”Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma
makt att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor
som makt, inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och fysisk
integritet.” (Från regeringens hemsida)
Det låter ju fint och något de
flesta kan skriva under på.Vad många inte vet är att jämställdhetsarbetet idag är något helt annat än vad det var
för några år sedan. Då handlade det mest om jämställdhet mellan könen och lika
lön för lika arbete. Idag är det dock begreppet jämställdhet en täckmantel för
en betydligt mer radikal och djupgående process. Det menar i alla fall Arpi och
Wyndham i sin bok ”Genusdoktrinen”, där de beskriver hur denna process påverkar
universiteten, forskningen och samhället.
Regeringen har beslutat
att verksamheter på universiteten ska göras mer jämställda. Ansvariga för att genomdriva och stödja processen var först
Nationella sekretariatet för genusforskning och sedan Jämställdhetsmyndigheten.
Anna-Karin Wyndham arbetade tidigare på nationella sekretariatet
för genusforskning. I boken beskriver hon hur jämställdhetsarbetet bedrevs
inifrån och hur hon alltmer började ifrågasätta sekretariatets arbete och
ideologin. Bland annat ifrågasätter hon tanken på att
kön inte skulle existera.
Vad som har skett är nämligen att jämställdhetsarbetet har anammat
queerteorin. Queerteorin går ut på detta att det inte finns någon naturlig kärna när det
kommer till kön och sexualitet. Målet är att “frigöra” människor från det
“förlegade” tankesättet att det skulle finnas kön. Problemet är att
queerteorin krockar med teorin om könsmaktsordningen där kön spelar en oerhört
central roll.
Könsmaktsordningen utgår från att könen är ojämställda och att kvinnor per
automatik befinner sig i underläge i makthierarkin, där vita, heterosexuella
män står överst. Å andra sidan är kön enligt queerteorin bara en social
konstruktion och tanken på att det skulle finnas givna kön är något vi ska
frigöra oss ifrån. Det hela blir tämligen schizofrent med andra ord.
Författarna ifrågasätter inte jämställdhet mellan
könen, men de ifrågasätter agendan som nu innefattas i jämställdhetsarbetet-
tanken att kön inte existerar.
Detta att kön inte existerar och bara är en social konstruktion är ett helt
ovetenskapligt synsätt, men det är just denna “sanning” som genus- och
jämställdhetsarbete idag utgår ifrån. Genusideologin bortser ifrån biologiska könsskillnader som forskningen
presenterar. När data man får presenterad för sig inte passar in väljer man
helt enkelt att ignorera den. I sann postmodernistisk anda finns det ingen
sanning och alltså behöver man inte ta hänsyn till biologin.
I boken framkommer det att all forskning idag ska ha ett genusperspektiv
oavsett om du forskar på glaciärer eller brokonstruktioner. Utan genusperspektiv
ges helt enkelt inga anslag. Så alla forskare tvingas plita ner något krystat
om genusperspektiv för att kunna forska. Vilka viktiga forskningsområden kommer
att förbises eftersom det helt enkelt inte går att få in genusperspektivet?
Författarna tar också upp problematiken kring Chalmers Genie-projekt som är
ett jämställdhetsprojekt där målet bland annat är att åtgärda könsbalansen genom
att rekrytera kvinnliga forskare. De äldre manliga forskarna kallas ”mediokra”
och köps ut för att kvinnor ska kunna ta deras plats. Man menar på fullaste
allvar att fler kvinnor mer automatik leder till bättre forskning.
Att tjänster på universiteten viks och designas för kvinnliga sökande är
enligt författarna vanligt. Denna särbehandling är en form av diskriminering
och rimmar illa med likabehandling. Men jämställdhet ska uppenbarligen nås till
varje pris och målet helgar medlet. Man måste krossa några ägg för att få en
omelett.
Det är en ambitiös bok där författarna gräver djupt och ingående i hur
jämställdhet och genusfrågor påverkar universitet, forskning och hela vårt
samhälle. Många exempel är hårresande och det är beklämmande att läsa hur
genusperspektivet upphöjs till den högsta normen och mal sönder de som
dristar sig att ifrågasätta. Vi får ta del av ingående beskrivningar (lite väl
ingående enligt min mening) om vad som händer människor som inte rättar sig i
genusledet.
Man måste dock höja ett varningens finger. Är dessa exempel i boken bara
anekdotisk bevisföring? Pågår det verkligen en genomgripande revolution på
universiteten? Det är inte helt lätt att uttal sig om, men det är uppenbart och tydligt
att det finns stora problem med det jämställhetsarbete som bedrivs på
universiteten.
Den verkligt stora faran är när det inte tillåts en saklig diskussion. Det
måste kunna föras en vetenskaplig diskussion om genusvetenskap. Saklig kritik
ska bemötas sakligt och inte tystas och benämnas som hot och hat. I en
akademisk miljö är det rimligt och nödvändigt att kunna föra en öppen
diskussion om alla områden, annars upphör akademin och får isället drag av en sekt.
Universiteten borde i ett demokratiskt land vara den givna plattformen för
en sådan diskussion. Genusvetenskapen vill gärna kalla sig just vetenskap, då
är det också rimligt att den underkastar sig de måttstockar som gäller övriga
vetenskaper.
Boken väcker viktiga frågor. Vad händer när vi lämnar
upplysningstraditionen bakom oss? När åsikt och känslor gång på gång tillåts
trumfa fakta? Vad händer med universiteten och med samhället när genusdoktrinen
lägger sig som en kvävande filt över allt? Vad händer när givna normer kring
kön och sexualitet upplöses? Vilka konsekvenser får denna normupplösning för
samhället?
Och vad händer när människor anser sig bli kränkta av fakta? Hur ska vi då kunna leva tillsammans?