onsdag 10 oktober 2018

Förtröstan

Gryningen kommer till mig som ett smycke, en glänsande ädelsten i min hand. Daggen glittrar i den gröna höstsådden, fälten rena och nytvättade.

Träden har klätt sig i praktfulla högtidskläder för att stråla en sista gång.
I skogen råder ännu nattens mörker och kyla.
Stegen skyndas på, längtar mot solen som skymtar där framme,
mot ängen och den vita dimman som upplöses i ljuset, mot värmen.

Solens strålar träffar mig, värmen känns omedelbart.
Och jag andas ut bävan.
Andas in sällhet.

Märkligt nog tänker jag på döden.
Och i det ögonblicket vet jag.
Just precis så här kommer det att vara.
Just precis så här!

Jag är redan där.
Hade Han kommit vandrande mot mig på stigen, hade jag inte blivit förvånad.
Innerligt skulle Han sluta mig i sin famn.

onsdag 12 september 2018

Det enda

Ur djupen stiger en outtalad aning,
likt luftbubblor sökandes sin väg mot ljuset.
Ett svagt dis långt bort vid horisonten, 
knappt skönjbart för ögat och ändå;
kristallklart, oemotståndligt, obestridligt.

En fladdrande skymt av det outsägliga. 

Och jag vet att detta är all min längtan. 
Allt vad jag någonsin kommer att åstunda och hoppas på finns här.

torsdag 30 augusti 2018

Havet

Havet?
Alla tårar som någonsin gråtits,
allt lidande, all smärta som varit och komma skall,
samlade i djuphavsgravar på tusen famnars djup.

Och vågorna?
Aldrig kommer de att upphöra att rulla mot strandkanten,
budskapet måste nå varje sargad själ;

inte en tår har varit förgäves.

tisdag 15 maj 2018

Med frön i handen

Jag skickas om och om åter till det förbrända landskapet. 
Planlöst irrar jag runt i askan. Ser på allt som inte blev.
Varför måste jag hit igen? 
Ännu en gång. Har jag inte sett nog av detta?

Men aldrig att Han skickar mig tomhänt, nej i handen vilar små hårda frön. 
Alltid dessa frön. Han envisas! 

Tron är svag, men jag lyder.
Gräver och gråter.
Gråter och gräver.
Små frön i askgrå jord. 
Till vad nytta? Ser Du inte att det ännu ryker ur den döda jorden? 

Hur många vändor fram och åter går jag? 
Alltid samma. 
Gräver och gråter. Lägger mina frön i den svedda jorden. 
Ser ut över eldens härjningar. 
Svart, sönderbränd jord utan hopp. 

Och där, just där ger Han mig gåvan!

Plötsligt vet jag med en förvissning som ingen kan ta ifrån mig. 
Jag ser det framför mig. En dag ska blommor vaja här i klara lysande färger. Jublande sträcka sig mot himlen! 
Gröna örter täcka allt det svåra och mörka. 
Och där elden brann som värst skall ett kastanjeträd stå stolt och vacker. 
Ja, Han skall fullborda sitt verk. 

Och jag gräver, gråter och gläder mig.

söndag 22 april 2018

Befrielse!


Mörkret, en svart strömmande flod letar sig in genom huden, mörklägger allt.
Kylan tar samma väg. Inga kläder kan hindra. Skyddslös är jag.
Snöblandat regn faller på själen. 
Nordanvindar far runt i mig, blåser sin isande andedräkt.
Permafrost i mitt inre, domnad och orörlig likt en isstod.

Dock en envis längtan. 
Och sedan, ett undanglidande ljus, knappt märkbart.
Svag fågelsång långt bort en kväll.
En lite vänligare vind. 
Visst är något annorlunda!

Pilträden klär sig i ljusgrönt hängande flor.
Tvättar sitt långa hår i åns klara vatten.
Svällande kastanjeknopparna brister ut i jubel, vecklar ut sina nyvakna blad.
Humlan tumlar ännu sömndrucken i solen.

Jag vill dricka de gröna fälten, smaka solens varma ljus, mottaga vindens milda smekningar. Jag vill famna det gröna! Låta det färga och genomsyra mig. 




fredag 19 januari 2018

All min möda omintetgjord

Jag följde receptet, det gjorde jag, till punkt och pricka.
Slätstrukna mått, allt noga avvägt.

Noggrann och ordentlig.
Läste mina läxor.
Bad mina böner.
Putsade mina skor.
Kom i tid. Alltid i tid.

Allvarlig inför kärlekens eld
lekte aldrig vårdslöst.

Ville välja rätt, funderade och tänkte.
Vägde och mätte.
Nog skulle väl detta bli gott!

Men en vämjelig lukt sipprar ut från ugnsluckan.
Med förfäran ser jag att ingen likhet finnes med bilden i boken.
En grå kletig sörja står på mitt bord.

Men denna bittra måltid är min.
Bit för bit tuggar jag i mig, med tårar i ögonen och en växande klump i halsen.
Hur kunde det bli så illa?
Hur kunde rätt bli fel?

måndag 1 januari 2018

Mod

Inför det nya året; man ber om kraft att orka.
Kraft att orka lite till, kraft att klara det man egentligen inte orkar.
Gud ge mig kraft! Hur många gånger har inte den bönen slungats ut i ren desperation?

Men kanske är det inte den bönen man ska be.
Kanske skulle man istället be om mod?
Be om mod att inte orka, be om mod att våga vara kraftlös.
För detta krävs det sannerligen mod. Vem vill stå med skammen att inte orka?

Mod att stå fattig i det som är.
Mod att inte hinna klart, att inte orka hela vägen, att inte vara duktig.
Mod att mottaga den lilla kraft som tilldelas och hushålla med den.
Mod att inse sina begränsningar.

Och sedan mod att falla i de armar som bär.
Mod att tro att någon ser och älskar.