Tunnklädd

Säg mig, varför var hon så tunnklädd?
Skira, lätta luftiga tyger, böljande som ett rågfält i vinden.
Barhudad och barfota stod hon där.

Hon gick ut för att möta sommaren, i all sin glädje och fägring.
Hon gick med öppna armar, i tillförsikt, med solskenet som en krans kring sitt hår.
Ogrumlad och oskuldsfull, klar som en skogstjärn.

Hur skulle hon kunnat ana?

När den stålgrå himlen kastar ner de första flingorna, lyser vantron i hennes ögon.
Förvirrad, förvånad, förskräckt.
Inte ens när stormen drar och sliter i henne är hon förmögen att fatta det ofattbara.

Värnlös står hon kvar, barfota i snön ur stånd att skydda sig.
Vad skulle hon skydda sig med? Hålla upp sin stråhatt mot vinden kanske?
Ensamma isnätter med värkande kyla, där målet ligger en minut fram i tiden.
Överleva.
Illa rustad var hon, så illa rustad.

Hon gick ut för att möta sommaren,
vintern kom henne tillmötes.

Mörkersyn. En vandring med Job.

Jag har precis läst boken "Mörkersyn"  skriven av Ellen Merete Wilkens Finnseth. Det är en fin liten bok om Jobs lidande och här tror jag att varje lidande människa kan finna beröringspunkter. 
Vad gör man som människa när man bryts ner tills ingenting finns kvar? Vad gör man när man faller handlöst schakt efter schakt? När det lilla hopp som ändå finns kvar brutalt dras upp med rötterna, vad gör man då?
Författare har ett poetiskt språk som verkligen tilltalar mig och får mig att se saker ur ett nytt perspektiv. På ett plan är det en enkel bok att läsa, språket flyter på och det är inga krångligheter, samtidigt är budskapet omöjligt att helt famna. Helt enkelt därför att inför lidandets problematik finns inga enkla färdiga standardsvar.
På ett ställe i boken skriver hon om våra rent mänskliga behov. Det vi lider brist på och saknar kan bli vägen hem. Hon jämför med den förlorade sonen som lider brist på något så grundläggande som mat. Det är inte hans andliga behov som leder honom hem till Fadern, inte hans djupa längtan efter att försonas, utan basala behov som mat och skydd. Väl hemma möter honom Fadern och mättar honom både andligt och kroppsligt.
Och jag tänker att våra basal behov kan bli en språngbräda rakt in i Guds famn. Det vi lider brist på kan bli den öppning som för oss in i Guds närhet.

Sverige på fallrepet

"Det är kris! Nu räcker det!"
Orden dyker upp gång på gång i nyhetsflödet och på Facebook. Det är upprörda tongångar nu.
Det är svårt sjukt barn som nekas assistans, det är pensionärer som knappt har mat för dagen och än mindre råd att gå till tandläkaren. Det är kris i vården, skolan är på fallrepet och polisen står mer eller mindre uppgiven inför alla skjutningar, våldtäkter och bränder.
Att så många viktiga bärande samhällsfunktioner är i kris är ytterst allvarligt. Folk börjar bli rejält oroliga och upprörda. Jag delar verkligen den upprördheten, men man ska komma ihåg att det stora flertalet röstade FÖR denna utveckling (avveckling). Som man bäddar får man tyvärr ligga. Sverige har under många år lekt socialbyrå åt hela världens befolkning och låtsats som om det inte skulle få några som helst konsekvenser.

Till alla som nu gnäller:
Trodde ni på fullaste allvar att massinvandringen inte skulle få konsekvenser för välfärden?
Trodde ni verkligen att ingen skulle få betala priset?
Trodde ni att det skulle gå spårlöst förbi med vidöppna gränser och att tryggheten som vi åtnjutit i Sverige skulle vara intakt?
Jag måste säga att det är naivitet på högsta nivå.

De som röstat för öppna gränser och som nu gnäller över konsekvenserna bör verkligen ta sig en funderare på orden orsak och verkan. De bör även fundera på ordet konsekvensanalys. Öppna gränser innebär per automatik sänk, eller i värsta fall raserad välfärd. När det inträffar borde man finna sig i det, knipa ihop munnen och uthärda välfärdens ras utan att gnälla. Alternativt erkänna att man hade fel. Val medför alltid konsekvenser.

Jag är ledsen att behöva säga det men resurser är ändliga och även om Sverige är ett rikt land finns det även här en gräns. Dessutom handlar det inte bara om pengar, det handlar i minst lika hög grad om vilken kultur vi vill ha. Den frihet och jämlikhet som vi haft är på väg bort i en rasade fart. Kvinnors frihet i det offentliga rummet krymper för varje dag som går. Trodde ni verkligen att det inte var någon skillnad på olika kulturers kvinnosyn? Eller trodde ni att alla som kommer hit per automatik skulle anamma den svenska kulturen?
Återigen, total avsaknad av konsekvensanalys.

Att det har blivit som det har blivit i Sverige hänger samman med att man inte förmår att skilja på allas lika värde och ansvar. Dessa två blandas ihop och ses som en oskiljaktig enhet.
Man kokar ihop en soppa där den ena ingrediensen är "allas lika värde" och den andra ingrediensen är "ansvar" och så kryddar man med lite skuldkänslor. Denna geggiga osanna soppa tvingar man sedan alla att svälja. Och nåde den som låter bli, då åker det slitna rasistkortet fram som man snabbar än kvickt får nedtryckt i halsen.

Vi måste lära oss att skilja på allas lika värde och ansvar. Dessa två saker ska vara åtskilda. Jag tror att varje människa oavsett ålder, etnicitet eller begåvning har ett unikt oersättligt värde, men det betyder inte att jag personligen har ansvar för alla människor i hela världen!

Som kristen tror jag att Gud ytterst är ansvarig för alla människor, men i en kultur där Gud har avskaffats träder i stället de begränsade människorna in som ansvariga. Att tro att vi har ansvar för alla människor måste väl ändå betecknas som hybris utan like. Vi gör oss själva till gudar och försöker ta ansvar för något som många gånger ligger utanför vårt område och vår kontroll.

Som förälder har jag främst ansvar för mina barn, jag månar om dem så gott jag kan. Jag månar inte om andras barn på samma sätt. Betyder då detta att jag skulle anse att andra barn har ett mindre värde? Nej, knappast, alla människor har ett oersättligt värde, men jag är inte satt att ta ansvar för dem på samma sätt som för mina egna barn.
Jag skänker en del pengar till olika hjälporganisationer, en god handling, men tänkt om jag skulle skänka så mycket att mina barn inte fick mat för dagen. Då skulle min goda handling få negativa konsekvenser för de som jag främst är satt att ta ansvar för. Handlingen skulle inte längre räknas som god.
Om ditt barn faller i vattnet samtidigt som tio andra barn, så vill jag lova att du kommer försöka rädda ditt eget barn först. Och det är rätt och moraliskt riktigt, eftersom du är satt att ta ansvar för ditt barn. Förhoppningsvis gör du sedan ditt yttersta för att rädda resten av barnen.

På samma sätt har ett land ansvar först och främst för sina egna medborgare. Självklart ska ett land göra vad det kan för att lindra nöd och lidande i världen, men inte på bekostnad av den egna befolkningens väl och ve. En medborgare ska kunna räkna med att få den hjälp och den trygghet hon/han behöver, precis som ett barn kan räkna med att få detta från sina föräldrar.

Att låta den svenska välfärden krossas är ett stort svek mot det egna landets befolkning. Vi har ett samhällskontrakt där vi medborgare betalar in skatt för att få åtnjuta förmåner som skola, vård och trygghet. Vad som sker nu och har skett under lång tid är att detta kontrakt upplöses. (En titt på regeringens budget visar vad man prioriterar, ifall någon undrar.)

Att leka humanitär stormakt får konsekvenser. Det märkliga är att så många helt blundar för detta. Uppvaknandet lär tyvärr bli brutalt.