torsdag 4 juli 2019

Tankar om terapi

De senaste sex åren har jag varit en flitig besökare hos diverse psykologer och psykoterapeuter. Jag vet hur det hela funkar vid det här laget, ungefär vad man kan förvänta sig. Men hos den sista var det inte som förväntat. Hon hade nämligen inte den där distansen som alla professionella psykologer och terapeuter jag tidigare mött.
Hon hade sänkt garden. Hon kikade inte fram bakom ett plank. Tittade inte nedlåtande på mig ovanifrån. Det fanns inget uppsatt hinder mellan oss. Hon var där, jag var där. Vi var där. Tillsammans.
Detta förvånade mig oerhört i början och förvirrade mig delvis, men det gladde mig. Detta var något annat. Detta var på riktigt.

Jag fick se hennes ögon fyllas av tårar när jag berörde det tunga och svarta. Och de tårades också när vi delade en djup samhörighet, när jag beskrev något med en bild och hon genast kunde ta den till sig.
Hon delade min ilska, hon var arg med mig och hon var glad med mig. Detta var inga påklistrade försök till empati, nej, jag kände hennes känslor, såg att hon blev berörd.

Terapeuter (okej jag vet att det är skillnad på psykologer, psykoterapeuter, kuratorer m.m men för enkelhetens skull benämner jag alla terapeuter)  som följer regelboken där det avkrävs en distans till klienten, en sådan terapeut står på kajkanten och försöker hjälpa den nödställde.
Den närvarande terapeuten hoppar i vattnet, känner kylan och kämpar tillsammans med den nödställde i vågorna. Hon känner havets djup, farorna, men hon känner också vägen in till hamnen. Hon har varit i dessa vatten långt tidigare, hon har kämpat sin egen kamp. 
Hon delar min kamp, men är inte ett hjälplöst offer för vågorna.
Hon har med sig livbojen och tillsammans tar vi oss i säkerhet. 

Det säger sig självt att det är effektivare att hjälpa i vattnet än på stranden. Ja, det är farligare, mycket farligare och det krävs betydligt mer. Terapeuten måste ha nått sina egna djupa skikt - inga vågor, inga djup får hon vara obekant med. Det finns verkliga fällor att hamna i om terapeuten släpper garden. Det kan gå väldigt snett och bli osunt på alla sätt och vis och det är detta som gör att de flesta terapeuter stannar bakom sina plank, där är tryggt att vara, men samtidigt förvägras klienten en viktigt del i utvecklingen om terapeuten inte har förmågan att släppa garden. 

Jag tror att måttet på helande och utveckling i terapin står i direkt korrelation till terapeutens förmåga att sänka garden och helt motta sin klient som den människa hon är. För det sker ett helande i sanna möten människor emellan. Det är i mötet vi blir till som människor, formas och skapas. Våra känslor blir bekräftade, de får färg och vår identitet får därmed kontur. 
Det hade varit väldigt intressant att undersöka vad det är som gör att vissa terapeuter lyckas betydligt bättre än andra. Jag är övertygad om att det handlar om just detta, att sänka garden och att låta mötet med klienten bli ett äkta möte med autentiska känslor både hos klienten och terapeuten. Då händer något som går långt utöver ett vanligt terapisamtal. 
Då finns jordmån till sann tillväxt och mognad. 

onsdag 26 juni 2019

Överlåtelse

Min innersta längtan.
Essensen. 
Vågen som drivs mot stranden. 
Knoppen som slår ut i blom.
Gryningsljuset som triumferar över mörkret.
Själens förening med Gud.

Klenmodet håller mig tillbaka.
Kommer Han att missbruka min tillit?

Att kämpa själv fräter sönder mig.
Ständigt jagande efter kontroll - en illusion.

Återstår - att falla i Guds armar ögonblick för ögonblick.
I tillit inför det förflutna, nuet och framtiden.

Hopp - att veta att Gud inte är bunden av tid och rum.
Alla händelser är formbara i Hans händer.

måndag 24 juni 2019

Bräcklig identitet

I dessa dagar kan vi välja identitet precis hur vi vill. Jakten tar sig allt mer extrema uttryck. Det är könsbyte och parader. Ändra hit och dit för att bli den man tror att man egentligen är, ett ständigt jagande. 
Och mantrat trummas in överallt: "Allas lika värde, ingen ska känna sig kränkt." Om någon skulle ha andra tankar eller åsikter leder det till starka fördömanden och hån. Inget ska någonsin få stoppa de som vill manifestera sin nya identitet. Om jag vill identifiera mig som en man, trots att jag är född kvinna har jag min fulla rätt och samhällets stöd att göra det. 

Vad är det då allt detta egentligen handlar om? Alla människor har en stark inneboende längtan efter att få svar på frågorna "Vem är jag?" och "Har jag ett värde?" Denna längtan i sig är en del av att vara människa. Det är en inre upptäcktsresa, stundtals farofylld och svårframkomlig, men en nödvändig resa för varje människa, att växa, att mogna. Längtan är vacker och god. Sökandet i sig är något att uppmuntra.
Det extrema vi ser idag är en konsekvens av att rottrådarna är kapade. Problematiken är denna; människan involverar inte Gud i sökandet efter sig själv. Hon söker bara sig själv, identitetsprojektet blir därmed ett köpcenter av valmöjligheter. Tanken på att det finns en unik tanke med just hennes liv föresvävar henne inte. Hon kan välja, vad hon vill och hur hon vill och skaffa sig den identitet som för stunden känns bekväm. 
Om någon skulle försöka hindra hennes planer eller inte helt ut bejaka hennes projekt blir hon djupt  kränkt och väldigt skakad. Hon slåss med näbbar och klor för den bräckliga identitet som hon med stor möda och vånda byggt upp. Hon är ett klent svajigt träd, som hotas att när som helst vräkas omkull, rötterna är ytliga och svaga. Och det känner hon på sig, därav den oproportionella aggressiviteten när någon vågar ifrågasätta. Det finns en inre osäkerhet som inte tål ifrågasättande. Minsta antydan utlöser ett katastroflarm och all beredskap sätts in för att täta sprickorna i den bräckliga fasaden. Det är på grund av detta som det är omöjligt att föra en saklig diskussion. Ett annat perspektiv upplevs alltid som ett direkt hot mot den egna personen.
Är du däremot trygg i din identitet blir du inte alls lika provocerad och upprörd om någon skulle ifrågasätta den. Du vet vem du är, du vet vart du är på väg och du vet att du har ett oersättligt värde. 
En djup trygghet med rötter som bär upp hela trädet och som ger stadga i stormarna. 

Att lära känna sig själv, att bottna i sin identitet är att livsprojekt som inte kan göras på egen hand.
Gud är den som skapat mig och givit mig en unik identitet. Vill jag nå kärnan i mitt inre når jag endast fram dit tillsammans med Gud. Att lära känna Gud är samtidigt att lära känna sig själv. Det är en växelverkan, en vacker dans. 

Anledningen till de extrema uttrycken vi ser idag är att människan tappat det väsentliga verktyget för att nå sitt inre, samtidigt som hennes sökande efter vem hon är mer desperat än någonsin. 
Hon går vilse i den individualistiska labyrinten och gång på gång slutar vägen i återvändsgränder. Vilket leder till än mer desperation, än mer extrema uttryck för att finna sin identitet.

Ständigt måste identiteten manifesteras med flaggor och parader. Helst ska det vajas och viftas överallt, all osäkerhet ska jagas på flykten. Alla ska klappa i händerna och minsta lilla bibliotek och vårdcentral ska minsann HBTQ-certifieras. Det är sorgligt att se denna vilsenhet. Man har reducerat människans identitet till att enbart handla om sexualitet. Men människan är så mycket mer, så mycket större än så!

Är du trygg i den du är behövs inga flaggor och inga certifieringar.
Du har din identitet i Gud. Allt är dig redan givet!
Du har fått ditt värde från Gud.
Han har satt en krona på ditt huvud.

tisdag 11 juni 2019

Samhällsutvecklingen - kapade linor till verkligheten

Gapet mellan bild och verklighet ökar för varje sekund. 
Som en luftballong, där linorna mellan ballong och korg har kapats av. 
Nu svävar narrativet bort i det blå till synes ovetande om att korgen för länge sedan försvunnit utom räckhåll. 

Bild och verklighet måste vara tätt sammansvetsade. De behöver ha kontakt och kommunikation.  Detta för att man ska kunna fatta de nödvändiga beslut som behöver fattas. 
En felaktig bild som är skild från verkligheten är bara ett tomt tygstycke som ohjälpligt sjunker ihop. Hålls inte ballongen samman med korg och brännare slutar det i katastrof. Korgen störtar neråt och går inte att rädda. 

Det avstånd som idag finns mellan bild och verklighet är på många sätt förödande. Felaktiga och direkt destruktiva beslut fattas gång på gång. Det är nämligen omöjligt att fatta rätt beslut när man kapat linorna till verkligheten. Följden blir en förljugenhet som alla hjälps åt att upprätthålla.
Lögnerna fyller ännu en tid ballongen med luft, men det blir allt svårare och svårare att fylla ut det väldiga tygstycket. 


söndag 9 juni 2019

Vägen hem

Allt oftare hittar jag vägen inåt. 
Stigen alltmer synlig.
En lykta lyser där framme, sprider sitt sken.
Allt oftare stannar jag en längre stund.
Allt mer vet jag, det är här jag hör hemma.

Ständigt uppmärksam.
Ett oroligt djur med sträckta öron, vaksam för att uppfånga minsta lilla. Redo för utryckning. 
Nej, jag måste inte.

Alltmer tillåter jag mig att gå i mina egna tankar, att vara i min inre trädgård, vandra gångarna fram, känna dofterna.

Det sägs så där lite nedlåtande "hon går i sina egna tankar", 
men jag undrar vems andra tankar kan man eller ska man gå i?
Vems trädgård ska man vandra i om inte sin egen?
Stå stilla, lyssna, känna vinden mot huden.

Allt oftare vandrar jag inåt, hemåt.
Låter trädens blad snudda mitt huvud.

tisdag 4 juni 2019

Hårda bud i klimatkyrkan

Förr i tiden dignade folk under kyrkans bud och regler. Det var skuld och det var skam. Eld och straff. Det kristna budskapet om upprättelse och befrielse förvandlades ibland till en lång lista med krävande och hårda regler. Men talet om synd avskaffades mer eller mindre och de hårda reglerna luckrades upp. Spelplanen lämnades därmed fri och som alltid när detta sker träder något annat i dess ställe.

Nu befolkas planen av klimatprofeterna istället. De överöser oss med skuld och skam i svavelosande predikningar. Allt är synd, synd. Nåd och förlåtelse lyser med sin frånvaro. Domedagsskildringarna kan få vem som helst att känna ångest. Och budorden blir fler och strängare för varje dag.
Du ska inte köpa plastpåsar, inte åka bil, inte flyga, inte äta kött, inte köpa kläder och för allt i världen; skaffa inte barn. Ty de lämnar efter sig ett enormt koldioxid-fotavtryck.
Du ska utöver detta känna skam för att det finns fattiga i världen, för på något sätt är det ditt fel. Slavhandeln är också ditt fel om du inte visste det. Klä dig i säck och aska, gör bot och bättring!
Du bör dessutom tänka på din utandning, kanske rent av sluta andas. För när man närmare tänker efter är det den bästa och högst uppoffringen du kan göra för klimatet. Utplåna dig själv, förneka dig själv totalt. Försvinn! Din blotta existens är ett hot mot jorden. Och ve den som ställer kritiska frågor, då döms du som kättare och släpas till bålet. (Klimatkompenserat naturligtvis!)
Hårda bud minsann i klimatkyrkan.

Det är här någonstans, eller förhoppningsvis långt innan som varningsklockorna borde börja ringa. Men nej, folk är så indoktrinerade att de bara nickar allvarligt, slänger biffen och böjer sina huvuden. Denna skuld och skam som vi överöses med fyller naturligtvis ett syfte; skuld och skam binder. Den som är bunden är lätt att leda och styra i önskvärd riktning. Att skuldbelägga ger makt och kontroll. Vi bör vara vaksamma när det nu ropas på allt fler globala regelverk. Klimathotet är nämligen nyckeln till att komma åt ländernas nationella frihet.
Det så kallade klimathotet gör också att de styrande hittat en ny lönsam skattebas, vilket kommer lägligt. Nu kan man hitta på nya klimatskatter och tynga ner människor än mer.

Det är förvånande att så många kristna oreflekterat och självmant tar på sig detta skuldok på sina axlar, men bibeln uppmanar oss inte att gå omkring med dåligt samvete för att vi lever. Själva livet är en gåva, något vi tacksamt ska ta emot. Barn är en gåva, inte ett hot mot vår planet. Det är en människofientlig lära som nu basuneras ut. Vi ska skämmas, vi ska känna skuld - för att vi finns.

Det finns naturligtvis skuld i dessa frågor, men skuld ska alltid placeras där den hör hemma. Alltför mycket skuld hamnar i denna fråga hos den enskilde individen, den lilla människan.
Jag menar att den istället borde förläggas mer hos storföretagen och den styrande eliten. De har en betydligt större skuld och lyckas alltid slingra sig ur sitt ansvar. De bär ett enormt ansvar för rovdriften på naturen, allt för att maximera sina gigantiska vinster.
Jag förnekar inte att det finns stora miljöproblem. Jag tror dock inte att klimathotet är det största problemet. Fokus har flyttats från andra betydligt viktigare områden.
Det finns uppenbara miljöproblem, men lösningen är varken panik eller klimatångest.

Den främsta klimatprofetissan uppmanar oss till att känna panik inför den annalkande katastrofen. Detta är knappast sunt. I en krissituation är panik något du ska undvika till varje pris just för att man i det tillståndet inte är kapabel till att fatta förnuftiga beslut. Besluten blir istället enbart känslostyrda och riskerar att förvärra situationen. Grundläggande krishantering handlar om att bevara lugnet, överblicka situationen och därefter agera. Men av någon anledning är det just panik vi uppmanas att känna. Fundera på varför.

Idag sägs allt fler unga lida av klimatångest, vilket är fruktansvärt. När vi bejakar deras ångest säger vi indirekt att det hade varit bättre om de aldrig hade fötts. De belastar ju jorden genom sin blotta existens. Vad är det för en människosyn?
Vi är inte kallade att ha klimatpiskan vinande över oss var eviga dag under vår levnadstid. Inte kallade till att huka oss och känna skuld för att vi lever. 
Låt oss tacksamt ta emot livet som en gåva och använda de möjligheter vi har fått för att vårda jorden. Be om mod och be om hopp. Dämpa paniken, fokusera på fakta, analysera situationen och slutligen; handla och agera rationellt.

onsdag 22 maj 2019

Nåd

Det här kan väl ändå inte vara Hans plan?
Så här var det väl inte tänkt?
Sönderrivet och uppsprättat.

Då ser jag honom samla alla avslitna trasiga trådar i sin händer.
Alla omständigheter och händelser som inte var tänkt med ändå blev. Det outhärdliga, det krossade, det meningslösa.
Han samlar allt. Inget faller utanför.

Och varsamt väver Han in trådarna.
En strålande väv med ett sällsamt mönster.

I varje händelse, ljus som mörk - ett frö av nåd.
Tag emot vad som än sänds dig som nåd.

Och det blir nåd.