fredag 19 januari 2018

All min möda omintetgjord

Jag följde receptet, det gjorde jag, till punkt och pricka.
Slätstrukna mått, allt noga avvägt.

Noggrann och ordentlig.
Läste mina läxor.
Bad mina böner.
Putsade mina skor.
Kom i tid. Alltid i tid.

Allvarlig inför kärlekens eld
lekte aldrig vårdslöst.

Ville välja rätt, funderade och tänkte.
Vägde och mätte.
Nog skulle väl detta bli gott!

Men en vämjelig lukt sipprar ut från ugnsluckan.
Med förfäran ser jag att ingen likhet finnes med bilden i boken.
En grå kletig sörja står på mitt bord.

Men denna bittra måltid är min.
Bit för bit tuggar jag i mig, med tårar i ögonen och en växande klump i halsen.
Hur kunde det bli så illa?
Hur kunde rätt bli fel?

måndag 1 januari 2018

Mod

Inför det nya året; man ber om kraft att orka.
Kraft att orka lite till, kraft att klara det man egentligen inte orkar.
Gud ge mig kraft! Hur många gånger har inte den bönen slungats ut i ren desperation?

Men kanske är det inte den bönen man ska be.
Kanske skulle man istället be om mod?
Be om mod att inte orka, be om mod att våga vara kraftlös.
För detta krävs det sannerligen mod. Vem vill stå med skammen att inte orka?

Mod att stå fattig i det som är.
Mod att inte hinna klart, att inte orka hela vägen, att inte vara duktig.
Mod att mottaga den lilla kraft som tilldelas och hushålla med den.
Mod att inse sina begränsningar.

Och sedan mod att falla i de armar som bär.
Mod att tro att någon ser och älskar.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...