budskap, men sagt i kärlek. Mycket visdom kan man finna.
Det känns som jag funnit en liten skatt!

tisdag 18 oktober 2011

Acceptera!

Ibland på kvällarna när jag lagt de små barnen så finns det lugn och tillfälle att prata med de två lite större barnen. Stora pojken tänker mycket och har många frågor, mest om datorer och StarWars. Och där har jag inte mycket svar att ge, det ska erkännas. Men han har också mycket frågor om livet och världen. Ikväll pratade vi om att det finns kristna som sitter i fängelse för sin tro. Jag berättade för dom att det tyvärr är så att många kristna förföljs och det nyligen bränts ner kyrkor i Egypten. De försöker förstå, men de tycker det är så konstigt.
"Men mamma varför? Varför tycker dom inte om kristna? Jag tycker att dom bara ska acceptera kristna. Dom borde verkligen acceptera dom! Dom behöver ju inte själva bli kristna om dom inte vill. Dom kristna accepterar ju dom andra! Så det borde ju vara enkelt!"

Ja, jag håller med! Acceptera mera! Om det ändå vore så enkelt...

onsdag 12 oktober 2011

Lösningen på Greklands skuldkris!

Alla undrar ju hur det ska gå för Grekland och om det finns någon hållbar lösning på problematiken. Lösningen är egentligen självklar och enkel! Under kvällen har jag haft ett samtal med stora pojken som snart fyller tio. Han börjar tycka att det är intressant med nyheter och frågade mig hur det går för Grekland. Inget vidare kan man väl säga...Jag förklarade att dom hade stor skulder och att dom nu inte kunde betala tillbaka. Han funderade bara en kort stund sen sa han: "Ja, men då får man ju ta en bit av deras land och husen också!"
Och där har vi lösningen! Enkel och rättvis! Inget trams om nya nödlån. Har man inte pengar att betala med så får man ta något annat som man har! Märkligt att ingen annan kommit på denna lösning!

måndag 10 oktober 2011

Det bästa!

Ibland drar barnen upp allt vad deras klasskompisar har eller gör. Den ena har minsann en helt egen dator och tre tv-apparater, någon annan fyra katter och två hundar, för att inte tala om han som alltid får godis! Igår var det örhängen som togs upp. Prinsessan berättade med beundran och viss avundsjuka om en flicka i klassen som har JÄTTELÅNGA örhängen som ser ut som en dragkedja!
Då säger Jojo:

-Men jag har en mamma som jag kan krama!

Oj vad det värmde! Och ingen säger något mer om vad någon annan klasskompis har.
Iallafall inte på hela kvällen!

onsdag 5 oktober 2011

Så tokigt det kan bli!

Ibland blir allt bara så knasigt med barn!
Barnen har precis kommit hem från skolan och en klasskompis har följt med prinsessan hem.
Jag står ner i hallen och klär av lillan när jag hör att det är ett förfärligt oväsen där uppe, det skriks och gapas både här och där.
Vad är det frågan om? tänker jag medan jag skyndar mig med att lirka av skorna på en motvillig liten dam.

När jag kommer upp är det gråt och mycket upprörda känslor. Okej, här gäller det att ta det lilla lugna, en i taget så ska vi nog reda upp det här.
Och så rullas dramat upp:
Jojo som gillar att skrämmas, har låtsats att han ska slå klasskompisen. Eftersom hon inte känner honom så bra förstår hon inte att han bara skojar och hon blir så rädd att hon ställer sig och ber högt i desperation och ropar ihärdigt "Gud, Gud!!"
Prinsessan förstår inte att hon menar allvar utan tror att hon missbrukar guds namn. Hon blir mäkta upprörd och tillrättavisar strängt sin klasskompis och säger att sådär får man minsann inte säga! Varpå klasskompisen blir förtvivlad och berättar upprört för mig att prinsessan säger att man inte får be till Gud!

Ja, så det kan bli. Efter en stund är alla missförstånd utredda. Och Jojo ler sitt lilla leende åt allt han lyckats ställa till med!

Radioprogram!

Den 1 oktober sändes ännu ett radioprogram av mig, lyssna gärna, se högra marginalen!
I våras skrev jag ett par till texter som det inte blev några porgram av, men jag lägger upp dom här i stället. Den första handlar om döden.

Det är få som tänker på döden, när man är mitt i livet och allt snurrar på; man skaffar nytt jobb, köper ny tjusig lägenhet och man gör spännande resor, vem har då tid att tänka på döden? Vi är alltför upptagna av allt som ska hinnas med. Vi är upptagna med att försöka tillhöra det “lyckade folket”. Det “lyckade folket” har det som andra vill ha. Priset är visserligen många gånger högt för att tillhöra detta folk, men ytterst få verkar reflektera över om det är värt sitt pris. Orden som ekar i huvudet är; bättre, dyrare, snyggare och än mer framgångsrik. Vem hör då den stilla rösten som säger till oss; en dag ska du dö. En dag ska du tvingas lämna allt vad du har och äger, en dag är allt förbi. Har du levt ditt liv väl?

Jag tror vi skulle behöva lite fler påminnelser om att vi faktiskt är dödliga.
I romarriket kunde en fältherre som varit segerrik beviljas triumf. Det festliga intåget i Rom var ståtligt och triumfatorn kom åkande stående i en fyrspänd vagn. Han var klädd i en tunika broderad med palmkvister. I handen höll han en elfenbensstav.
Bakom honom sägs det att det stod en slav som höll en gyllene lagerkarns över hans huvud, allmedan han viskade till triumfatorn: “Kom ihåg att du är dödlig! Kom ihåg att du är dödlig!”

Kanske är det något vi också skulle behöva höra lite då och då. Vi har ju inte någon slav som kan viska det i vårt öra men tänk om det fanns en app som man kunde ladda ner till mobilen och som sen någon gång per dag blinkade till med texten: “Detta kan vara din sista dag!”

Denna påminnelse är inte något som ska skrämma oss eller göra oss nedstämda, utan snarare är det en hjälp att leva fullt ut, en hjälp att se det viktiga i livet och leva väl.
Jag läste i en boken att vad människor ångrar när deras liv går mot sitt slut, var detta det vanligaste:
Jag skulle ha älskat djupare.
Jag skulle ha skrattat oftare.
Jag skulle ha varit mer generös.
Jag skulle ha levt djärvare.
Det är få om ens någon som ångrade att de inte tjänade mer pengar. Inför döden så är pengar inte mycket att hålla i handen. Dom är kalla och hårda. Inför döden vill vi ha en varm hand att hålla i, vi vill ha någon där som känner oss och älskar oss. Jag tror att det viktigaste i livet helt enkelt är relationer. Det är där vi ska lägga vår tid och kraft. För mig som kristen handlar det om att fördjupa min relation till Gud och till människor. Enkelt uttryckt tror jag att det är vad livet handlar om!

Trots att vi alla vet att vi en dag kommer att dö så lever vi som om det aldrig skulle ske.
Jag har hört att folk som tar kontak med en begravningsentrepenör ofta uttrycker sig ungefär så här: “Om jag skulle dö en dag, då vill jag ha det ordnat i förväg...”
Om jag skulle dö! Som om det skulle vara något som bara drabbar vissa människor. Det är få som rakt ut vågar säga “när jag ska dö”. Det är kanske något vi skulle öva på att våga tänka och säga “när jag ska dö”. För den dagen kommer ju att komma. Hur mycket vi än försöker undvika det. Hur bra vi än äter och hur många varv vi än springer i joggingspåret. En dag kommer dagen, när det är slut. Oundvikligt.

Vi är alla dödsmärkta. På askonsdagen, som inleder fastan tecknar prästen ett kors av aska i pannan på alla deltagare. Detta kors är en tydlig och konkret påminnelse om att vi människor är stoft och aska. Vi är alla korsmärkta, vi är alla dödsmärkta.
Jag tror att det är en viktig påminnelse särskilt i vår tid, det är en uppmaning att ta till vara på det liv jag har fått och leva det sant och kärleksfullt. Det är en påminnelse om att allt jag har och äger en dag ska lämnas tillbaks, ingenting kan jag ta med mig när jag dör, ingenting. Korsmärket vill få mig att tänka på det som är väsentligt i livet, att rikta min blick och vilja till det som består.
Men korsmärket är inte bara ett dödsmärke det är också ett livets tecken! Ett segertecken!

Döden är för många människor den största och mörkaste rädslan. En avgrund full av fasa. Döden är det hårdaste slaget mot människan, så definitiv och skoningslös. Vi är chanslösa, hur vi än försöker kämpa emot så kommer vi alltid att förlora. Striden är redan avgjord och döden är segerrusig. Vi är maktlösa mot döden. Det är en viktig insikt; döden kommer en dag att vinna över mig och över de människor som jag älskar mest.

Men detta är inte slutet, detta är inte allt! Nej, jag tror att det finns något mer, jag tror att det finns en strålande morgon. Tro inte att allt är slut, tro inte att döden har sista ordet. Det finns en seger över döden som är väldigare än någon annan seger. Det finns ett hopp som lyser genom död och skärande förtvivlan.
Jag tror att dödens makt är bruten. Vi kunde inte besegra döden, men Han som
har kämpat vår kamp han har vunnit seger! Att vinna över döden, finns det någon större seger?
Det är ett hopp att bära med sig när man ser ut över en sargad och bedrövad värld, där det finns så mycket lidande och död. Och så mycket ondska som man inte kan förstå.

Det hoppet vill jag bära med mig när jag en dag ska dö. Då vill jag att Hans kors ska skina klart för mig som det segertecken det är. Döden är inte längre det stora mörkret, döden är bara en övergång till livet. Dödens port är nu livets port. Och jag tror att Han kommer mig tillmötes på andra sidan och att han tar mig i sin famn.

måndag 29 augusti 2011

Gå ännu en bit

Hon frågar hur jag orkar.
Jag frågar hur hon orkar.
Vi förblir sedan tysta.
Båda vet svaret, inget mer behöver sägas eller förklaras. Vi vet att vi måste orka, fast orken inte finns där.
Vi måste gå ännu en bit fast hela kroppen och själen skriker efter vila. Vi bär det ingen annan kan bära.
Vi måste också bära vår egen rädsla, rädslan att gå under.
Tar aldrig mödans väg slut?
Jag ser på henne och tänker, är det inte nog nu, kan inte bara allt vända just nu!
Om jag bara kunde göra allt väl igen för dig min vän!

Så annorlunda allt kunde ha varit, ja så annorlunda.

söndag 17 juli 2011

Vid havet

Nu är det bara jag, denna stilla tid.
Och havet och Gud.
Det är märkligt med havet, aldrig gör det mig besviken, aldrig uttråkad.
Jag går långa promenader längs stranden, jag går så nära vattnet jag kan. Mellan land och hav. Ljuset är ljusare här och tanken klarare. När jag sedan sakta går upp för den lilla vägen vänder jag mig om mot havet igen och tänker; bara jag får se havet igen och återvända hit så skall allt bli väl. Ja, bara jag får se havet.

Jag dricker mitt te och läster några sidor i boken. Orden går rakt in och jag måste lägga den ifrån mig. Jag gråter. Sen läser jag lite till, för att återigen behöva lägga boken ifrån mig. Och det är då jag känner att jag andas. Hela jag andas. I över två års tid har jag hållit andan, i ren förskräckelse. Men nu andas jag och jag tänker att det kan ju faktiskt vara bra att andas lite om man nu ska överleva detta! Jag låter de tröstade orden nå min själ och jag tror att Gud vill ge mig detta att bevara.
En stund innan skymningen faller tänder jag levande ljus. Jag vill inte helt plötsligt upptäcka att det blivit mörkt och ensamt i rummet, så jag tänder dom i förväg så att deras ljus kan växa allt medan mörkret faller utanför fönstret.

torsdag 7 juli 2011

En fri röst

Jag är precis läst ut "En fri röst" av Ayaan Hirsi Ali.
Det är en läsvärd bok och högaktuell. Det är en otrolig historia, en självbiografi, om en muslimsk flicka som föds i Mogadishu i Somalia. Man får följa henne genom fattigdom, våld, könsstympning och tvångsäktenskap. Det är en smärtsam och hemsk läsning. Men man får också följa henne till ett fritt och självständigt liv i Europa; hon blir så småningom parlametsledamot i Holland!
När hon kommer i kontakt med väst blir hon överväldigad och förbluffad över hur välorganiserat allt är. Hon tar emot allt med öppna armar och nyfikenhet.
Det är intressant att se hennes analys av varför så många invandrare aldrig kommer in i samhället. Enligt henne handlar det helt enkelt om att dom inte vill. För att förstå varför dom inte vill måste man vara medveten om att många muslimer ser det västerländska samhället som orent och syndigt. Detta är inget man vill vara en del av och följden blir att man medvetet håller sig utanför.

Hon tar upp kampen mot förtrycket av muslimska kvinnor genom att göra filmen
"Underkastelse del 1". Regissören Theo van Gogh blir sedan mördad på öppen gata av en muslimsk extremist. Efter detta lever hon under ständig bevakning och tvingades under en period gå under jorden.

Hon är en minst sagt modig kvinna.

onsdag 6 juli 2011

På väg

Jag läser alltid mycket på sommaren. Egentligen har jag inte tid med det nu för tiden, men det hänger kvar från alla sommarlov, oj vad man läste! Så jag läser och låtsas att jag är ledig! Igår läste jag ut Göran Skyttes bok "På väg". Rakt på sak, lättläst och aldrig långtråkig. Ja, jag gillade den.
Han citerar ofta broder Wilfrid Stinissen, en favorit även hos mig.

Jag gillade slutcitatet: "...Som de vise männen kommer du att få färdas utan karta. Du kommer att tycka att du tappar spåret, kommer vilse och gör omvägar. Men i Guds ögon är det alltid en rak väg, om du hela tiden beslutsamt söker honom..."

lördag 18 juni 2011

Tungt stenhjärta

Jag ser att han är ledsen och arg när han kommer gående över gården och när vi kommer in sätter han sig i trappan. Tårarna bränner i hans ögon och så kommer allt; hur han blivit retad och påhoppad, hur han försökt att inte bry sig men att det inte hjälpte, dom bara fortsatte. Mest var det en kille som var ny på gården och dessutom yngre än honom.
Jag sitter bredvid och med armen om honom. Jag frågar och lyssnar. Han säger att han ju inte är så tuff, men han brukar inte bli retad och verkligen inte av någon som är yngre!

Vi sitter där en lång stund.
När han gått och lagt sig vill han krama mig en extra gång. Jag frågar honom om det gjorde ont i hjärtat när han blev retad.
Ja, säger han, det kändes som sten i mitt hjärta. Mamma varför känns det så?
Jag kramar honom igen, alltmedan en tår hastigt rinner på min kind och jag säger att jag vet precis hur det känns, ont och tungt. Men varför?
Ja, varför känns det så? Jag vet inte mitt barn! Kanske för att hjärtat är oskyddat och sårbart, kanske för att hjärtat är ömtåligt och vackert.
Jag viskar i hans öra att han är älskad, älskad av mig och älskad av Gud.

onsdag 15 juni 2011

Livets vågor

Livets vågor rullar över min själ
Havets vågor formar sanden på bottens djup
Livets vågor formar själens botten,
lämnar salta spår i huden

söndag 5 juni 2011

Okänd väg

Att inte veta vägens längd och inte veta vägens möda eller riktning. Att inte ens veta om jag kommer fram. Kanske är detta den sista branten att ta sig upp för, kanske vägen jämnas och planas ut efter detta. Kanske är det så. Eller är branten brantare och berget högre än jag kan föreställa mig. Jag vet inget om detta. Jag vet inte var nästa rastplats finns, vet inte hur länge jag ska gå hungrig. Kanske är vilan inom räckhåll, kanske det finns en grönskande dal bortom detta berg. Men inget vet jag. Jag går på okänd väg, mot okänt mål.

Han sa till mig att någon skrivit något om hur falluckan framför fötterna ständigt förvandlades till fast mark. Måtte det vara så, att det mörka hålen framför mig på vägen fylls igen och blir till säker mark, bara jag sätter ut min fot och vågar ta ännu ett steg. Ja, måtte det vara så.

måndag 30 maj 2011

Född att vara annorlunda

Jag måste rekommendera denna programserie "Född att vara annorlunda"
Se den på svt-play om du missat de första delarna! I programmet får man följa ett par familjer som har barn med olika handikapp och sjukdomar. Jag grät när jag såg första delen. Vilken kärlek, vilken smärta och vilken kamp dessa barn och föräldrar lever i. De lever i en ständig ovisshet och oro, men på något sätt måste det vara en del av vardagen. Dom orkar, inte för att dom är starkare än andra, utan för att dom måste. Dom orkar för att dom älskar.

Jag får perspektiv. Och jag tänker att jag aldrig mer ska sucka över att lilltjejen för femtioelfte gången klättrar upp på diskbänken.
Tänk att hon kan klättra! Tänk att allt i hennes lilla kropp fungerar som det ska!
Jag ska inte heller sucka över att det ännu en gång är dax att byta ut stora delar av den äldsta pojkens garderob. Han växer så det knakar. Tänk så glad föräldrarna till den lilla kortväxta pojken skulle varit om de fick köpa längre och större kläder!
Jag ska inte heller sucka över deras små förkylningar och liknande. Jag ska vara tacksam över att de inte ligger och krampar på intensiven och ingen vet om de kommer att klara sig eller inte.
När jag stänger av programmet går jag tyst in i deras rum och ser på deras små sovande kroppar. Tänk att dom är friska! Jag anar det under som jag tar för givet varje dag.
Jag önskar så att jag kunde hålla kvar denna förundran och tacksamhet.

Vem är normal?

Jojo som är åtta år filosoferade lite när vi borstade tänderna idag:

-Det finns inga normala människor!
-Eeee...vad menar du egentligen? undrar jag.

-Jo, eftersom alla människor är olika, ingen är ju helt likadan, och då
finns det ju inga normala människor!

Håller helt med! Vem är normal? Alla är unika!

fredag 20 maj 2011

Ett härligt bråk!

I morse blev det bråk vid frukostbordet, men ett härligt bråk!
Jojo säger:
-Jag vill att mamma ska vara min lärare!
-Nej, hon ska vara min lärare, eller hur mamma? säger äldsta killen.
-Neeeeej!!Hon ska vara min lärare! skriker prinsessan

Och så är bråket i full gång! Tillslut enas de om att jag ska ha ett rullande schema så att jag kan vara allas lärare. Alla barnen tycker bra om sina fröknar, så jag blir lite förvånad över detta bråk, men samtidigt blir jag glad och stolt!
Tänk att jag betyder så mycket för dom, och det vill jag göra. Jag vill ta stor plats i deras liv och jag vill ha en stor plats i deras hjärtan.

Ett högt pris

Här kommer en läsvärd artikel av Anna Sophia Bonde
Jag känner henne och hon är en klok och vis kvinna!

Det är verkligen sorgligt att det materiella prioriteras framför barnen i vårt samhälle.
Jag är träffat flera föräldrar som säger:"Jag skulle gärna vilja vara hemma lite längre med barnen men vi har inte råd." Samtidigt har dom råd med villa, bil och dyra utlandssemestrar...
Att vara hemma med barnen handlar om prioriteringar, man får offra mycket inte minst materiellt. Det gäller att ha klart för sig vad som är viktigast och utifrån det göra sina val.

söndag 15 maj 2011

Om du visste...

Du säger att jag alltid är så glad när vi ses. Om du bara visst.
Ja, jag är glad. Men det är ditt ljus som du ser lysa i mig, det är din värme som värmer mig.
Så länge du är här är du mitt skydd mot allt som hotar, en skyddsvall mot havets förgörande krafter. Så länge du är här kan jag tro att det finns ett vanligt liv, någonstans, om än långt borta.

När du går och stänger dörren dröjer sig värmen och ljuset kvar.
Men snart kommer den råa kylan krypande och jag blir som förlamad.
Oförmögen att värja mig.

Jag har mitt berg att bestiga, som bara tycks bli högre och högre.
Om du visste, hade du stannat en stund till?

onsdag 11 maj 2011

Min lilla maskrosboll

När hon står där i gräset och blåser på sin första maskrosboll är det som en bild.
Jag stannar upp och ser en barndom fångad i denna scen.
Hon är lika mjuk och dunig, håret är redan solblekt, nästan vitt.
Maskrosfröna flyger lätt i vinden som en påminnelse om hur flyktig barndomen är.

En kort liten tid är du hos mig min lilla maskrosboll.
Jag vill hålla dig och klappa ditt duniga och mjuka huvud.
En kort liten tid får jag hålla dig tätt intill mig, nära, nära,
innan vinden tar tag i dig.

måndag 2 maj 2011

Senaste radioprogrammet om gemenskap!

Det här programmet som sändes 30 april tog nog längst tid att skriva. Jag hade många trådar som jag försökte få ihop. Jag visste vad jag ville få fram men inte riktigt hur, men tillslut gick det!
Och jag tyckte att det blev fint.
Lyssna här

tisdag 19 april 2011

Efter en kvällspromenad...

Denna vår ska jag se och känna. Inget ska ta denna vår ifrån mig.
Två års vinter utan vår, mycket finns att ta igen.

Jag går långa promenader i ljusa vårkvällar.
Scillan brer ut sig som ett blått hav och här och där lyser jublande påskliljor.
Kastanjens stora knoppar har brustit, gröna blad vecklas ut.
Och snart, ja snart tänder kastanjen sina vita ljus för mig!
Jag hoppas och ber att dom ska lysa ända in i mitt suckande mörker.

söndag 17 april 2011

Jag följer dom med blicken.

Jag följer dom med blicken tills dom försvinner på sina cyklar. Varje morgon står jag där i fönstret. För att jag är orolig, nej inte så. Jag följer dom med blicken för att bitar av mitt hjärta finns där ute, fladdrandes iväg på tre små cyklar.

Jag följer er med blicken så långt jag når och kan.
Jag vill skydda så långt jag förmår.
Men min blick har en gräns och det bör vara så. Snart om några år är ni långt bortom min blick. Men lova mig då; gå varsamt fram med era hjärtan.
Håll dom lysande och varma, modiga och hoppfulla.
Ja, framför allt bevara era hjärtan!

söndag 10 april 2011

Uppfällt parasoll!

Igår fälldes det gula parasollet ut! Vilken härlig seger, solen lyser och små, små ljusgröna blad syns på buskarna.
Vintern är förbi! Jag känner mig som en av det instängda gruvarbetarna som tillslut fick lämna sitt mörker. Jag överlevde, jag tog mig igenom den hårda vintern.
Det är som att vakna upp efter en mardröm; det var bara en hemsk dröm.
Nu ler ljuset vänligt igen. Nu sjunger koltrasten, nu cyklar barnen fort som vinden och nu springer Anna! Ja, för första gången på mycket länge så sprang jag så snabbt jag bara kunde.
I leken finns livet.

måndag 28 mars 2011

Två citat!

Jojo:
"Om det finns utomjordingar så tror dom nog att det är vi som är utomjordingar!"
Djupt tänkt! Allt handlar ju om vilket perspektiv man ser saker och ting ifrån!

Jojo sitter och läser att recept på en pannkakstårta:
"Nähe, det här tor jag inte på, det står att det tar 1 timme och 30 minuter att äta upp den. Det kan inte vara sant, det går mycket snabbare!

fredag 18 mars 2011

Att dela de små ögonblicken

Jag var på småbarnsteater idag på bibblan med lillkillen och lilltjejen.
Det var så härligt att se hur dom blev helt uppslukade av pjäsen! Härligt att höra deras skratt och sen se deras förskräckelse när ägget som det bråkades om plötsligt föll i golvet och gick sönder och sen lättnaden när det blev uppstädat och allt blev bra igen! Och så såpbubblorna som blåstes över dom!
Jag njöt så av att se deras inlevelse och fullständiga närvaro.
Det var flera barn där, många dagisbarn som också var helt inne i pjäsen och jag undrade om inte deras mammor och pappor hade velat se deras härliga ansikten. Jag kände sorg över att dom inte valt att dela detta med sina barn. Förstår dom inte hur mycket fint dom missar på en dag, på en vecka, på ett år!? Som aldrig någonsin kommer tillbaks igen?

Lilltjejen är nu drygt 1,5 år och så full av liv, det är mycket passning och ibland kan man nästan bli galen på allt hon har för sig; är hon inte i toan o plaskar så är hon på bordet!
Men åh vad jag älskar den ålder, nästan varje dag kommer nya ord (även engelska, hon har lärt sig säga "yes") Det är så mysigt att få en kram och känna hennes små knubbiga armar runt min hals. Jag är så glad över att jag får vara hemma med henne och dela allt detta!

På en del dagis har dom nu för tiden en dator påslagen i kapprummet. På skärmen visas bilder på barnen som personalen har tagit under dagen. Det är såklart uppskattat, föräldrarna får en inblick i barnens liv. Men på något sätt tycker jag att det är hemsk, det är ju bara en skenbar närvaro, inget verkligt möte sker mellan barnet och föräldern under dagen, inga starka band växer fram.

Men visst kan jag på ett sätt förstå dom som lämnar bort sina barn. Väljer du att vara hemma med dina barn förlorar du nämligen allt; du ses som en parasit av samhället, okända människor kan hoppa på dig och undra med uppfordrande stämma om det inte dax att barnen börjar på dagis snart, du får ingen eller lite uppskattning och du kan känna dig ensam och otillräcklig, för de flesta blir det väldigt knapert ekonomiskt och är du hemma tillräckligt länge åker du helt ur systemet och får varken rätt till sjukpenning eller a-kassa, du finns helt enkelt inte längre!

Men du vinner också allt! Du vinner ditt barns hjärta!

fredag 11 mars 2011

Frihet!

Det är mellanmål och plötsligt skiftar samtalet fokus, från frågan om skolmaten var god eller äcklig, till något betydligt djupare och mer intressant.
- Är Sverige ett fritt land? frågar stora pojken.

Ja, det kan man väl säga, i den meningen att vi har demokrati och att vi får lova att uttrycka våra åsikter (än så länge i alla fall). Så berättar jag om att det i många länder är förbjudet att säga och skriva vad man vill, att man då kan gripas och sättas i fängelse och till och med bli dödade. Det kan vara förbjudet att kritisera den som har makten i landet eller att utöva sin religion. Jag vill ju inte skrämma dom små liven men ändå få dom att förstå och vara stolta och glada över den frihet vi har.

Dom lyssnar noga och stora pojken ser eftertänksam ut, sen säger han och ler:
-Men i tanken är man alltid fri!! Man kan alltid tänka vad man vill, för det är det ingen som ser!

Mitt barn, min fina pojke, du vet inte hur stora dina ord är! Du vet inte hur många människor som levt under förtryck och som har räddats undan galenskap av just denna vetskap; i tanken är vi alla fria människor. Mycket kan tas ifrån en människa, hon kan förbjudas allt och brytas ner, men ingen kommer någonsin åt hennes tankar!
Så bevara ditt hjärta och dina tankar!

Internationella kvinnodagen

Det är ju några dagar sedan det var internationella kvinnodagen. Jag hann inte skriva något då, (man är ju mitt uppe i "karriären" och har fullt upp med alla kidsen!) men nu kommer ett inlägg!
Jag läste denna artikel skriven av Haros ordförande Madeleine Wallin och Jannice Jansson ledamot i Haro, verkligen läsvärd!
Klicka här

En gammal klassiker som passar utmärkt på kvinnodagen är när Paolo Roberto blir intervjuad i P3 om feminism och chockar den stackars programledaren så hon knappt vet vad hon ska säga! Lyssna här
Skrattar varje gång jag lyssnar på det, han är bara så bra!

Varför ska det hela vara så svårt? Vi är olika, har olika intressen och fallenheter vilket leder till olika prioriteringar och olika jobb. Utmaningen består inte i att vi kvinnor ska slå oss fram och bli som män (låt mig för allt i världen slippa bli som Tiina Rosenberg!), utmaningen handlar om att värdera det som kvinnor gör utifrån det värde det faktiskt har! När samhället erkänner att det ligger ett värde i att ta hand om och uppfostra sina barn och ser det som ett jobb, då först har vi uppnått någon form av jämställdhet!

(Liten paus här, dax för det "obligatoriska" schackpartiet efter lunch. Gabbi är bara fyra men nästan bättre än mig, fast det är inte så svårt:)

Samhället erkänner att det är ett jobb att ta hand om barn. Vissa får till och med lön för att ta hand om barn, men då gäller det att ta hand om andras barn! Av någon outgrundlig anledning är det bara ett jobb om det är andras barn du tar hand om. Tar du hand om dina egna barn är du bara lat och onyttig. Jag har många gånger frågat mig vad det är för skillnaden på mig och dagmammorna som jag ibland möter på lekplatsen. Visst, dom har fler barn i gruppen, men under en period var jag hemma med 3 barn och på eftermiddagen ytterligare två barn! Jag vet att det ligger ett värde i det jag gör och det skulle ju vara trevligt om samhället kunde erkänna det också!

onsdag 2 mars 2011

Ett triumftåg på min himmel

Jag hör deras rop på avstånd och sen kommer dom framplöjande över himlen, i något så när v-formade grupperinger. En och annan har hamnat på efterkälken trött efter den långa resan, men dom blir påmanade av de trumpetliknande ropen:
"Framåt, framåt!"
Ett triumftåg över himlen! Segern är vunnen!
Våren är på väg!

måndag 21 februari 2011

Veckans boktips!

Har börjat läsa boken "Sök friden och bevara den" av Jacques Philippe
Den är så fin. Jag önskar så att jag ska kunna både nå friden och bevara den, att helt och fullt våga ta steget och överlämna mig åt Gud och hans omsorg. En dag kanske jag når dit!

Nästa tips:
Har precis läst ut boken "När spelet är slut ska allt tillbaka i lådan"
av John Ortberg. Jag har läst den innan med den tål att läsas både en och tio gånger!
Titeln anspelar på spelet Monopol och likheterna mellan spelet och livet.
Alla gator vi köpt, alla hotell vi byggt och alla pengar vi samlat, allt ska ner i lådan igen när spelet är slut. Det är något att tänka på i denna materialistiska tid när bostaspriserna är skyhöga och det kostar oerhört att hålla sig på topp om man ska ha det senaste. Något att tänka på; inget får tas med när spelet är slut.
Bara kärleken består.

måndag 7 februari 2011

Veckans citat

Gabbi har följde med stora tjejen till tandläkaren och där var det så spännande och mycket prat om tanden som nyss tappats.
När vi kommer hem undrar Gabbi:
"Mamma när ska du tappa någon tand?"

Ja, man kan ju hoppas att det dröjer!

Ett trotsigt parasoll- mitt hopp!

På balkongen tvärs över gården står det ett gult parasoll. Det har stått där hela vinter och trotsigt uthärdat iskyla, snö och stormvindar. Vänta bara snart ska solen skina igen och värma luften och livet. Vänta bara, det kommer att komma även om det är svårt att tro nu.
Egentligen är det ganska fult det där parasollet, men det ger mig hopp med sin trotsighet och uthållighet. Och jag behöver hopp!

fredag 14 januari 2011

Lite toapapper kan förvandla allt!

Det är morgon och lite stressigt som vanligt.
Jag borstar tänderna på stora tjejen, just då trillar Gabbi på badrumsgolvet och gör sig lite illa och börjar skrika, samtidigt ser jag i ögonvrån hur lilltjejen sträcker på sig och vecklar ut sina teleskoparmar och lyckas såklart nå upp till toarullen och drar ut så mycket papper hon bara kan. Varför händer allt samtidigt?

Jag vet att innan jag hinner blinka kommer hela golvet att var fullt med små, små pappersbitar. Jag suckar och tänker att det är hopplöst att hålla koll på henne, hon är överallt! Trots sina unga år är hennes brottsregister minst sagt digert.
Listan toppas av vandalisering, tätt följt av olaga intrång på privat område(de stora barnens rum!),nedskräpning och tippning av matavfall på olovlig plats.
Och denna dag kommer visst börja med ännu ett fall av nedskräpning!

Men så ser jag hur hon river av en bit av pappret och sätter sig ner bredvid Gabbi och börjar torka hans tårar! Sen klappar hon honom på huvudet och säger några väl valda tröstens ord. Exakt vad hon säger är dock lite svårt att urskilja,(något slags kalkonliknande ljud) men dom ger avsedd verkan och Gabbi tystnar alltmedan hans tårar torkas bort grundligt.
Stora tjejen börjar skratta: "Titta vad snäll hon är, hon torkar hans tårar!

Och mamman ler!

tisdag 4 januari 2011

En vacker kväll

När jag åker iväg kommer dimman i mjölkvita sjok, luften är rå och fuktig.
Sedan, några timmar senare efter en varm kopp te och ett varmt samtal, möter jag en ny värld när jag kliver ut på kullerstensgatorna. En förvandling! Luften är klar och alla träd och buskar, minsta lilla kvist är klädd i gnistrande vita kristaller.
Jag ler när jag åker bussen hem, på ömse sidor om vägen står träden i blom!
Små, små vita skinande blommor. Andlöst vackert!

lördag 1 januari 2011

Drömmar mot natthimlen

Nytt år, ja det är något hoppfullt. Drömmar som skjuts upp mot den mörka natthimlen
för att sedan explodera i glittrande färger och glimmande ljus. Och vi står där i natten och hoppas att i alla fall något av allt skinande ljus ska falla på vårt liv, att lite glitter ska hamna över vår väg. Vi hoppas och tror. Och det är vackert så.
En skärva av hopp att hålla i. Jag behöver det.

Hård är vinden.
Hårt är regnet.
Hårt pressar sig livet mot mig.

Jag kan inte vända om, inte stanna, inte fly.
Detta är vägen.

Jag går hukande vidare, mot vinden, mot mörkret.
Jag ville inte denna väg, nej, jag ville inte detta.
Men det är min väg. Och jag går.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...