söndag 9 december 2018

Recension “Det stora könsexperimentet”


Jag sitter på ett informationsmöte om undervisning i sex och samlevnad, bläddrar lite förstrött i de böcker som skickas runt tills jag fastnar för en rubrik med frågan:
“Hur vet jag vilket kön jag har?” 
På denna enkla fråga ges följande svar:
“Blunda och lyssna inåt! Vad känner du dig som? En tjej, en kille, en hen eller kanske något helt annat? Bara du själv kan avgöra!”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är absurt. Själv föreslår jag detta
enkla, om än i dessa dagar kontroversiella svar:
Öppna dina ögon! Böj huvudet neråt och titta. Du kommer garanterat att se svaret tämligen snabbt!

Genusideologin har kopplat ett stenhårt grepp över Sverige, likt en
jättebläckfisk med tentakler som slingrat sig in överallt: in i regeringen, in på universiteten, media, skola och ner till minsta dagisgrupp. Ingen kommer undan. Genomslaget är enormt och det är inte konstigt med tanke på att genusforskningen fått 400 miljoner kronor till sitt förfogande (år 2001-2011).
Det är därför med stor glädje och förväntan jag tar mig an boken
"Det stora könsexperimentet". I boken går överläkaren David Eberhard till storms mot radikalfeminismens mål att uppnå jämställdhet genom att skapa ett könlöst samhälle.
Redan i bokens inledning torde propparna gå hos alla genusteoretiker. Eberhard har nämligen mage att påstå att det finns skillnader mellan män och kvinnor! Detta faktum backar han sedan upp med otaliga studier. Skillnaderna beror alltså inte på könsmaktsordningen som genusteoretiker bestämt hävdar. Han är dock mycket noga med att poängtera att skillnaderna mellan män och kvinnor återfinns på gruppnivå.
Genusteoretikernas föreställning att kön bara är en social konstruktion smular han sönder och samman. Istället landar han i ståndpunkten att vi är en produkt av både arv och miljö, där det biologiska arvet spelar en betydligt större roll än många tror.

Att genusteorier fått ett sådant genomslag beror enligt Eberhard på det postmoderna synsätt som råder i västvärlden idag. Inom postmodernismen finns inte några givna sanningar. Du är fri att
skapa dina egna “sanningar”. 
Relativa sanningar är problematisk. Botemedlet mot detta är enligt Eberhard bland annat logik, biologi och statistik. Här har han helt klart en poäng. Logiska diskussioner lyser sannerligen med sin frånvaro i den offentliga debatten idag. Likaså oförmågan att kunna ta till sig fakta och statistik, man avfärdar det helt enkelt som irrelevant, helt i postmodernistisk anda. Den egna upplevelsen övertrumfar nämligen allt.

Det könsneutrala synsättet som råder på många skolor och förskolor ser Eberhard som helt förkastligt. På genusdagis väljer man att ersätta ord som flicka och pojke med barn eller kompis och att aktivt motverka könssegregerade lekar. Eberhard frågar sig vad som händer med dessa barn som inte får utlopp för sina naturliga instinkter. Det är inte långsökt att tro att det finns en koppling här till könsdysfori (dvs att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten). Könsdysfori har ökat markant de senaste åren och allt fler könskorrigerande operationer utförs. Förslag har kommit från regeringshåll att barn ska kunna påbörja behandlingen utan målsmans tillstånd. Ren barnmisshandel enligt Eberhard. Ett barn kan inte på något sätt överblicka konsekvenserna av ett sådant irreversibelt beslut. Detta med könsoperationer är egentligen mycket märkligt, å ena sidan menar man att kön bara en social konstruktion, å andra sidan är det otroligt viktigt att alla ska få välja kön!

Eberhard slår hål på myten om osakliga löneskillnader. Det hävdas ofta att kvinnor drar det kortaste strået när det gäller löner i arbetslivet och på ytan kan det se ut så, om man jämför äpplen med päron. Dock tycker jag att Eberhard missar en mycket viktig ingång här. Jag menar att den stora ojämlikheten ligger i hur vi värderar olika slags yrken. Kvinnor har av naturen enligt Eberhard, en tendens att välja yrken med inriktning mot omvårdnad och socialt arbete. Om jämställdhet skulle vara på riktigt menar jag att typiskt kvinnliga yrken skulle ha samma lön och status som manliga yrken.

I slutet av boken tar han upp både #metoo och krisen i Svenska
akademin. Han ger sig även på att diagnostisera genusteoretiker och menar att de verkar uppfylla kriterierna för vanföreställningssyndrom.
Den raljerande ton han använder sig av går lite väl långt här, men som psykiater kan han väl knappast låta bli att ställa diagnoser.
Boken vilar inte på någon kristen grund vilket gör att jag inte alltid delar alla ståndpunkter. Han klumpar t ex ihop kreationister med flat earthare. Lite bättre koll borde han ha! 
Bitvis är boken också tungläst med undersökningar staplade på varandra och boken hade tjänat på en hårdare redigering, men med det sagt kan jag ändå varmt rekommendera den. Boken utgör en betydelsefull motvikt till vårt genusmarinerade samhälle.
Eberhard sticker verkligen ut hakan och visar tydligt att “kejsaren är naken”. I bästa fall får han på käften, ja jag säger i bästa fall, för då kanske en debatt kan uppstå, i sämsta fall kommer boken gås förbi i tysthet. 

Utopin om det könlösa samhället ser jag, som ett krig mot naturen och i förlängningen ett krig mot Gud. Detta uppror mot naturen kommer ofrånkomligt att föra oss ännu längre bort från oss själva, varandra och Gud. Vi får be och hoppas att utopin om ett totalitärt genusparadis stannar just vid en utopi.

(Denna recension publicerades i tidningen "Världen idag" 
den 29 nov. i pappersupplagan.)

fredag 2 november 2018

Begravda drömmar

Rosenkindade storögda drömmar.
Fladdrande fjärilslätta drömmar.
Hoppfulla löftesrika drömmar.
Vad blev det av allt?

På bordet ligger mina härskna drömmar kvar. 
En ständig stinkande påminnelse.
Var det verkligen detta som en gång doftade så ljuvligt?
Jag hivar ner allt i soppåsen, vad annat kan jag göra, knyter igen och bär iväg det.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

I isande vind dukade mina drömmar under, inte ett steg till förmådde de att ta.
Kom och vaka med mig i novembernatt. 
Jag håller likvaka över mina drömmar.
En sista gång vill jag smeka den svala pannan, håll den mjuka handen och sedan blunda, se allt som det kunde ha blivit. 
En sista gång.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Jag begråter mina drömmar, klagar högljutt när kistan sänkes sex fot under marken.
Begravda drömmar.
Aldrig mer ska mina drömmar leka i trädens gröna kronor, aldrig mer ska de sjunga och aldrig mer ska de skratta.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Det talas om nya drömmar, framförda av sällsamma vindar.
Det kan måhända vara sant.
Lika sant är dock att dessa mina drömmar har stupat och fallit.
Min sorg är allt som inte blev och aldrig kommer att bli. 

Men jag ställer mitt fönster på glänt.

onsdag 10 oktober 2018

Förtröstan

Gryningen kommer till mig som ett smycke, en glänsande ädelsten i min hand. Daggen glittrar i den gröna höstsådden, fälten rena och nytvättade.

Träden har klätt sig i praktfulla högtidskläder för att stråla en sista gång.
I skogen råder ännu nattens mörker och kyla.
Stegen skyndas på, längtar mot solen som skymtar där framme,
mot ängen och den vita dimman som upplöses i ljuset, mot värmen.

Solens strålar träffar mig, värmen känns omedelbart.
Och jag andas ut bävan.
Andas in sällhet.

Märkligt nog tänker jag på döden.
Och i det ögonblicket vet jag.
Just precis så här kommer det att vara.
Just precis så här!

Jag är redan där.
Hade Han kommit vandrande mot mig på stigen, hade jag inte blivit förvånad.
Innerligt skulle Han sluta mig i sin famn.

onsdag 12 september 2018

Det enda

Ur djupen stiger en outtalad aning,
likt luftbubblor sökandes sin väg mot ljuset.
Ett svagt dis långt bort vid horisonten, 
knappt skönjbart för ögat och ändå;
kristallklart, oemotståndligt, obestridligt.

En fladdrande skymt av det outsägliga. 

Och jag vet att detta är all min längtan. 
Allt vad jag någonsin kommer att åstunda och hoppas på finns här.

torsdag 30 augusti 2018

Havet

Havet?
Alla tårar som någonsin gråtits,
allt lidande, all smärta som varit och komma skall,
samlade i djuphavsgravar på tusen famnars djup.

Och vågorna?
Aldrig kommer de att upphöra att rulla mot strandkanten,
budskapet måste nå varje sargad själ;

inte en tår har varit förgäves.

tisdag 15 maj 2018

Med frön i handen

Jag skickas om och om åter till det förbrända landskapet. 
Planlöst irrar jag runt i askan. Ser på allt som inte blev.
Varför måste jag hit igen? 
Ännu en gång. Har jag inte sett nog av detta?

Men aldrig att Han skickar mig tomhänt, nej i handen vilar små hårda frön. 
Alltid dessa frön. Han envisas! 

Tron är svag, men jag lyder.
Gräver och gråter.
Gråter och gräver.
Små frön i askgrå jord. 
Till vad nytta? Ser Du inte att det ännu ryker ur den döda jorden? 

Hur många vändor fram och åter går jag? 
Alltid samma. 
Gräver och gråter. Lägger mina frön i den svedda jorden. 
Ser ut över eldens härjningar. 
Svart, sönderbränd jord utan hopp. 

Och där, just där ger Han mig gåvan!

Plötsligt vet jag med en förvissning som ingen kan ta ifrån mig. 
Jag ser det framför mig. En dag ska blommor vaja här i klara lysande färger. Jublande sträcka sig mot himlen! 
Gröna örter täcka allt det svåra och mörka. 
Och där elden brann som värst skall ett kastanjeträd stå stolt och vacker. 
Ja, Han skall fullborda sitt verk. 

Och jag gräver, gråter och gläder mig.

söndag 22 april 2018

Befrielse!


Mörkret, en svart strömmande flod letar sig in genom huden, mörklägger allt.
Kylan tar samma väg. Inga kläder kan hindra. Skyddslös är jag.
Snöblandat regn faller på själen. 
Nordanvindar far runt i mig, blåser sin isande andedräkt.
Permafrost i mitt inre, domnad och orörlig likt en isstod.

Dock en envis längtan. 
Och sedan, ett undanglidande ljus, knappt märkbart.
Svag fågelsång långt bort en kväll.
En lite vänligare vind. 
Visst är något annorlunda!

Pilträden klär sig i ljusgrönt hängande flor.
Tvättar sitt långa hår i åns klara vatten.
Svällande kastanjeknopparna brister ut i jubel, vecklar ut sina nyvakna blad.
Humlan tumlar ännu sömndrucken i solen.

Jag vill dricka de gröna fälten, smaka solens varma ljus, mottaga vindens milda smekningar. Jag vill famna det gröna! Låta det färga och genomsyra mig.