En ensam hand

Jag läste en intervju med en ambulanssköterska:

"Runt jul ringer många 112 och larmar om bröstmärtor. Men när ambulansen kommer ut kan behoven vara helt andra.
- Vi undersöker naturligtvis om det kan röra sig om hjärtinfarkt, men flera gånger har folk varit så ensamma att de larmat för att få sällskap på jul. De vill träffa en människa, få någon som stryker dem över handen och få byta några ord."

Inte får man väl göra så, ringa ambulansen när man inte är sjuk, kanske du tänker.
Ambulansen ringer man när det hänt en olycka och någon skadat sig.

Men var ringer man när ensamheten hugger och slår?
Var ringer man när hjärtat stelnar i ensamhetens köld?
Som om det inte skulle kännas,inte göra lika ont som en hjärtinfarkt.

Ensamhet känns, inte bara som tung och dov känsla, utan även rent fysiskt.
Det gör ont i kroppen, i hjärtat, stickande pilar. Näst intill outhärdligt.
Ja, det är något att larma för!
Kom nu och klappa min hand,skynda innan vaken fryser till is,
kom och var min vän. Klappa min ensamma hand.

...eviga längtan till ljus och frid!

Så närmar sig julen igen. Och det blir väl som vanligt nya försäljningsrekord,
mer köttbullar, mer glitter och mer ljusslingor. Många förfasar sig över denna konsumtion och med all rätta. Det hela har något desperat över sig, man tycks tro att om man bara köper lite mer av allt så kommer snart julglädjen att infinna sig. Snart kommer den lycka som man så hett längtar efter.

Det är kanske det som all denna konsumtion handlar om, visst finns det rent egoistiska inslag, men i botten kanske det handlar om en längtan som envist tränger sig på, en längtan efter ljus och frid. Ordet frid finns väl knappast längre vare sig i bokstavlig mening eller i verklig mening. Men varje jul sjunger vi om den eviga längtan efter ljus och frid. (I sången "Jul, jul strålande jul")

Och den längtan är stark och djup. Förra veckan skrev jag klart ett radioprogram om just längtan. Längtan är inget vi ska gömma undan utan istället våga lyssna på när den kallar på oss. Jag tror vi är skapta för att leva hela och fulla liv, leva i frid. Och kanske är det så att all köphysteri kring julen bottnar i denna längtan efter frid?
Vi sjunger om stjärnan som inte leder bort men hem. Och vi längtar hem, hela vår kropp och själ längtar efter vårt sanna hem.