lördag 13 maj 2017

Därför är Sverige i kris

Ett land med ett skattetryck som internationellt sett ligger väldigt högt, ett land som befinner sig i en högkonjunktur, ett land som inte drabbats av några naturkatastrofer.
Ett sådant land borde ju rimligtvis kunna ha en välfungerande sjukvård, en bra skola, en effektiv polis och ett hyggligt försvar. Så är dock inte fallet.
Sverige är ett land i kris. Överallt saknas det resurser. Överallt talas det om nedskärningar och stora brister. Vad är det egentligen som händer?

Som jag ser det finns det tre förklaringsalternativ:

a. De styrande är totalt inkompetenta. 
Detta är ett möjligt alternativ med tanke på hur illa det ser ut i Sverige. Nyligen framkom det att det framöver saknas 40 miljarder i kommunerna! Exakt hur kan det saknas så mycket pengar!
Det tycks finnas en total oförmåga i hur man lägger upp en budget. Finns det ingen lägsta nivå på matematikkunskaper hos de styrande? Borde de inte i alla fall ha nått 6:ans mål och ha koll på de fyra räknesätten? Det är väl inte för mycket begärt? Har de aldrig kollat på lyxfällan? Har man inte pengar så ska man inte heller göra av med pengar. Och man lånar inte!
En budget handlar alltid om prioriteringar och långsiktigt tänkande. Det som man anser vara högprioriterat lägger man överst i högen av räkningar. I normala fall prioriterar man hyra, el och mat.
Ett land bör prioritera viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, skola, polis och försvar. En snabb blick på landets budget visar att så inte är fallet.
Det verkar också totalt saknas förmåga till konsekvenstänkande. Perspektiven sträcker sig inte mer än några månader framöver och vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna eller i leran...

b. De styrande trasar medvetet sönder Sverige. 
Ja, jag vet att detta alternativ är både motbjudande och svårsmält, men man bör laborera med tanken. Det är alltför många beslut och alltför många galenskaper som pågår i Sverige för att kunna avfärda detta alternativ. Alltför mycket som sker strider mot sunt förnuft, logik och moral.
Anledningen till att detta alternativ är svårt att ta till sig är att våra psykologiska förvarsmekanismer slår till med full kraft, vi vill helt enkelt inte att detta ska vara sant, eftersom det rubbar hela vår världsbild. Det är för smärtsamt och skrämmande att ta in att de styrande medvetet skulle fatta beslut som direkt eller indirekt kommer att skada oss. Vad som då sker är att man istället bortförklarar och helt enkelt blundar för det som egentligen är uppenbart. Man vägrar att ta in det som sker för att kunna leva kvar i sin trygga föreställningsvärld.
Samma mekanismer är det som styr i en destruktiv relation. Den misshandlade, oftast en kvinna, stannar kvar hos förövaren trots att hon om och om igen blir gjord illa. Hon hoppas och tror på hans löften om att allt ska bli bra igen, men hon lurar bara sig själv och blir återigen slagen. Utifrån kan detta vara mycket svårt att förstå.
Vad som sker är helt enkelt att hon försvarar sin bild av relationen. Hon försvarar sig med näbbar och klor mot tanken på att det skulle vara något som inte stämmer, för hon vill till varje pris bevara sin bild av den lyckliga och trygga relationen. Bilden av att vara älskad. Det är för smärtsamt och för tungt att ta in en annan bild.

Det är precis detta som jag tror att vi ser idag i Sverige! Samma försvarsmekanismer som hos en misshandlad kvinna som inte vill och vågar se det uppenbara. Trots det som sker röstar människor år efter år på samma partier och får mer och mer av samma vara! Ser man det bara på ett ytligt plan kan man tycka att människor helt enkelt är dumma, men försvarsmekanismerna är otroligt starka och det är omvälvande att bryta upp från invanda tankemönster.

Att ta in att de styrande inte tjänar befolkningen utan sina egna och storföretagens intressen är så klart skrämmande och deprimerande. Vi vill tro att det är valda politiker som styr och att demokrati råder, men som jag ser det så existerar demokrati i verklig mening knappast längre. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi vågar se bakom det som händer. Vi måste se vilka som egentligen styr, se vad som egentligen händer. De styrande är t ex experter på att skapa problem med ena handen för att sedan erbjuda en lösning med den andra. De säger att de vill oss väl, men vi ska inte lyssna på orden, det enda vi ska se på är konsekvenserna av deras förda politik. Leder det till ett harmoniskt och tryggt samhälle eller ett samhälle i förfall och splittring? På frukten känner man trädet.

c. En kombination av ovanstående alternativ.
Det troligaste alternativet. Naturligtvis finns det en hel del totalt inkompetenta politiker, men det är svårt att skapa så stor oreda i Sverige utan att det finns vissa styrande som har en medveten agenda.
Det handlar helt enkelt om att söndra och härska. Detta är inget nytt under solen, men ack så effektivt.

(Varför skriver jag allt detta? Det är ett försök att reda ut alla tankegångar som far runt i huvudet. Jag vill försöka förstå vad som händer i Sverige. Kanske är jag helt fel ute? Det är möjligt, men jag har hittills inte hittat någon annan förklaringsmodell som kan ge en mer rimlig förklaring. Jag är naturligtvis öppen för andra förklaringar, det hade ju varit trevligt med en förklaring som är mindre skrämmande än min!)

torsdag 27 april 2017

Sanningens återkomst? Om fake news och populism.

Den senaste tiden kan man om man följer medierna få intrycket av att sanningen är på frammarsch. Härligt eller hur? Är det en sanningens renässans vi ser, en soluppgång för det sanna och rätta?
Det talas om falska nyheter och att vi måste stå upp mot desinformation. Det talas också om tvingande åtgärder om inte sociala medier inför någon slags kontroll.

Varför denna plötsliga längtan efter sanningen kan man fråga sig. Vid en första anblick kan det tyckas som något positivt och upplyftande, ropet efter sanningen, men vid en närmare granskning så står det ganska klart att syftet är något helt annat.
Som jag ser det är syftet att man vill behålla kontrollen över informationsflödet och på så vis kontrollera den stora massan. Det handlar som alltid om makt och pengar. Den som kontrollerar medierna kontrollerar massorna.
Internetrevolutionen har gjort att människor kan ta del av information på ett helt nytt sätt. Människor kan bilda sig egna uppfattningar, de kan ta del av information som aldrig publiceras i MSM. Detta rubbar hela maktbalansen och ses naturligtvis som ett hot. Människor som vill tänka själva och som inte vill bli styrda har alltid varit ett hot mot eliten.
Så hur råder man bot på detta? Jo, genom att lansera begreppet fake news! (Självklart har fenomenet funnits långt tidigare.)
Begreppet fake news är väldigt användbart för att kunna fortsätta kontrollerna vad folk ska tänka och tycka. Informationen och nyheter som inte faller eliten i smaken stämplas helt enkelt som fake news och på så sätt trollar man bort den informationen och även all kritik mot de styrande. De som då fortsätter tro på fake news klassas som dumma i huvudet, foliehatter och faktaresistenta. Och vem vill vara det?

Det är tydligt att människor idag i allt högre grad hämtar information från andra informationskanaler än de etablerade. Anledningen är naturligtvis att man är besviken över hur nyheter och information framställs i MSM. Det är mer regel än undantag att informationen är kraftigt vinklad och även osaklig, opartiskhet är något man bara kan drömma om. Så att folk nu vänder sig bort från detta är helt naturligt, för man vill veta och förstå vad som händer. Man vill inte bli uppfostrad och påtryckt ett visst sätt att tycka och tänka. De etablerade mediernas vinklade nyheter och förtigande av händelser slår nu tillbaka, som man bäddar får man ligga. De har helt enkelt inte gjort sitt jobb, tyvärr.

Det är intressant i sammanhanget att notera att de som tidigare var de starkaste förespråkarna för ett relativistiskt och postmodernt synsätt, nu är de som ropar högst efter den förlorade sanningen.
Den naturliga följdfrågan blir om de faktiskt menar att det finns en objektiv sanning. Om vi ska tala i termer sant/falskt så måste det finnas en objektiv sanning. Då börjar det bli intressant på riktigt! Vad är då sanningen om hur vi ska leva våra liv? Vilken religion vi ska tillhöra? Vilken moral vi ska omfamna? Finns det sanningar på dessa områden också?
Att helt plötsligt börja tala om sanning i en postmodern kultur är inte okomplicerat, en rad följdfrågor måste då ställas. Och sist men inte minst: vem ska bestämma vad som är sanning?
Detta är en oerhört viktig fråga! MSM har villigt tagit på sig den uppgiften i samarbete med den styrande makten, en oerhört farlig kombination.

Jag menar att det finns en objektiv sanning, men att nå fram till den är oftast en lång process. Många gånger är det knappast glasklart vad som är sanning och då behövs diskussioner, olika infallsvinklar, en pågående debatt där olika röster tillåts att höras. Framförallt krävs det ödmjukhet och villighet att ändra sin ståndpunkt. Vi måste komma ihåg att det som är dagens sanning kan bli morgondagens lögn. Detta ser vi inte minst på det vetenskapliga området. Hur många vetenskapliga sanningar har inte fått omvärderas eller helt skrotats genom historien? Och politiska händelser, hur ofta har det inte efter en tid framkommit helt andra uppgifter om vad som egentligen hände.
Återigen, vi vet inte allt, vi vet ganska lite egentligen och då är det passande med en viss ödmjukhet.

Idag utmålas populismen som den stor faran, det är knappast en tillfällighet. Detta är ytterligare ett sätt att kontrollera vad människor ska tycka och tänka.
Människors oro över den rådande samhällsomvandlingen förringas och förminskas. All kritik ska tystas, kosta vad det kosta vill. Passar inte informationen eliten så är det populism!
Till och med de som påtalar brister inom välfärden och vården utmålas som populister. Det avfärdas som skrämselpropaganda och därmed inget man behöver diskutera. 
Populiststämpeln börja nu användas lika flitigt som den slitna rasiststämpeln. (Kanske för att folk börjat genomskåda rasiststämpeln.)

Jag tror att det är en förödande utvecklingen om vi inte kan diskutera en brännande fråga utan att det blir klassat som populism. Vi måste också kunna diskutera nyhetshändelser på ett konstruktivt sätt. Självklart finns det information som är helt igenom lögn, det är ju uppenbart, men återigen, vem är det som ska sortera ut och avgöra vad som är sant och vad som är falskt?
Den utveckling som vi ser idag pekar mot att det knappast kommer var den enskilde individen som får avgöra detta, utan avgörandet kommer att ligga hos den styrande eliten.

För vidare läsning om man så vill!
http://kvartal.se/artiklar/eliten-som-forsvann

onsdag 26 april 2017

The Swedish theory of love

"The Swedish theory of love" är en film som beskriver individualismens fruktansvärda pris i Sverige.
Det är en deprimerande bild som målas upp. Den ensamma människan som gått vilse i individualismens labyrint och som inte finner någon väg ut. Vi blir mer och mer oberoende och "fria" och samtidigt mer och mer ensamma.

Självklart kan man tycka att filmen enbart fokuserar på det negativa med individualismen och att bilden blir för extrem och onyanserad, för i ärlighetens namn så finns det ju flera positiva saker med att kunna leva ett självständigt liv. Att slippa leva kvar i en familj som är destruktiv, att faktiskt ha möjlighet att försörja sig själv även som kvinna och att själv få bestämma över viktiga saker i ens liv. Det är betydelsefullt och värdefullt.
Med det sagt kan man ta till sig filmens budskap; drivs individualismen för långt blir vi främlingar för varandra. I vår strävan efter oberoende till varje pris, hamnar vi tillslut i isolering och ensamhet. Vår frihet blir aldrig den lycka som vi så innerligt längtar efter.

Detta är ingen recension av filmen utan ett försök att samla mina egna tankar och reflektioner.


Så ensam människan är med bara sig själv som livsprojekt, så oändligt ensam. 
Självständighet och oberoende berövar människan hennes förmåga att umgås och därmed hennes förmåga att skapa sann gemenskap, som är hennes djupast längtan. Hon tror hon skapar frihet och lycka genom att kapa alla banden, men hon skapar en ogästvänlig ödemarken som är outhärdlig att leva i. 

Att vi inte skulle behöva varandra är en fasansfull lögn, som tyvärr nått djupt in i det västerländska och i synnerhet det svenska samhället. 

Lögnen säger att vi klarar oss själv, att vi inte behöver andra människor, att de bara är en belastning, en börda som vi måste göra oss av med för att kunna börja leva.
Lögnen säger att sårbarhet och svaghet är något vi omsorgsfullt måste dölja och skämmas för. Vi tillåts inte se att det är just där i sårbarheten och skammen som gemenskap kan skapas. I den svarta mörka myllan som tycks så ful och smutsig, just där kan fröet börja gro och hämta sin näring, men vi får lära oss att dölja och täcka över. Och så missar vi alla möjligheter att låta någon komma nära, vi missar möjligheten till gemenskap.
Lögnen säger att beroende per definition är något dåligt och förkastligt. Vi luras att tro att vi kan vara oss själva nog, vi blir vår egen gud som aldrig kan ge oss den tillfredsställelse vi längtar efter.

Vi blir främlingar inför oss själva och inför andra. Och vi finner inte vår plats i tillvaron.

Vi jagar vårt självförverkligande i allt snabbare takt, kanske här eller där står det att finna? Men vi söker på fel ställen och därför når vi aldrig fram.

Ett samhälle utan Gud förlorar sakta men säkert förmågan till gemenskap, hon fråntas det som hennes kropp och själ är skapad för. Hon fråntas möjligheten att nå sin sanna identitet. Den kan bara uppnås i mötet med Gud och med andra människor. Vi blir till i blicken, i leendet, i mötet med den andre. Vi får hjälpas åt att skapa varandra och försiktigt mejsla ut det sanna jaget. Vi får vara Guds medskapare.

Inget värdefullare och inget vackrare finns än djup sann gemenskap med Gud och med människor. 
Gud är ju i sig själv gemenskap!
Och det är dit vi är kallade, in i denna gemenskap! 

Vår djupaste längtan möter här sitt fulla svar.


tisdag 31 januari 2017

Underkastelse av Michel Houellebecq

Romanen handlar om hur Muslimska Brödraskapet vinner valet i Frankrike år 2022. Övergången till ett muslimskt styre går förvånansvärt smidigt och utan något större tumult. Visserligen är landet först i chock, men anpassar sig otroligt snabbt till det nya.
Upplysningsidealen som länge varit vägledande och självskrivna sviks snabbt och hamnar på soptippen, allt i toleransens namn.

Kanske är skildringen inte helt trovärdig, men med tanke på hur snabbt man i Sverige övergivit självklara värderingar på väldigt kort tid, så är scenariot inte helt otänkbart. Skilda badtider, barnäktenskap, småflickor med slöja, etc var för inte så länge sedan helt otänkbart.


Boken kan läsas på många olika sätt, personligen tyckte jag mig i huvudpersonen Francois se en spegling av det moderna västerländska samhället och dess förfall.


Francois undervisar på universitetet och är en desillusionerad man utan några egentliga ambitioner. Det han lever för är den sexuella njutningen han får av olika studentskor, relationer som är kortvariga och ständigt följer samma mönster. Alkohol skänker också en viss tillfredsställelse. Det finns dock en underliggande längtan efter något mer, men det är bara viskningar. Han beger sig en kort tid till ett kloster. För att finna något? För att komma i kontakt med den inre viskningen? Han avbryter dock klostervistelsen, han fann inte det han kanske sökte. 

Vid ett besök i Rocamadour inför den svarta madonnan är det ändå något som tycks hända inom honom, men han tappar kontakten. Och det är med sorgsna steg han går ner för trapporna. Han nådde inte ända fram.

I boken beskrivs Francois förfall, både moraliskt och kroppsligt. Han bekänner sig inte till några fasta värden, njutning är det enda som betyder något. Han får eksem och blåsor och "tillståndet förvärrades av ett svampangrepp, orsakat av parasiter som passade på att tillfälligt kolonisera det berörda området".

Han lider också av västvärldens vanligaste sjukdom, ensamheten. Han har dålig kontakt med sina föräldrar. När modern sedan dör sörjer han inte det minsta.

Francois liv kan tolkas som en spegling av västvärlden som har gått vilse och befinner sig i fritt sönderfall. Vi försöker hitta det vi förlorat, väcka liv i den rykande brasan, men när vi sträcker oss bakåt och vill återuppliva det som en gång var kommer genast anklagelsen om bakåtsträvare och moralism. Nationalismen är ett försök att blås liv i det som en gång var, men allt man lyckas åstadkomma är en uppblåsbar hoppborg som när som helst kan punkteras och skrumpna ihop. De krafter vars mål är nationernas upplösning är för starka och nationalismen har inget att sätta emot.

Det konstateras i boken att familjens och den traditionella moralens återkomst är en omöjlighet, den vägen kan ingen ge sig in på

"utan att bli stämplade som reaktionärer eller rentav fascister av de sista sextiåttorna, dessa döende progressiva mumier som torkat ut rent sociologiskt men förskansat sig i sina mediafästningar varifrån de fortfarande kunde slunga ut sina förbannelser om tidens ondska..."


De enda som kan ge sig in på den vägen utan att riskera något är Muslimska Brödraskapet, eftersom de är skyddade mot all kritik bakom antirasismens rustning. Och denna möjlighet tar dom tillvara fullt ut.


Västvärlden har under lång tid medvetet kapat trådarna bakåt, kopplat loss från alla förtöjningar. Stigarna bakåt är igenvuxna, de sedan århundraden upptrampade stigarna är knappt skönjbara längre. Vi hittar helt enkelt inte det vi söker efter. 

Vi vill vara autonoma, kasta av oss alla ok, vara fria och självständiga.
Och ändå kan vi inte leva utan något mer!
Det vi ser är en civilisation famlande och stapplande i blindo sökande efter det förlorade. 
Det är som om människan måste ha en tro, liksom andningen är en självklarhet, utan den dör vi. Den ateistisk materialistiska västvärlden är en illusion som nu upplöses inför våra ögon. Projekt "Gud finns inte" är dömt att misslyckas. Något annat kommer alltid istället. 
Vi måste andas. 

Är det detta som är bokens budskap, att det moderna västerlandet är vilset utan tron på en Gud? Och att det per automatik måste komma något annat. Jag tror inte att boken är islamofobisk, utan mer ett konstaterade; utan en tro på Gud kommer något annat, materialism, islam, New Age etc


Intressant är också att mycket i boken kretsar kring 18oo-tals författaren Huysman, som Francios skrivet en doktorsavhandling om. Husyman blev i slutet av sitt liv bekännande katolik. Han nådde fram.





onsdag 7 december 2016

Mottag allt


Jorden ligger svart och glänsande, djupa fåror över fältet.

Mina marker är plöjda, sargad är min jord.
Blodet svart och levrat.

När plogen obönhörligt går fram och åter
- vet du förbereds.
När dyngan slängs på din jord och du förgås av stanken från ditt liv
- vet du förbereds.
När nordanvinden viner över dig och regnet piskar
- vet du förbereds.

Mottag allt, ja, mottag allt.
Stå fattig i det som är.
Naken i din tro.

Han skall komma gående över markerna.
Så sädeskorn i såren och låta solen värma.
Och du skall bära frukt, rik frukt.

tisdag 29 november 2016

Mot målet

Fåglarna flyger i plog över himlen,
ropandes med hesa röster, mot målet, mot målet!

De manar mig att lyfta mitt hopp, minnas min längtan,
att hålla ut och inte förtröttas.

Och jag vill svara på deras rop.
Ja, mot målet, mot hemlandet!
Mitt inre fylls av jubel och tillförsikt.






onsdag 16 november 2016

"Tiden second hand" av Svetlana Aleksijevitj

Jag har under hösten slagit följe med boken "Tiden second hand". Den handlar om Sovjetunionens kollaps, det obegripliga som skedde och den nya verkligheten som människorna tvingades att förhålla sig till, vare sig de vill eller inte.
Ett myller av människoöden träder fram, alla gripande och ofattbara. Jag frågar mig hur det kan rymmas så mycket lidande och smärta i denna värld. Ändå förmedlar boken inte bara mörker, nej, det finns så mycket skönhet och storslagenhet i detta att vara människa.

Jag har tidigare läst flera av Aleksijevitjs böcker och blivit helt tagen av Sovjetmänniskans mentalitet, den människan är verkligen i en klass för sig, hängiven de stora drömmarna, alltid beredd att offra allt. En övertygelse som närmast kan jämföras med religiös fanatism. Jag kan se både det hemska och det vackra i detta. Jag tror att människan är skapt för något större och att det finns en djup längtan i henne att tro helt och fullt på något. Kommunismen blev den nya religionen där människan kunde få utlopp för denna inneboende längtan. Hon trodde fullt och fast på ett vackrare liv och då måste de element som stod i vägen för detta rensas ut, inget offer var för stort för att driva mänskligheten till lycka.
(Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller till FN:s Aganda 2030. Det hela liknar väldigt mycket tanken på ett globalt, socialistiskt lyckorike. Jag undrar vilka medel som kommer att användas för att försöka genomför det...)

"Tiden second hand" ger en ökad förståelse för Sovjetmänniskan och den problematik hon kom att ställas inför, när allt det hon trott på och satt sitt hopp till helt plötsligt rämnar inför hennes ögon!
Mycket i boken handlar om hur den före detta Sovjetmänniskan ska kunna förhålla sig till den nya världen. Många famlar i blindo och längtar tillbaks till den "trygga tiden" då man förstod verkligheten och då det fanns något att tro på. Den nya tiden med råkapitalism upplevs av många som outhärdlig och som ett enormt nederlag av förklarliga skäl.
De som snabbt kunde anpassa sig till den nya tiden byggde upp enorma förmögenheter, medans resten av befolkningen hamnade på efterkälken. Kommunismens utopi och löften byttes mot kapitalismens utlovade paradis, och även här skördas många offer.
Intressant är också de berättelser från människor som lever i före detta sovjetstater. Hur de upplevde kollapsen, att från en dag till en annan se hur allt ställdes på ända. Ena dagen var de ett enda brödrafolk oavsett härkomst och man satt och drack kaffe i köket med varandra, nästa dag var de bittra fiender...

När jag läser boken får jag svar på många frågor t ex den om man gjort upp med sitt historiska förflutna. Man har egentligen inte gjort upp och svaret är lika skrämmande som sant:

"-Varför vi inte har gjort upp räkningen med Stalin? Det ska jag tala om för er...För att kunna göra upp räkningen med Stalin måste vi också göra upp räkningen med våra egna släktingar och bekanta. De människor som står oss närmast."

Detta är något som återkommer flera gånger att alla mer eller mindre var inblandade i de ohyggliga brott, som begicks årtionde efter årtionde. Det var domare, förhörsledare, vakter och poliser, men det var också vanliga människor som angav sina släktingar, det var chaufförerna som fraktade de arresterade till fängelset, städerskan som tvättade golven efter tortyren. Ja, vem var inte skyldig?
Alla var mer eller mindre en kugge och tillsammans upprätthöll de detta väldiga maskineri. Därför blir en uppgörelse på det kollektiva planet omöjlig, vad som står tillbuds är en individuell uppgörelse för de som vågar se sig tillbaka och som tror att det finns förlåtelse.

Ett genomgående tema är lidandet som alltid finns närvarande. Minnena från andra världskriget, där soldater skickades ut i strid med orden: " Vapen får ni skaffa er under striden!"
I livsvillkoren ingick också den ständiga skräcken för terror, fångläger och svält. Detta formade Sovjetmänniskan, generation efter generation. Det var ett traumatiserat folk som egentligen aldrig levde normala liv. Lidandet är djup förbundet med den ryska själen och det blir för vissa en väg till frälsning och fostran.

Något att fundera och meditera över:
Att äga lidandet "och sedan gå ut ur det, och bära med sig något därifrån. Det är en sådan seger och bara därför är det meningsfullt."