Mitt lyckopiller

Hon kommer till mig som ett vitt litet lyckopiller varje morgon.
Kryper ner under mitt täcke. Nära, nära vill hon komma. Varm och mjuk av sömnen.
Stryker bort all min tvekan inför dagen.
Hon kommer med livet.

Mamma du är ett träd, säger hon och slår armarna runt min hals.
Ett träd tänker jag. Ett träd med stora starka grenar. Ett träd som står rakt och stolt, sträckande sig mot himlen. Ett träd som skyddar mot fallande regn.
Ja, ett träd ville jag var.

Mamma du är honung, säger hon och ger mig tusen pussar.
Honung tänker jag. Honung som lindrar och lenar. Söt och mjuk. Honung som värmer och läker.
Ja, honung ville jag vara.

Kom mitt älskade barn, ingen kan väcka mig som du!

Vimplar och vänliga människor!

Det vimlar av vimplar i inredningstidningar och bloggar. Och det är så mysigt tycker jag. Man blir så glad av dom, det känns som det är fest! Jag har länge tänkt sy egna men det har aldrig blivit av. (Troligtvis eftersom jag inte har någon symaskin.)
Men nu uppenbarade sig ett trevligt tillfälle, en vän skulle på semester och vi fick låna hennes hus och symaskin! På bordet hade hon lagt fram en hög med små tyger med söta, fina mönster. Så snällt!
Då var det bara att sätta igång! Problemet vara bara att jag inte kunde hitta sladden till symaskinen, så snopet. Jag letade som en tok.
Då kom en granne förbi som också skulle passa huset och jag berättade om mitt dilemma. Genast erbjöd hon sig att komma med sin symaskin. Och 10 minuter senare kom hon kånkande på den. Så glad jag blev! Jag känner mig så tacksam över alla vänliga människor som korsar min väg.

Så, då kunde jag börja.
Man kan ju sy vimplar på många sätt med jag gjorde en mall av papper och klippte ut två stycken tygbitar som jag la med avigsidorna utåt. Sedan sydde jag med raksömn men lämnade botten öppen. Därefter vände jag tyget rätt, strök det noga och sydde fast vimpeln på ett kantband.
Jag måste erkänna att det tog ganska lång tid, det var många år sedan jag satt och sydde med symaskin.
Men roligt var det och fint blev det!

Radioprogram!

Nåden, vägen till lycka! Mitt senaste radioprogram handlar att misslyckas och att vara mindre lyckad.
Vad är vägen till lycka? Lyssna här:

Kvällspromenad i vårsol

Ännu lekar solen i trädens skira blad.
Som ett barn som inte vill gå och lägga sig skrattar du
glittrande i bäcken.
Ännu håller du mörkret på avstånd.
Dröj kvar med ditt milda ljus över åkrar och ängar.
Kom och vinn seger över det mörka,
hårda och svåra. Värm oss lite till, dag för dag.
Som jag har längtat.
Jublet stiger upp inom mig som saven i träden.

Invandringspolitik. Hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?

Som vi alla vet är frågan om invandringen en het potatis. Debatten som förs blir sällan eller aldrig saklig. Skällsord slungas från den ena sidan till den andra och någon djupare debatt om frågan blir det egentligen aldrig.
Vad som borde diskuteras är frågan om hur långt Sveriges ansvar sträcker sig och vad det får kosta.
När detta är definierat borde nästa fråga vara, hur kan vi på bästa sätt kan hjälpa de mest utsatta.

Hur långt sträcker sig då Sveriges ansvar? Vem och vilka har Sverige som land ansvar för i en allt mer globaliserad värld? Det är tydligt att det finns starka krafter som menar att alla människor som vill ha Sveriges hjälp ska ha rätt till det. Man vill ha en gränslös värld. Man vill vara god och inte neka någon den trygghet som Sverige kan ge. Illegala invandrare (sk papperslösa) får allt fler rättigheter som tidigare bara medborgare kunde ta del av. Det har även börjat höjas röster om att de ska få rösträtt. Man menar att eftersom alla människor är lika mycket värda så ska ingen nekas att ta del av det goda liv som vi lever i Sverige.
Det låter ju fint. Men vad man aldrig nämner är kostnaden, aldrig. Någonstans tas dessa pengar ifrån.
Samtidigt som man propagerar för i det närmaste fri invandring går man till storms mot nedskärningarna i vården. Detta anser jag vara ett mycket märkligt agerande. Förstår man inget om enkel ekonomi? Har man ont om pengar kan man inte både köpa nya kläder och betala hyran. Man får prioritera.
Grupp ställs mot grupp, människor mot människor. Detta ska inte förnekas, så ser verkligheten ut. Och den stora frågan blir då, hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?
En utmärkt och djupare analys om detta och den politik som drivs i Sverige kan man idag läsa på Dick Erixons blogg http://erixon.com/blogg/2013/05/vad-svensk-politik-saknar-civilitet-i-global-era/
Det är ett långt inlägg, men väl värt att läsa!

Jag anser att Sveriges ansvar först och främst gäller de egna medborgarna. Detta var en självklarhet för inte alltför länge sedan, men idag är man närmast rasist om man kommer med ett sådant uttalande.
I en familj är föräldrarnas främsta ansvar barnen. Fokus ligger på barnens behov. Låt oss säga att några föräldrar som har tre barn börjar försumma sina barn och istället lägger tid och pengar på ett grannbarn som har det svårt. I början kanske det beundras, men när deras egna barn tillslut knappt får någon uppmärksamhet längre, skulle vem som helst anse att föräldrarna helt missat sitt ansvar.
Föräldrar ska prioritera och favorisera sina egna barn! Allt annat är orätt! Föräldrarnas uppgift är att måna om sina egna barn. Det innebär inte att andra barn är mindre värda. Det finns en tydlig avgränsning när det gäller hur långt ansvaret sträcker sig; de egna barnen först, sedan i mån av tid och kraft andras barn.
På samma sätt anser jag att staten har ett särskilt ansvar för de egna medborgarna. Statens ansvar är inte att rädda hela världen och vara god mot alla. För det kostar pengar, skattepengar som ska komma medborgarna till del. Men om det finns enskilda medborgare som vill lägga tid och pengar på att hjälpa utsatta människor så ska det uppmuntras. Och den enskilda människans ansvar kan i denna fråga i vissa fall sträcka sig mycket långt. Detta synsätt innebär inte att andra människor är mindre värda!

Sverige är ett rikt land och vi har varit skonade från krig under lång tid. I omvärlden ser det annorlunda ut; svältkatastrofer och ohyggliga krig som aldrig verkar ta slut. Vi har helt klart ett ansvar att hjälpa och lindra nöden. Men man måste veta hur långt ansvaret sträcker sig och på den punkten råder tyvärr en allmän förvirring i Sverige. Om man ställer sig tveksam till den extrema invandringspolitik som idag bedrivs i Sverige så åker rasistkortet upp fortare än kvickt. Men det har inget med rasism att göra, inte från min sida iallafall.
Det är rimligt att föräldrar prioriterar och tar ansvar först och främst för sina egna barn.
Det är rimligt att ett land först och främst tar ansvar för sina egna medborgare och förvaltar skattepengarna väl. Allt annat är orätt.

Kvinnodagen

Ja, jag vet det är några dagar sent, men här kommer ett inlägg om internationella kvinnodagen!
Ännu en gång hittar jag något läsvärt som Helena Edlund skrivit:

"Det har vuxit fram ett delat Sverige, ett Sverige där vissa upprörs över könsfördelningen i bolagsstyrelser eller i melodifestivalsfinalen – samtidigt som få reagerar över könssegregerade skolklasser eller att män kan hindra sina fruar att gå på SFI-undervisning. Vi lever i ett land där myndigheter svär sig fria när ännu ett brutet besöksförbud slutar i katastrof och där högstadieflickor återvänder från sommarloven som gifta kvinnor utan att någon ställs till svars. /.../

Jag tror att det är hög tid att vi börjar ställa oss den frågan, hur obehagligt det än är. Jag vet att det finns saker vi helst vill hålla på armlängds avstånd. Jag vet att det är ”enklare” att förstå att flickor i Afghanistan eller Pakistan berövas sina mänskliga rättigheter, än att flickor i Sverige berövas sina. Jag vet att det är skrämmande att unga killar och tjejer anser det normalt (eller till och med fint) att kalla någon för hora. Jag vet att det är främmande att ta till sig att dina skattepengar används för att finansiera aborter som utförs på svenska sjukhus, enbart för att barnen är flickor. Jag vet att det är svårt att ta till sig att Sverige ligger näst högst i världens våldtäktsstatistik.Då är det enklare att tala om könsfördelning i styrelser och löneskillnader. Frågan är om det är viktigast?"

Ja, vad är viktigast? Det är en relevant fråga. Jag har många gånger till min förvåning insett att feminismen i Sverige alltför ofta väljer att blunda när det gäller kvinnoförtryck, då det handlar om andra kulturer. Då är man tyst och mumlar något om att man ska ha respekt för alla kulturer och religioner. Det låter ju fint, men det är ett stort svek mot alla tjejer och kvinnor som dagligen tvingas leva under hot och förtryck. Våld eller hot om våld ska inte accepteras vilken kultur det än handlar om. Svenska lagar om t ex äktenskap ska gälla oavsett religion. Det är förbjudet med barnäktenskap i Sverige och då ska ingen hänsyn tas till religion eller kultur. 
Även om hela släkten anser att en kvinna måste dödas för att upprätthålla hedern så är mord olagligt. Men i verkligheten ser det tyvärr annorlunda ut. Balkongflickorna faller ännu...Och vem för deras talan?

Lyckliga i alla sina dagar

Jag har nu läst Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Jag har även sett henne tala om boken i programmet "Min sanning" på Svt.

Här kommer några av mina tankar om boken och programmet.

Boken är en uppgörelse med det konsumtionssamhälle som vi lever i. Vi väljer och vrakar i det vi tror oss behöva och sedan när vi tröttnat byter vi ut det mot något nytt och fräscht. Och detta beteende är nödvändigt för att det kapitalistiska systemet ska kunna bestå. Slit och släng! Massproduktionen kräver en masskonsumtion. 

Detta synsätt har även kommit att prägla våra relationer. Tröttnar vi så byter vi bara partner. Vi har blivit marknadseffektiva även i våra relationer och frågar oss vad vi får ut av saker och ting. Vi vill ha nytt, ombyte och förändring. Detta synsätt vänder sig Björk emot och här tycker jag att hon har en viktig poäng, det är förödande om konsumtionssamhällets lagar och regler letar sig in i våra relationer. 

Boken inleds med orden "Jag tror att drömmen är sann. Mirakler kan ske. Om bara man vågar tro" Orden kommer från en Barbiefilm. Björk konstaterar att drömmar säljer som smör i solen. Drömmar står ofta i centrum för Disneyfilmer och hjältarna i filmerna får vad de drömmer om. 

Men Björk vill gå vidare bortom de individualistiska drömmarna. "Drömmen handlar om ett jag, medan utopin bär ett vi." Hon talar om en rättvis värld, om allas välbefinnande. Alla borde få möjligheten att leva ett värdigt liv. Hon nämner att 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda. Nog måste våra drömmar då handla om något mer än ett nytt badrum?

Men hur når vi utopin? Där finns det inga tydliga svar från Björk, och det säger hon också i intervjun att hon inte har några klara svar. Jag hade faktiskt hoppats på något mer på den punkten, kanske inte att hon presenterade någon hel lösning men iallafall någon tydligare riktning. Hon ställer frågorna och kommer med svidande kritik mot det samhället vi lever i, med viss rätt, men svaren är luddiga. Som jag ser det är hennes utopi någon form av kommunistsamhälle där allt delas lika, till var och en efter var och ens behov. En fin tanke, men som vi alla vet har det aldrig fallit väl ut i något land. Jag tror att hon innerst inne längtar efter det vi alla människor längtar efter; det förlorade paradiset, den goda världen. 

Lever hon då som hon lär? Nej, det erkänner hon att hon inte gör och hon menar att det inte heller kan avkrävas av henne eftersom hon lever i ett system som inte är kompatibelt med hennes utopi. På ett sätt håller jag med henne, man kan framföra kritik utan att själv vara perfekt, men det skulle ge mer tyngd åt det hon sa om hon t ex levde i en lägenhet på 63 kvm istället för 140kvm! 

Och man kan faktiskt leva på tvärs mot ett etablerat system, det går men det är oerhört krävande! 

Björks kritik mot det kapitalistiska samhället är många gånger berättigad. På ett lysande sätt beskriver hon hur reklamen lurar oss att köpa något. Reklamen använder sig av våra drömmar om gemenskap, värde och trygghet för att sälja sina produkter. Vi luras att tro att ett nytt kök också ska ge oss gemenskap och närhet. Produkterna tillskrivs det vi djupast längtar efter; därför köper vi. 

Detta är viktigt att genomskåda för att inte fastna i materialism och ett ständigt jagande efter mer.

Trots alla brister som det finns i ett kapitalistiskt system så måste man ju tycker jag i ärlighetens namn också visa på allt som det har gett oss. Vi har en enormt hög levnadsstandard och jag är säker på att Björk liksom jag tycker att det är rätt skönt med både rinnande vatten och värme i bostaden. Det är också rätt trevligt att kunna få god medicinsk vård. Om Björk menar allvar med sin kritik av vårt ohållbara samhälle kanske en koja i skogen skulle vara på sin plats! Men som sagt det är inte så lätt att leva som man lär.

Att någon lyckas uppfylla sina drömmar behöver ju inte per automatik leda till att andras drömmar dör. Det finns många företag, särskilt i USA som lägger stora summor på att hjälpa nödlidande, och som faktiskt förändrar livet för dessa människor. Vi tänker ofta att om någon vinner så måste någon annan förlora. Det behöver inte vara så, en vinst för någon kan generera vinster för många andra. 

I boken resonerar Björk kring frågan om arbete. Vad är egentligen ett arbete? I vårt samhälle är det tydligt vad som räknas som arbete, bara om du får betalt så är det ett arbete. Att det är så är ganska märkligt. Jag har också funderat på detta. Samma syssla som utförs kan ibland räknas som arbete och ge lön och ibland vara lika med "att gå hemma och dra" 
På helgerna hjälper jag gamla med påklädning, matlagning, diskning, bära ut sopor, medicinering osv. Det får jag betalt för. På vardagarna tar jag hand om fem barn, hjälper till med påklädning, matlagning, diskning, bär ut sopar och sätter på plåster.  Samma jobb, men helt utan lön och därmed inget arbete...Om jag däremot lämnat barnen till någon annan som gjort samma jobb så skulle det vara ett arbete!
Det är påfallande i vårt samhälle att det som traditionellt räknas som kvinnligt arbete ofta är oavlönat arbete. I vårt samhälle får ett arbete sitt värde och erkännande genom lönen. Får man då ingen lön ses det arbete som man utför som mer eller mindre värdelöst.
Björk förespråkar medborgarlön. Trevligt förslag, men jag har vissa betänkligheter hur det ska finansieras. Liksom högern tenderar att tro att jordens resurser är outtömliga och tillväxt är det enda ledordet, tenderar vänstern att tro att statens skattkista är utan botten. På något sätt måste ju kistan fyllas, frågan är bara hur och av vem. 

Jag fick många tankar efter att ha läst boken. Jag håller med om mycket av kritiken och frågorna, men jag anser att hennes kritik är alltför hård och vägen framåt lyser med sin frånvaro.

Dessa mina minsta

Jag blev tipsad om detta blogginlägg "Dessa mina minsta" skrivet av Helena Edlund

"För några blogginlägg sedan talade jag om det där med kristna floskler. Hur vi gärna slänger oss med diverse fromma begrepp och formuleringar, utan att för den skull problematisera dem eller ha en djupare relation till dem. Kanske hör det till den kyrkliga retoriken att göra så, men jag tror ändå att vi skulle vinna på att börja ställa kritiska frågor till oss själva. Vad menar vi egentligen när vi talar om alla människors lika värde? Vad menar vi egentligen när vi hävdar att varje människa är skapad av Gud? Vad menar vi egentligen när vi talar om det mänskliga livets okränkbarhet? Står vi, egentligen, för det vi säger? Och om inte – varför säger vi en sak, och gör en annan?

När vi gått några varv i den tankekvarnen så hamnar vi ofelbart i en beslutsmässig vägkorsning: Antingen är livet absolut skyddsvärt – eller förhandlingsbart skyddsvärt.

Den enda hållbara inställningen borde vara att livet är absolut skyddsvärt. Det svaret håller nämligen i sig."

Inlägget är klarsynt och rakt på sak om abort. Frågan om abort är en svår fråga på ett sätt, men det finns egentligen bara två val; antingen är det ett liv redan från början eller är det inte det. Om det inte är ett liv från början med ett eget unikt värde blir det väldigt problematiskt. Ett oönskat barn har då inget värde medan ett önskat barn redan från början har ett värde. Människovärdet hänger då på om barnet är önskat eller inte!

Om vi ska prata om människovärde måste det gälla alla människor oavsett storlek!

Men när man talar om abort måste man också erkänna den enorma ansträngning och den påfrestning det är att föda barnet och sedan ta hand om det. Det är här samhället borde ställa upp och vara ett starkt stöd för de som behöver det. 

Jag blev förvånad när jag såg att Helena Edlund som driver bloggen är svenskkyrklig präst. Det är inte så ofta man hittar någon där som är så rak, det brukar mest vara flum. Jag vet att det under den senaste tiden stormat en hel del kring henne och att många kollegor vänt sig mot henne på grund av att hon står upp för sina åsikter. Men jag tror att hon behövs! (Nu är jag inte med i svenska kyrkan längre så jag kanske inte har rätt att uttala mig, men det är ändå den kyrka jag döptes i.)

Kämpa för det som är värdefullt!

Jag gillade Birros krönika "Är inte barn den ENDA anledningen vi behöver för att stanna hos varandra?"
"Barn tar vår tillit för given. Barn har inte lärt sig vårt samhälles dränerade moral. Mamma och pappa är till för dem och när den balansen bryts uppstår alltid sorg, förvirring, tårar och tandagnisslan.

Barn är alltid kristdemokrater. Barn är alltid stränga familjefascister.
Barn har inte lärt sig den här världens perversa längtan efter sönderfall, efter otrohet och kickar. Barn vet ingenting om att hitta sig själv.

Barn utgår ifrån att vi föräldrar ska älska dem förutsättningslöst, att vi kommer hem på kvällarna, att vi somnar med dem, att vi finns där när de vaknar. Barn avskyr allt som splittrar och söndrar. Allting som strör mörker i deras liv ter sig oförklarligt och groteskt för dem.

Barn är så utlämnade. Utan makt och helt utan möjlighet att påverka sin situation. De enda de vill är att allt ska vara bra, att alla ska vara glada. De räcker. Och så springer vi vuxna omkring och pratar om självförverkligande, vikten av utveckling och att man måste gå vidare.  Eller med andra ord; skilsmässa. 

Idag ska det inte längre ses som ett misslyckande utan som ett steg vidare, man vågar tänka på sig själv osv. Dagens konsumtionssamhälle med köp- och slängmetalitet har tydligt kommit att prägla vår syn på äktenskap och familj. När det inte passar längre, när man tröttnat eller hittat någon mer spännande så är det bara att byta ut en familjemedlem. Det framställs som om det är något naturligt och som en del i en utvecklingsfas. 

Jag köper inte det, tror inte på det. En skilsmässa är en katastrof. Ett gigantiskt misslyckande. Både för de vuxna och för barnen. Men jag förnekar inte att det ibland är nödvändigt vid t ex misshandel eller missbruk. Men då är anledningen något helt annat än att man bara tröttnat på varandra. 

För barnens skull tror jag att man bör och ska göra allt man kan för att rädda ett äktenskap, men visst finns det gränser det finns det. Men då har man iallafall kämpat och gjort det man kunnat. 

Och man bör kämpa för det som är värdefullt.

Dessa dagar...

Dessa dagar måste ju också komma.
Stickig och sträv kom denna dag emot mig.
Höghalsadpolodag.
Kantig och vass.
Avig och vrång.
Om jag bara kunde kasta av mig denna tvångströja.

Vinden är kall och torr.
Sliter i håret och lämnar sorgsna hängande stripor.

Husmor tipsar!

De flesta har objudna hyresgäster, i större eller mindre antal. Det är när antalet är större som man bör överväga att ta tag i det hela, särskilt med tanke på att de sällan eller snarare aldrig bemödar sig med att betala någon hyra.
Idag tittar vi närmare på en liten snyltare som trivs både här och där; silverfisken.
De kan bli riktigt gamla de små liven, mellan 2-8 år!
De är svåra att helt bli av med, så det finns bara två alternativ; antingen accepterar man dom som husdjur som håller en sällskap på toan eller så är det fullskaligt krig som gäller. Jag har valt det senaste alternativet. (Turligt nog så har vi inga uppe i lägenheten utan bara nere i hallen, men det är läskigt nog tycker jag!)
Det effektivaste vapnet hittills är ättika 24%. Städa först noga, tag sedan och stryk ättika längs alla lister, placera ut kaffefilter med ättika på lite här och där. Det stinker något så alldeles, men det hjälper! Obs upprepa det hela ett par veckor. (Innan du börjar så kolla så att det inte blir märken på golvet av ättikan.)

Mitt senaste radioprogram i P1!

Anna Gryningstjerna bor i Lund

Anna: Min sargade trädgård

Dela

Vid dagens slut (söndag 24 februari kl 21:45)

 Anna Gryningstjerna berättar idag om en omskakande upplevelse - och vad den lärde henne:

"Stormen har dragit hårt fram. Det är tid att se nu, tid att se förödelsen. Min sargade trädgård. Min trädgård som skulle bli så vacker! Allt jag hoppats, allt jag drömt, allt jag trott och strävat efter. Allt är omkullvräkt.

Ibland i livet måste man börja om. Första steget är att se hur illa det är, man måste våga se resultatet, svart på vitt.  Se besvikelsen, se rakt in i ditt mörkaste mörker, men låt sedan solens milda ljus få lysa därpå. Och jaga mörkret långt bort".

Byte av layout

Som ni ser har jag bytt bakgrund, från brunt till rosa. Lite polkagrisvarning kanske men nu går vi in i den rosa framtiden!

Veckans fruktsallad!

Här kommer ett antal läsvärda artiklar!
Håll till godo!

Näthatet
Vi börjar med näthatet som flitigt diskuterats den senaste tiden. Det är rätt och riktigt att detta tas upp och behandlas. Det är fruktansvärt att bli utsatt för hot och kränkande kommentarer. Men av någon anledning är det bara ett slags hot som tas upp och fördöms; hotet mot kvinnor ofta med någon slags feministisk profil och med vänsteråsikter. 
Det finns hot och hat av annat slag som överhuvudtaget inte nämns i diskussionen. Om detta skriver Paulina Neuding i Svd "Glöm inte det goda fina hatet"

Det är uppenbart att det är skillnad på hat och hat. När hatat kommer från vänstern är det finare för de hatar ju rätt saker och med rätta, men när hatat kommer från andra hållet då skriks det i högan sky. 
Ja, vad säger man? Det är dagisnivå på det hela, dags för båda sidor att lära sig att det inte är okej att slå spaden i huvudet på den andra bara för att man har olika åsikter. Hat och hot om våld är aldrig okej från vilken sida det än kommer, det är lika förkastligt!
Nätet har fört med sig en enorm möjlighet att ta del av åsikter och information som vi aldrig någonsin varit i närheten av. Vi kan välja att läsa en uppsjö av tidningar, bloggar osv. Vi kan bilda oss egna uppfattningar om saker och ting och ta del av samhällsdebatten. Möjligheten till diskussioner och utbyte av tankar och åsikter är stor. Men som det ser ut nu på många ställen på nätet så är kommentarfunktionerna nedstängda, allt pga näthatet sägs det. Jag kan förstå varför man gör så. Många gånger blir det ingen saklig diskussion utan bara rena påhopp om oväsentligheter som att någon är ful osv. Och det är ju knappast ett argument i diskussionen! Det som kunde blivit en fruktbar diskussion om frågan i sig halkar lätt ner i leran och det hela blir bara en geggig sörja.
Men trots detta tror jag inte att vägen framåt är att stänga ner kommentarfunktionerna på artiklar. Som det ser ut idag på de stora tidningarna på nätet så är det bara möjligt att kommentera harmlösa artiklar. Heta artiklar om t ex invandring går inte att kommentera längre. Debatten stryps innan den ens har börjat. Jag tror inte att det håller i längden. Åsikter måste få finnas även om de inte passar in i min världsbild.
Det borde gå att moderera kommentarerna och omedelbart ta bort alla kommentarer om hot och våld. Är det så svårt? Jag tror att den fria diskussionen är viktig och människor bör kunna ta del av olika sätt att tänka och tycka.
Tidigare läste jag rätt ofta artiklar på Newsmill och det var minst lika intressant att läsa kommentarerna, många var intressanta och riktigt roliga. Nu går jag väldigt sällan in och läser där (bara om jag får någon artikel rekommenderad) eftersom ingen får kommentera längre.

Palmemordet
Jag har nu sett klart "En pilgrims död" på Svt-play. Mycket intressant faktiskt. Jag har aldrig varit intresserad av vem som mördade Palme, men nu känns det för första gången intressant kanske för att vi äntligen börjar närma oss sanningen?
För er som vill läsa mer om Palmemordet så rekommenderar jag Anders Jallais sida
Första gången jag var inne på hans sida tänkte jag att han var ännu en skum Nisse som snöat in på Palmemordet, men jag tror faktiskt att han ligger nära sanningen. Hans teori om "landsförrädarspåret" är inte alls dum, mycket tänkbart att han är på rätt spår.
Det har skrivits en del om Stay behind-rörelsen när det gäller Palmemordet. Läsvärd är Inga-Britt Ahlenius artikel i Dn om Stay behind-rörelsen . 
Lite mer spännande läsning bjuder denna artikel på i Svd, "Direktörens dubbelliv" 
"Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet."

Saker och ting är inte alltid det man tror att det är. Det pågår hela tiden ett spel bakom kulisserna. Det man frågar sig efter att ha läst dessa artiklar är hur spelet ser ut idag just nu. Vem håller och drar egentligen i trådarna?
Det finns ju hur många olika teorier som helst om mordet, men det är ju iallafall mer troligt att det var någon from av maktpolitiskt spel som låg bakom än en a-lagare.

Invandringen
Hanif Balis artikel i Svd var mycket bra, "Den som tar hit familj bör stå för försörjning"
Han menar att migrationspolitiken bör ses över när det gäller anhörighetsinvandringen. De som tar hit anhöriga bör också kunna försörja dem.
"...cirka en tredjedel av anhöriginvandringen sker till hushåll som är beroende av försörjningsstöd, det som tidigare kallades socialbidrag. Att så många människor invandrar direkt till ett utanförskap är problematiskt. För att säkra ett bättre mottagande finns det skäl att se över vilka krav som bör ställas på den personen som tar emot anhöriginvandrare. Det är rimligt att kräva till exempel arbete och ett visst eget sparande, eller annan form av etablering i samhället. Med en sådan konstruktion skulle det inte bara bli lättare för dem som kommer hit att få jobb och kontakt med samhället, anhöriginvandringen skulle också fungera som en av flera drivkrafter för jobb och egen försörjning."
Det är borde ju vara självklart att det var så. Sverige ska ta emot människor som behöver akut skydd och hjälp, det är vårt ansvar, men vi kan inte och bör inte försörja alla människor som vill komma hit. Det är inte vårt ansvar.
Läsvärd är också moderaten Björn Schaerströms artikel om flyktingmottagande.
Han konstaterar att flyktingmottagandet på att boende i Vallentuna kostar 77000kr per individ och månad! (Nä, inte 7700 som jag läste först utan 77000, det är inte lite pengar...)

Han skriver också om den naiva godhetstanken som präglar migrationspolitiken idag.
"På Migrationsverkets hemsida ligger ett PDF-dokument som beskriver asylpolitiken. Rubriken ”Gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar” bottnar i en skev och naiv solidaritetstanke och bidrar till att förvränga verkligheten och pådyvla väljarna dåligt samvete. För den som verkligen vill hjälpa finns mycket bättre och mer kostnadseffektiva metoder."
Det är det vi bör kunna diskutera, vilka bör Sverige hjälpa och på vilket sätt. Men tyvärr går dom diskussionerna nästan alltid överstyr. Istället för en saklig och konkret diskussion tar ena sidan upp rasist- och islamofobkortet och den andra sidan kontrar med mulitikultikramar och landsförrädarkortet och så är diskussionen slut. Tänk om vi någon gång kunde få se en diskussion som faktiskt handlar om själva saken i sig.

Påven 
Påvens avgång har ännu en gång visat hur anti-katolsk svensk media är. På Svt:s hemsida var rubriken "Skandalernas påve" sen följde en artikel som i vanlig ordning svartmålade påven och katolska kyrkan.
Även i andra medier var det svartmålning som gällde.
Marcus Birro berör detta i sin krönika "Sverige älskar att skita ner allt heligt

"Sverige älskar att skita ner allt heligt. Vi har gjort det andliga upproret till dygd. Vi sätter likhetstecken mellan upplysning och cynism. Vi tycks tro att ju elakare vi kan vara mot allt heligt, desto friare och modernare är vi. Vilket nederlag det är.

Man kan och bör beskylla den katolska kyrkan för mycket. Och tro mig, i Sverige älskar media och andra att beskylla den katolska kyrkan för mycket.

Att läsa om påven i Sverige är uteslutande att läsa om pedofiler och aborter. Ingenting annat.

Det är ett vulgärt och ovärdigt sätt att närma sig den tro som 1,4 miljarder människor bekänner sig till."

-----
"Jag tror dock att vi gör ett misstag när vi utgår ifrån att alla delar vår cyniska och raljerande syn på påven och katolska kyrkan. I ett globalt perspektiv är Sverige en blindtarm i ishavet. Ändå älskar vi att framhäva oss själva som ett progressivt föredöme i allt."

Uppdatering:
Jag läste idag en mycket bra artikel av Bitte Assarmo "Svenska medier genomsyras av förlegat katolikhat"
"I en tid då näthatet debatteras i parti och minut är det ju fortfarande fullkomligt accepterat att i Sverige hata och håna katoliker, enbart för deras tros skull. I en tid då samma hat, om det riktades mot exempelvis muslimer, skulle få namnkunniga antirasister och mediepersoner att skrika högt, är det ingen som vakar över hatet mot vårt lands katolska minoritet."

I Sverige kan man skriva vad man vill om kristna och i synnerhet katoliker. Är det då någon som försynt påpekar att man tar illa upp så är man inskränkt och man får hör att man faktiskt får tåla en del, vi har ju yttrandefrihet. Och visst vi har yttrandefrihet, men det märkliga är den inkonsekvens som råder på detta område. 
Det är helt okej att hata och håna kristna, men man aktar sig noga för att göra något liknande mot muslimer. Ingen skulle komma på tanken att göra t ex en "Ecce homo-utställning" om Muhammed. 
Av helt förklarliga skäl, risken att bli dödad är ganska uppenbar. 

Veckans citat 

Veckans citat fälldes under intaget av fruktsalladen:
"Mamma det känns ändå som vi är rika eftersom du gör så goda saker!"
Tack, det värmde denna alla hjärtans dag!

Dax att ta fram pelargonerna!

Förra veckan tog jag fram mina pelargoner från källaren och redan nu har det börjat komma små pytteblad. Det är så underbart!
Under vintern förvarar jag dom i källarförrådet. Det är väl inte det ideala eftersom det är mörkt där. Det bästa är om man kan förvara dom på en ljus och sval plats, men en mörk sval källare funkar också för det mesta. Ibland händer det dock att alla inte klarar sig över vintern så under hösten brukar jag ta några sticklingar så att jag är på den säkra sidan.

Jag brukar sätta ner pelargonerna i början av november och sedan vattnar jag dom bara ett par gånger tills de tas fram i början av februari. Då ser dom inte mycket ut för världen.
Jag tar bort alla vissna blad och klipper ner dom ordentligt, vattnar och väntar. När jag ser att det börjar komma nya blad och dom tar fart så fyller jag på ny jord.
Sedan längre fram på våren sätter jag ut några på balkongen, ute trivs dom verkligen bäst, men några har jag kvar i köksfönstret för det ser så trevligt ut!

Barnen får betala ett högt pris!

Idag skriver Madeleine Lidman i Svd om S-föslaget att införa allmän förskola från 2-års ålder.

"Den svenska förskolan befinner sig i kris och många förskolor brottas med stora problem att klara sitt pedagogiska uppdrag samt att ge barnen en god omvårdnad och en trygg och säker miljö. Att som Socialdemokraterna i det läget försöka vinna väljare genom att lova mer pengar i plånboken till föräldrarna genom sänkta förskoleavgifterna, som i förslaget om allmän förskola från två års ålder – blir mycket problematiskt"
- - - -
"Vi ser också hur beteendestörningarna hos barn bara ökar och hur skolor och förskolor köper in allt fler manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, för att komma tillrätta med att barnen inte är socialt välfungerande och empatiska. I stället för att köpa in allt fler manualbaserade program, så känns det väldigt angeläget att göra en studie på varför så många barn inte är socialt välfungerande och lider av psykisk ohälsa."
Läs hela artikeln här "Barnen får betala ett högt pris"

För inte så länge sedan gjorde Svt en ganska så ingående granskning om situationen på förskolorna. Det som framkom var inte någon rolig läsning; enormt stora barngrupper, stressad personal och rädsla för att tappa bort barn, höga ljudnivåer. osv
För att inte tala om alla sjukdomar som lätt sprids i de stora barngrupperna. Just nu har ett rekordhögt antal fall av RS-virus rapporterats. Detta kan vara en dödlig sjukdom, särskilt spädbarn är utsatta. Har man spädbarn bör man ha sina större barn på förskola så lite som möjligt eller helst inte alls.

Jag fattar inte hur man i detta läge kan komma med ett sådant förslag som innebär ett ökat tryck på förskolorna. Det är helt vansinnigt! Uppåt väggarna!
Det enda vettiga är ju att försöka minska barngrupperna och kapa köerna till dagis.
För barnen skull! För personalens skull!
I Malmö finns nu ett mycket bra medborgarförslag som i korthet går ut på att föräldrar ska erbjudas pengar om de skjuter upp förskolestarten. Det är ett alldeles utmärkt förslag. Alla skulle vinna på det!
De barn som då kan vara hemma med sina föräldrar får en lugn start i livet och de barn som är på förskolan får vistas i mindre grupper.
Men tyvärr kommer detta förslag troligtvis aldrig att genomföras eftersom det inte är ideologiskt riktigt.

Kardemummaskorpor

Idag blev det bakning! Härliga kardemummaskorpor! Dom är inte svåra att göra men det är lite pyssel och så ska dom torka i ugnen i två timmar. Och då sprider sig en varm och ljuvlig doft av kardemumma i hela lägenheten. Det är så hemtrevligt!

Recept:
100g smält smör
5 msk honung
5 dl mjölk
1 paket jäst
1 tsk salt
2 msk kardemumma
8 dl grahmasmjöl
4-5 dl vetemjöl

Smält smöret och honungen i en kastrull.
Häll i mjölken o låt det bli fingervarmt.
Smula ner jästen i en bunke, häll i saltet och lite av mjölkblandningen.
Rör om tills jästen löst sig. Häll på resten av blandningen.
Tillsätt grahamsmjöl och kardemumma.
Tillsätt vetemjöl.
Arbeta ihop degen. Täck med handduk. Låt jäsa i 30 min.

Häll sedan ut degen på mjölat bakbord och knåda igenom den.
Dela den i 4 delar.
Dela sedan varje del i 10 bitar.
Forma delarna till runda bollar. Lägg dom på smorda plåtar och platta ut bollarna.

Jäs 15 min.
Grädda i 225 grader i ca 13 min. (En plåt i taget!)
Dela sedan varje bulle med en gaffel på mitten, så att det blir en överdel och en underdel.
Rosta bullhalvorna med snittytan uppåt i 225-250 grader i ca 5-6 min.

Sänk värmen till 100 grader. Torka nu skorporna i ca 2 timmar.
Sätt in båda plåtarna, en i mitten och en precis under. Efter halva tiden, byt plats.
Obs! Ugnsluckan ska stå på glänt under torkningen.
När tiden är slut brukar jag stänga av ugnen och sedan får skorporna stå i ugnen någon timme till så att de verkligen är helt torkade.

Husdjur

Hela dagen har hon uttryckt sin hetaste önskan:
"Mamma jag vill ha en elefantunge!"

Först ville hon ha en panda också men den rationaliserades bort sådan tur var.
Ja, vad säger man. Aldrig på tiden! Man kan inte ha elefanter som husdjur!
Nej jag säger inte så, jag lyssnar på hennes drömmar. Den ska bo i hennes säng och där ska dom sova tillsammans. Jag undrar om hon tror att den verkligen får plats, då säger hon med eftertryck att hon minsann VET att den får plats. Det är ju klart, det är sådant som man vet när man är tre år och önskar sig en elefantunge. Klart att den får plats!
Men hur man införskaffar ett sådant husdjur är hon inte lika säker på. Netto eller Konsum
kanske? (Hon trodde ju själv att hon var köpt på Netto!!)
Ja, där blir hon lite konfunderad, men det ska väl gå att ordna! Mamma ordnar ju det mesta.

Nu sover hon och kanske hon drömmer om sin elefatunge. Jag låter henne drömma.

Stormen

Det är visst storm på väg. I natt ska den visst komma. Vinande och tjutande som ett hungrigt vilddjur. Det varnas och skrivs; vinterstormen är på väg, se upp!

Min egna storm föregicks inte av några varningar. Den bara kom, utan förvarning, utan en chans att förbereda sig och hinna söka skydd. Skoningslöst kastade den sig över mig. Rev och slet i allt jag trott och hoppats på. Min drömmar trasades sönder. Nu hänger dom där sorgligt vajande i vinden. Urblekta drömmar som förlorat sin färg och form, med knappt synliga mönster.

Hon skriver till mig. Hon undrar hur jag har det nu för tiden. Det är flera år sedan vi sågs. Det var fint att hon tänkte på mig. Jag tror att hon verkligen bryr sig, men jag vet inte vad jag ska svara.
Vad ska jag säga henne? Att inget blev som jag tänkt? Att stormen kom och tog tills det inte fanns mer att ta. Skulle hon förstå?

Vad ska jag visa henne? Mina trasor till drömmar? Det är inget att visa upp, ingen som vill se. Jag vill inte visa upp ett misslyckat och tröstlöst liv. Och sedan stå där med skammen.

Vad ska jag säga henne? Att livet stundtals knappt är uthärdligt. Det är inget man vill höra. Inget som någon annan ska behöva bära.

Jag skriver inget svar. Smärtan är för hård och svår.

Ensamma strumpor och borttappade pusselbitar

De ligger där och väntar i sin korg, ensamma är dom, ser lite ledsna ut faktiskt.
Jag får väl gör vad jag kan för dom idag! Jag har en sådan ensamma-strump-korg, där alla singlar hamnar som av en eller annan anledning blivit lämnade.
Sorterar strumpor gör jag ganska ofta. På en dag blir det 14 strumpor som hamnar i tvätten och på en vecka blir det 98 stycken! Lite statistik, bara så att ni vet hur det ser ut. Men riktigt så många strumpor är det faktiskt inte, för när jag ska sortera dom är det alltid några som saknas. Och där står man med dom ensamma strumporna! I bästa fall kommer de fram i nästa tvätt.
Det tar sin lilla tid detta ihopparande och när jag står där kan jag inte låta bli att tycka att denna uppgift är så erbarmerligt tråkig. Det känns som om man kunde göra något bättre av sitt liv än att försöka para ihop ensamma strumpor!
Dessutom tycker jag att det är jobbigt att inte hitta alla saknade strumpor. Precis som med pusselbitar som saknas. Särskilt om det saknas en bit i mitten, det är värst, det är så illa tråkigt. Ensamma strumpor och bortappade bitar, nej, det är inget jag gillar.
Men jag måste nog öva mig i det. För hela livet är det ju fullt av borttappande bitar, pussel som aldrig blir hela och klara. Man letar som besatt efter de sista bitarna men finner dom inte, inte än iallafall.
Och den nästan helt nya strumpan har mist sin vän långt borta i någon gympahall och kommer aldrig mer igen. Så är väl mycket i livet, halvdant och ofullkomligt. Man når aldrig riktigt fram, det blev inte ens nästan nära det man hoppats på.
Att lära sig leva med detta.

Låt oss flyga!

Hon kommer smygande i mörkret och kryper upp i min famn. Lägger armarna runt min hals och så viskar hon sin dröm i tidig morgon:"Mamma jag vill flyga upp i himlen som fåglarna gör!"

Ja, mitt barn låt oss flyga! Du får hjälpa mig att göra vingar, jag har glömt hur man gör förstår du. Det var så länge sedan. Kom så flyger vi högt mot ljuset och friheten, mot glädjen och livet.
Ja, en dag som denna vill jag flyga bort, långt, långt bort. En dag som denna när den ena pilen efter den andra kommer farande då vill jag bre ut mina vingar och låta mig bäras av starka vindar. Bort från allt som ständigt jagar, allt som hotar. Bort från allt som håller mig vaken under nattens hårda mörka timmar.
Kom mitt barn så flyger vi! Jag lovar att du ska få hoppa bland molntussarna, mjuka och mulliga.
Jag vet att du kommer att skratta då! Vi kan leka kurragömma också om du vill. Och flyga till en glimmande och gnistrande stjärna.
Kom så flyger vi!

Uppdrag granskning om barnfattigdom.

Jag såg "Uppdrag granskning " igår på Svtplay om barnfattigdom. De senaste åren har det skrivits mycket om barnfattigdom och att det blir allt svårare för barnen i Sverige. Men efter att ha sett programmet visar det sig att de siffror som Rädda barnen slänger sig med inte har något egentligt underlag. Enligt Rädda barnen lever ca 220 000 barn i Sverige i fattigdom.

I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda barnen kampanjen Black. Kampanjen skulle lyfta frågan om fattiga barn i Sverige. I kampanjen ingick bland annat en kort film där det framställs att 220 000 barn inte kan äta sig mätta och inte har tillräckligt med kläder.
Kampanjen lyckades mycket väl. Håkan Juholt ägnade en stor del av sitt tal i Almedalen åt att prata om barnfattigdomen och mediarapporteringen om barnfattigdom ökade markant.
Ett lyckat drag! Problemet vara bara att siffrorna inte var sanna.
I inslaget blir det mer än pinsamt när Janne pressar Rädda barnen generalsekreterare Elisabeth Dahlin. Även andra barnrättsorganisationer har missvisande siffror, som de själva inte kan svara på vad de fått ifrån.

Vad ska man då säga om detta? Ja, anledningen till att de överdrivna siffrorna torde vara att lyfta frågan om fattigdom i Sverige och få ett genomslag i media. Att man valde att överdriva handlar troligtvis om att man anser sig arbeta för en god sak, enligt devisen; målet helgar medlet. Detta är olyckligt och undergräver helt förtroendet för dessa organisationer.
En annan anledning kan vara att det fanns någon form av samarbete mellan Rädda barnen och sossarna. Detta är givetvis spekulationer och inget jag har belägg för, men det är ju helt klart att Rädda barnens rapport och siffror användes av sossarna för att visa på ökade klyftor i samhället och på så vis vinna fler röster.


Jag har flera gånger de senaste åren reagerat när jag läst om barnfattigdom i Sverige. Jag har helt enkelt undrar om det verkligen kan vara så illa som det beskrivs. Jag har själv bott i ett ganska utsatt område och blev ofta förvånad över hur folk trots "fattigdom" hade råd med nya fina barnvagnar och snygga vinteroveraller till barnen.
Jag säger inte att det inte finns fattiga barn i Sverige, det finns det. Många har det oerhört tufft, men jag tror att det är ytterst få som inte har mat för dagen. Kläder är visserligen dyrt att köpa till växande barn men kan man tänka sig att köpa på loppis så kan man komma billigt undan. Det går faktiskt att leva på nästan ingenting, tro mig jag vet. Även om det inte är så roligt...
I inslaget kommer också frågan upp om en mamma som röker kan räknas som fattig eftersom hon inte har råd att betala några hundra kronor till en skolutflykt. Jag tycker det är löjligt att kalla henne fattig. Kan man inte offra några paket cigg för att barnet ska få följa med så är det dax att ta tag i sitt liv. Hur många gånger har man inte som föräldrar offrat egna nöjen, kläder osv för att istället ge något till barnen. Jag gör det iallafall ofta. Prioritera kallas det. Man kan inte få och ha allt.
Men åter till frågan om det finns fattiga barn. Ja det finns fattiga barn som inte har det "alla andra har" dvs nya kläder, egen dator, tillgång till bil, semesterresor osv.
Men att inte ha detta är väl snarare att ha det sämre ställt. Jag tycker inte det ska kallas barnfattigdom.
Fattiga barn är barn som inte har mat för dagen och tak över huvudet. Finns det i Sverige?
Jag tror det, men knappast i den omfattning som Rädda barnen beskriver. Barn till missbrukare, illegala invandrare och möjligtvis även vissa barn till ensamstående. Ja, där tror jag att man kan finna fattiga barn. Och där finns det alla anledning att göra det man kan.

Låt bankerna gå under!

Jag har länge undrat över varför staten ska gå in och rädda banker.
Det känns fint att idag få medhåll från Frank Partnoy, en av världens stora auktoriteter inom komplicerade finansiella produkter. Hans uppmaning till världen: nästa gång bankernas finansiella trixande leder till att de hamnar i svårigheter - låt dem gå under.'
Läs hela intervjun i Svd Näringsliv

Jag anser inte att det är statens sak att rädda bankerna. Bankerna borde om någon kunna räkna, plus och minus. Bankerna borde ha betydligt mer täckning för vad de lånar ut, men det har de inte. De lånar ut pengar som bara är siffror på ett papper.

Jag tror inte på tanken att förstatliga bankerna, verkligen inte, men det måste till något mer för att göra bankerna ansvariga för sin utlåning. De svenska hushållen sitter idag med mycket höga bolåneskulder, det är i sig inget problem så länge det sker en fortsatt prisökning på bostäder. Problematiken kommer först när det sker ett prisfall, vilket troligtvis inte ligger långt borta. Och då sitter både privatpersoner och banker i klistret.

Därför ökar SD

Under hösten har både tidningar och Tv gång på gång debatterar vad SD:s framgångar beror på. Till och med när partiet råkar i rejält blåsväder så ökar de ändå i opinionsmätningarna. Vad beror detta på? Är var tionde invånare verkligen rasist?
Jag tror knappast det. Det troliga är istället att folk inte har något alternativ att rösta på.
De flesta svenskar är i allmänhet välvilligt inställda till människor från andra kulturer och vi vill hjälpa till. Vi vet att många människor i världen är betydligt sämre lottade än vi. Vi vill göra det vi kan, men frågan är i vilken omfattning och till vilket pris. Och det är här det skulle krävas en verklig debatt, men det är tyst. De enda som säger något är SD.
Jag läste en intressant artikel i "Dagens Samhälle" av Björn Schaerström ledamot (M) kommunfullmäktige i Vallentuna. Han menar att framgången beror på att:

"Liksom regeringen är de nämligen i otakt med opinionen. En mer verklighetsnära bakgrundsbild kan se ut så här: SD vinner mark därför att allt fler väljare tycker att invandringen är för stor och måste begränsas."

Hans analys är inte att fler och fler blivit rasister utan att man helt enkelt inser att det nuvarande systemet inte är hållbart.

"Verkligheten har nått ifatt oss. Invandringspolitiken kunde sväljas i en tid när alla ekonomiska pilar pekade uppåt och i en atmosfär som stigmatiserade den som ens knystade om invandring eller flyktingmottagning i ekonomiska termer. Verksamheten kostar nu enligt migrationsverkets egna uppgifter allt mellan en handfull och flera tiotals tusenlappar per person och dag och sammanlagt tvåsiffriga miljarder årligen. Skillnad mellan flyktingar och invandrare är utsuddad. Allt fler räknas in. Flyktinghandel har blivit business inte bara för skrupelfria och hjärtlösa flyktingsmugglare utan också för kapitalstarka affärsmän och kändisprofiler som Bert Karlsson, Pelle Svensson och Robinson-profilen Jan Emanuel Johansson."

Att ens tala om pengar när det gäller invandring är fult och omänskligt. För då är man en hård och kall rasist. Men jag tror att vi faktiskt måste våga tala om det, för invandringen kostar faktiskt pengar och det finns inte obegränsat med pengar som en del tycks tro. Så här funkar det; om det tas pengar från en verksamhet så blir det mindre till något annat. Svårare än så är det inte. Någon annan blir lidande. Grupp ställs mot grupp. Även om vi inte vill det, även om vi vill hjälpa och rädda alla. Det är här någonstans debatten borde stå. Hur långt sträcker sig vårt ansvar som land och hur långt sträcker sig mitt ansvar som enskild individ?
Jag har inga klara svar där, men en del tankar som jag ska ta upp vid tillfälle.

Björn Schaerström skriver avslutningsvis:

"Det är fullt möjligt att vara motståndare till massinvandring utan att vara vare sig främlingsfientlig eller rasist"

Läs hela artikeln här:
"Verklighetsförfalskning förklarar SD:s framgång"

Sömnmedel till barn ökar

En artikel i Svd idag tar upp barns ökande användningen av läkemedel. Det är en skrämmande läsning. Något måste vara allvarligt fel i ett samhälle när så många barn tvingas äta mediciner för att passa in. I slutet av artikel ges en tänkbar förklaring. Det är bara synd att den inte utvecklas lite mer:

"Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?"

Jag tror att hon är något på spåren. Det är inte fel på barnen utan på hur samhället är organiserat. Vi har ett samhälle idag som inte har tid eller ork för små barn som inte sover hela natten. Barnen måste sova annars faller hela dagen eftersom föräldrarna ska upp och jobba och barnen iväg till dagis. Det finns inget utrymme för nätter utan sömn. Det måste funka.
I desperation tror föräldrarna att det är fel på barnet och söker läkare och får sömnmedel ordinerat. Ingen vill eller vågar gräva djupare; varför sover inte barnet, hur ser dagarna ut? En del barn kanske överhuvudtaget inte klarar av alla intryck som de får på dagis. De behöver ett helt annat sätt att leva, men det utrymmet ges inte.
Jag vill inte klandra hårt arbetande föräldrar. Jag vet hur tufft det är att inte få sova på nätterna, men det hör småbarnsåren till. Jag har många gånger tänkt efter en dålig natt att det är ändå inte så farligt. Visst man är trött, men jag behöver inte stressa iväg till jobb och dagis och på eftermiddagen kan man ibland få lite vila. Det går att vara trött hemma, man kan dra ner på tempot lite. Men ett jobb kräver mer och då måste barnen sova på nätterna.
En snabb lösning måste till. Ett litet piller får det hela att funka.

Den stress och press som små barn idag utsätts för visar sig inte alltid direkt, för en del kommer det i tonåren istället. Svenska tonåringar ligger i topp när det gäller psykisk ohälsa, särskilt flickorna mår dåligt.
Och receptet är mer mediciner, fler diagnoser.
Tänk om man istället kunde få att recept där det ordinerades mer tid med föräldrarna!

Allt är oss givet

Hon sover nästan, hopkrupen ligger hon där i sängen utan täcket. Hon fryser lite och försiktigt lägger jag på täcket igen. Hon vaknar till och tar tag i täcket och sveper det tätt omkring sig. Sen sover hon strax, lugna trygga andetag.
Och jag står stilla en stund, uppfylld av stor tacksamhet.

Jag tänker att detta inte är en självklarhet. Jag tänker på alla mödrar som inte ens har ett varmt och torrt täcke att svepa om sitt barn. Jag tänker på kvinnan som låg och sov på en planka på gatan med sitt barn i famnen.
Att se sitt barn frysa och hungra, vilken smärta. Att vilja men inte kunna ge det barnet behöver. Det måste vara något av det värsta. Jag har svårt att föreställa mig det, visst har vi det knapert, men mat har vi alltid haft. Men det rycker närmare, svälten och fattigdomen är inte så långt borta som förr. Jag läste i tidningen om att Röda Korset varnar för upplopp och oroligheter till följd av den ekonomiska krisen. Människor har helt enkelt svårt att skaffa mat.

Hotfulla moln tornar upp sig.
Det självklara är aldrig självklart. Allt är oss givet.