fredag 19 januari 2018

All min möda omintetgjord

Jag följde receptet, det gjorde jag, till punkt och pricka.
Slätstrukna mått, allt noga avvägt.

Noggrann och ordentlig.
Läste mina läxor.
Bad mina böner.
Putsade mina skor.
Kom i tid. Alltid i tid.

Allvarlig inför kärlekens eld
lekte aldrig vårdslöst.

Ville välja rätt, funderade och tänkte.
Vägde och mätte.
Nog skulle väl detta bli gott!

Men en vämjelig lukt sipprar ut från ugnsluckan.
Med förfäran ser jag att ingen likhet finnes med bilden i boken.
En grå kletig sörja står på mitt bord.

Men denna bittra måltid är min.
Bit för bit tuggar jag i mig, med tårar i ögonen och en växande klump i halsen.
Hur kunde det bli så illa?
Hur kunde rätt bli fel?

måndag 1 januari 2018

Mod

Inför det nya året; man ber om kraft att orka.
Kraft att orka lite till, kraft att klara det man egentligen inte orkar.
Gud ge mig kraft! Hur många gånger har inte den bönen slungats ut i ren desperation?

Men kanske är det inte den bönen man ska be.
Kanske skulle man istället be om mod?
Be om mod att inte orka, be om mod att våga vara kraftlös.
För detta krävs det sannerligen mod. Vem vill stå med skammen att inte orka?

Mod att stå fattig i det som är.
Mod att inte hinna klart, att inte orka hela vägen, att inte vara duktig.
Mod att mottaga den lilla kraft som tilldelas och hushålla med den.
Mod att inse sina begränsningar.

Och sedan mod att falla i de armar som bär.
Mod att tro att någon ser och älskar.

onsdag 13 september 2017

Förnuftet och visheten har flytt

Jag har många gånger de senaste åren frågat mig vart vanligt förnuft tagit vägen. Vanligt hederligt förnuft. I fråga efter fråga tycks det vara som bortblåst i vårt samhälle. Var finns de väl genomtänkta besluten? Konsekvensanalyserna? Logiken?
Nej, det är känslor som tycks styra och snabbt hopsnickrade "lösningar". Hur ska vi kunna få fast mark under fötterna när vi står på en gungfly? Hur har det blivit på detta sättet?
Jag ska här försöka samla ihop mina lösa tankar.

I det postmoderna samhället finns inga objektiva sanningar, vi bygger istället våra egna sanningar, våra berättelser som ingen kan eller ens får ifrågasätta. Som jag ser det är vårt samhälle allt mer styrt av enskilda berättelser och känslor som för dagen är på modet. Något långsiktigt tänkande, några funderingar på vart vi vill komma eller vart vi är på väg är det ingen som egentligen vet, eller kanske vill veta. För det finns ju inga gemensamma mål att sträva mot.
Låt mig ta tre exempel på hur långt detta postmoderna tänkande har gått.

1.När Ygeman i vintras uttalade sig om övergreppen på festivaler är det utifrån sin egen bild:

"Sexuellt ofredande på festivaler är i mina ögon mindre förekommande nu än för 20 år sen, men vi pratar mer om det nu."

I hans ögon?! Allvarligt talat, jag bryr mig inte det minsta om vad han ser i sina ögon, det är på intet sätt relevant. Vad som ska lyftas fram är naturligtvis statistik och analyser. Vad någon minister upplever hör överhuvudtaget inte hit. En politiker ska definitivt inte uttala sig på det viset. Det märkliga är att just statistik och siffror, numera per automatik betraktas som populistiskt! Självklart ger siffror ingen vägledning när det sedan gäller HUR man ska agera, men de utgör en neutral bas varifrån diskussionen kan föras vidare.

2.Ytterligare ett exempel är de "ensamkommande barnen" där ett stort flertal med största sannolikhet varken är ensamma eller barn. (De undersökningar som gjorts visar att tre av fyra av de testade är över 18 år). Man har under många år enbart lyssnat på deras berättelser och godtagit de som sanning, trots att det med relativt enkla metoder går att fastställa en människas ålder. Den objektiva sanningen efterfrågas inte utan hånas och ställs i skamvrån. Åter igen, det är de enskilda berättelserna som äger scenen.

3.Under sommaren hade Svd en artikelserie om att allt fler människor upplever att de har blivit "tilldelade fel kön". Utifrån detta förväntas sedan sjukvården anpassa sig och stå till buds med vård som bland annat består av dyra operationer. Individernas egna berättelser och mående blir här avgörande för de beslut som fattas.
Rent biologiskt finns det bara två kön. Det är ytterst få som föds med oklar fysisk könstillhörighet. (De ska naturligtvis få all hjälp de behöver.) Jag anser att denna objektiva sanning är något som man kan och bör förhålla sig till. Utan en bas finns det inget att förhålla sig till och vi blir helt utlämnade åt den enskilda människans berättelse som i det postmoderna samhället är ĺika sann som något annat.

Och det är precis detta som jag tror är en av orsakerna till alla oförnuftiga och ologiska beslut som genomsyrar vårt samhälle. Det finns ingen objektiv sanning att förhålla sig till. Jag säger inte att det är den enda orsaken, men en delorsak är det definitivt.
Jag ifrågasätter inte olika människors berättelsers och upplevelser, men jag ifrågasätter starkt om det är deras berättelser som ska vara överordnade och styrande i beslut och samhällsutveckling.

Varje människas upplevelse av något är unikt, på ett sätt har hon sin egen sanning, men problematiken uppkommer när olika berättelser krockar. Vem ska då få företräde när det inte finns någon objektiv sanning? (Den enda objektiva sanningen som tycks finnas är "allas lika värde", hur man nu har kunnat komma fram till den är en intressant fråga!)
Naturligtvis är det ingen lätt uppgift att nå en objektiv sanning i olika frågor, men första steget på vägen är att erkänna att den finns.

När jag ser ut över Sverige ser jag ett land som är höljt i dimma och töcken, lågt liggande moln som inte släpper igenom en gnutta ljus. Och där famlar vi i blindo, vi tror att vi är fria, vi tror att vi är klarsynta. Om vi bara visste hur förledda vi är!
Jag ser ett land där krig är fred och fred är krig. Sanning är lögn och lögn är sanning. Det finns inget fast att hålla sig i, allt medan skeppet kränger i en allt hårdare vind.

Ödmjuk vill jag kalla på visheten, vädja om att hon ska komma åter med sin lykta och lysa för oss.
Jag hoppas och ber att det inte ska vara försent.

onsdag 23 augusti 2017

Tunnklädd

Säg mig, varför var hon så tunnklädd?
Skira, lätta luftiga tyger, böljande som ett rågfält i vinden.
Barhudad och barfota stod hon där.

Hon gick ut för att möta sommaren, i all sin glädje och fägring.
Hon gick med öppna armar, i tillförsikt, med solskenet som en krans kring sitt hår.
Ogrumlad och oskuldsfull, klar som en skogstjärn.

Hur skulle hon kunnat ana?

När den stålgrå himlen kastar ner de första flingorna, lyser vantron i hennes ögon.
Förvirrad, förvånad, förskräckt.
Inte ens när stormen drar och sliter i henne är hon förmögen att fatta det ofattbara.

Värnlös står hon kvar, barfota i snön ur stånd att skydda sig.
Vad skulle hon skydda sig med? Hålla upp sin stråhatt mot vinden kanske?
Ensamma isnätter med värkande kyla, där målet ligger en minut fram i tiden.
Överleva.
Illa rustad var hon, så illa rustad.

Hon gick ut för att möta sommaren,
vintern kom henne tillmötes.

Mörkersyn. En vandring med Job.

Jag har precis läst boken "Mörkersyn"  skriven av Ellen Merete Wilkens Finnseth. Det är en fin liten bok om Jobs lidande och här tror jag att varje lidande människa kan finna beröringspunkter. 
Vad gör man som människa när man bryts ner tills ingenting finns kvar? Vad gör man när man faller handlöst schakt efter schakt? När det lilla hopp som ändå finns kvar brutalt dras upp med rötterna, vad gör man då?
Författare har ett poetiskt språk som verkligen tilltalar mig och får mig att se saker ur ett nytt perspektiv. På ett plan är det en enkel bok att läsa, språket flyter på och det är inga krångligheter, samtidigt är budskapet omöjligt att helt famna. Helt enkelt därför att inför lidandets problematik finns inga enkla färdiga standardsvar.
På ett ställe i boken skriver hon om våra rent mänskliga behov. Det vi lider brist på och saknar kan bli vägen hem. Hon jämför med den förlorade sonen som lider brist på något så grundläggande som mat. Det är inte hans andliga behov som leder honom hem till Fadern, inte hans djupa längtan efter att försonas, utan basala behov som mat och skydd. Väl hemma möter honom Fadern och mättar honom både andligt och kroppsligt.
Och jag tänker att våra basal behov kan bli en språngbräda rakt in i Guds famn. Det vi lider brist på kan bli den öppning som för oss in i Guds närhet.




fredag 11 augusti 2017

Sverige på fallrepet

"Det är kris! Nu räcker det!"
Orden dyker upp gång på gång i nyhetsflödet och på Facebook. Det är upprörda tongångar nu.
Det är svårt sjukt barn som nekas assistans, det är pensionärer som knappt har mat för dagen och än mindre råd att gå till tandläkaren. Det är kris i vården, skolan är på fallrepet och polisen står mer eller mindre uppgiven inför alla skjutningar, våldtäkter och bränder.
Att så många viktiga bärande samhällsfunktioner är i kris är ytterst allvarligt. Folk börjar bli rejält oroliga och upprörda. Jag delar verkligen den upprördheten, men man ska komma ihåg att det stora flertalet röstade FÖR denna utveckling (avveckling). Som man bäddar får man tyvärr ligga. Sverige har under många år lekt socialbyrå åt hela världens befolkning och låtsats som om det inte skulle få några som helst konsekvenser.

Till alla som nu gnäller:
Trodde ni på fullaste allvar att massinvandringen inte skulle få konsekvenser för välfärden?
Trodde ni verkligen att ingen skulle få betala priset?
Trodde ni att det skulle gå spårlöst förbi med vidöppna gränser och att tryggheten som vi åtnjutit i Sverige skulle vara intakt?
Jag måste säga att det är naivitet på högsta nivå.

De som röstat för öppna gränser och som nu gnäller över konsekvenserna bör verkligen ta sig en funderare på orden orsak och verkan. De bör även fundera på ordet konsekvensanalys. Öppna gränser innebär per automatik sänk, eller i värsta fall raserad välfärd. När det inträffar borde man finna sig i det, knipa ihop munnen och uthärda välfärdens ras utan att gnälla. Alternativt erkänna att man hade fel. Val medför alltid konsekvenser.

Jag är ledsen att behöva säga det men resurser är ändliga och även om Sverige är ett rikt land finns det även här en gräns. Dessutom handlar det inte bara om pengar, det handlar i minst lika hög grad om vilken kultur vi vill ha. Den frihet och jämlikhet som vi haft är på väg bort i en rasade fart. Kvinnors frihet i det offentliga rummet krymper för varje dag som går. Trodde ni verkligen att det inte var någon skillnad på olika kulturers kvinnosyn? Eller trodde ni att alla som kommer hit per automatik skulle anamma den svenska kulturen?
Återigen, total avsaknad av konsekvensanalys.

Att det har blivit som det har blivit i Sverige hänger samman med att man inte förmår att skilja på allas lika värde och ansvar. Dessa två blandas ihop och ses som en oskiljaktig enhet.
Man kokar ihop en soppa där den ena ingrediensen är "allas lika värde" och den andra ingrediensen är "ansvar" och så kryddar man med lite skuldkänslor. Denna geggiga osanna soppa tvingar man sedan alla att svälja. Och nåde den som låter bli, då åker det slitna rasistkortet fram som man snabbar än kvickt får nedtryckt i halsen.

Vi måste lära oss att skilja på allas lika värde och ansvar. Dessa två saker ska vara åtskilda.
Jag tror att varje människa oavsett ålder, etnicitet eller begåvning har ett unikt oersättligt värde, men det betyder inte att jag personligen har ansvar för alla människor i hela världen!

Som kristen tror jag att Gud ytterst är ansvarig för alla människor, men i en kultur där Gud har avskaffats träder i stället de begränsade människorna in som ansvariga. Att tro att vi har ansvar för alla människor måste väl ändå betecknas som hybris utan like. Vi gör oss själva till gudar och försöker ta ansvar för något som många gånger ligger utanför vårt område och vår kontroll.

Som förälder har jag främst ansvar för mina barn, jag månar om dem så gott jag kan. Jag månar inte om andras barn på samma sätt. Betyder då detta att jag skulle anse att andra barn har ett mindre värde? Nej, knappast, alla människor har ett oersättligt värde, men jag är inte satt att ta ansvar för dem på samma sätt som för mina egna barn.
Jag skänker en del pengar till olika hjälporganisationer, en god handling, men tänkt om jag skulle skänka så mycket att mina barn inte fick mat för dagen. Då skulle min goda handling få negativa konsekvenser för de som jag främst är satt att ta ansvar för. Handlingen skulle inte längre räknas som god.
Om ditt barn faller i vattnet samtidigt som tio andra barn, så vill jag lova att du kommer försöka rädda ditt eget barn först. Och det är rätt och moraliskt riktigt, eftersom du är satt att ta ansvar för ditt barn. Förhoppningsvis gör du sedan ditt yttersta för att rädda resten av barnen.

På samma sätt har ett land ansvar först och främst för sina egna medborgare. Självklart ska ett land göra vad det kan för att lindra nöd och lidande i världen, men inte på bekostnad av den egna befolkningens väl och ve. En medborgare ska kunna räkna med att få den hjälp och den trygghet hon/han behöver, precis som ett barn kan räkna med att få detta från sina föräldrar.

Att låta den svenska välfärden krossas är ett stort svek mot det egna landets befolkning. Vi har ett samhällskontrakt där vi medborgare betalar in skatt för att få åtnjuta förmåner som skola, vård och trygghet. Vad som sker nu och har skett under lång tid är att detta kontrakt upplöses. (En titt på regeringens budget visar vad man prioriterar, ifall någon undrar.)

Att leka humanitär stormakt får konsekvenser. Det märkliga är att så många helt blundar för detta. Uppvaknandet lär tyvärr bli brutalt.





onsdag 7 juni 2017

Närmare i natten

För ett ögonblick strålar ljuset, slöjan lyfts av.
Alla mina bittra varför får ett svar. Förklaringsbergets ljus når mig.

Jag har ju kommit närmare Gud och mig själv.
Vad mer kan jag önska och begära?

Hela min kropp och själ vet i den stunden att det inte finns något större, inget annat att längta efter.
Vad gör väl det som har varit? Jag har ju kommit närmare!
Vad gör väl det som skall komma? Bara det för mig närmare!
Vilken gåva att få se och erfara detta, om än bara för ett ögonblick.

Hur ont och smärtsamt allt har varit och stundtals är, det för mig närmare.
Och inget kan vara större eller mer värt än det.

Mitt liv är inte misslyckat eller förfelat som jag ofta frestas att tänka. Allt är väl, så länge det för mig närmare. Ja, allt är väl! Guds plan är inte avkapad eller förstörd, den fortsätter och den för mig närmare.
Vad mer kan jag önska och begära?