Fastspikad vid ditt kors

Lidandet fjättrar dig

inget kan du uträtta

modet sviker

vad tjänar allt till

Bräcklig och svag

uttjänt

en belastning

Och du skäms

Lyft blicken

i svagheten

du tunnas ut

blir genomskinlig

hans ljus kan stråla

Din sargade kropp

närmare än närmast

hans kropp

Smärta möter smärta

förenas

Frukten:

en seger som ljuder

från evighet till evighet

 

Inströmmande

Urgröpt

Tömd 

Tillintetgjord 

Själen ett gapande sår

En välsignelse

- nu kan Du fylla mig

strömma in i tomrummet

När allt bryter samman 

- då öppnas mitt innersta

obefäst

Du vidgar mitt hjärta

stakar ut

odlar upp

Ja, plogen sargar

skär

men ger växt

Fält efter fält

Allt du vill 

- ge dig själv

Min längtan

- bereda dig utrymme

Min tröst

Omständigheterna reser sig som anklagande murar

Var är din Gud

Han lät det ske

drabba dig

Naken tro

skakar i köld

Blind tro

famlar i mörker

Flämtande tro

törstar i ödemark

Min tröst

Han är min själs själ

I djupet

Nedstörtad i avgrunden 

faller handlöst

schakt efter schakt 

Sammanpressat mörker

mot bröstkorgen

Skrovliga klippväggar 

ser

ett lysande tecken

Han har varit här

före mig 

Når djupare än djupaste

Famnar allt 

För fem år sedan skrev jag detta inlägg på bloggen och tyvärr är det minst lika aktuellt idag. 

Reflektion över det rådande läget i Sverige

Skottsalvorna hörs nu på nära håll och det hjälper inte ens att stänga fönstret. Röken från granater och bilbränder letar sig in genom de tunga järngrindarna och ringlar sig hela vägen upp in i finsalongerna. 

Det räcker inte längre att bo på den fina adresserna, även där skjuts, rånas och sprängs det. Ingen är heller skyddad mot våldtäkterna som skördar sina offer dag efter dag och rädslan sprider sig, är det jag nästa gång, min dotter, eller min vän som kommer att drabbas?

Den ena larmrapporten avlöser den andra. Det börjar gnällas ordentligt nu. Denna artikel gick att läsa i Di häromdagen "Det är allvar nu."
SVT varnar för konsekvenser av hör och häpna granatattacker! "Så stor skada gör en handgranat."  (Observera inledningen "När du kastar en granat..." Ungefär som om vi lite till mans kastar granater omkring oss! Så vanligt har det alltså blivit.)
Även dinosauriemedia börjar vakna och skriver om våldtäkterna. "Kvinna våldtagen av tre män- hur kan vreden inte vara större" 

Men vi måste komma ihåg att de flesta faktiskt har röstat för denna samhällsutveckling. Det är lite sent nu att komma på att det inte smakade. En del kanske invänder att de inte visste att det skulle bli så här illa. Ja, vad ska man säga, det krävs inte särskilt mycket intelligens för att kunna räkna ut att det blir problem när man släpper in ett stort antal människor med helt olika värderingar och bakgrund. Det blir även stora påfrestningar på hela välfärden. Sjukvård, skola och tillgång till bostäder är inget man bara trollar fram på ett eftermiddagsmöte.
De problem som vi ser i samhället idag är inte något som har uppkommit helt plötsligt utan det har varit ett sluttande plan. 
Och som bekant så rullar det dithän det lutar. För de som haft ögonen och förnuftet inkopplat har det varit lätt att se åt vilket håll det barkar under mycket lång tid. Varningsklockorna har ringt otaliga gånger och varningslampornas envetna blinkande har fortsatt år efter år. Det har varnats för exakt detta vi nu ser.
Men man har inte velat höra, man har inte velat se.
Men nu börjar det som sagt gnällas och det med all rätt, det är fruktansvärt att se att samhället faller sönder på detta vis, men kom ihåg, de flesta har röstat för detta.

Nu står vi här med skjutningar flera gånger i veckan, det ena efter det andra sprängdådet, massvåldtäkter, en välfärd som går på knäna och som lök på laxen har Sverige skrivit på FN:s migrationsavtal. Som om det inte räcker med de problem, förlåt utmaningar, som vi redan har.
Det finns många ordspråk som passar in på den rådande situationen.
"Som man bäddar får man ligga."
"Bättre att stämma i bäcken än i ån."
"Som man sår får man skörda."
Sår man mångkultur får man mångkonflikt. Enkel matematik.

Alla borde i detta läge fundera över innebörden av begreppet godhet. Är det godhet att ta emot människor och ge dem bostäder, samtidigt som vi låter våra egna medborgare gå hemlösa. Är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot terrorister som sedan dödar och lemlästar?
Är det godhet när vi tar emot unga män som sedan våldtar flickor och kvinnor. För vem är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, människor som målmedvetet propagerar för ett samhälle styrt utifrån sharialagar? Är det godhet?
Vad vi ser är ett samhälle som håller på att omformas i grunden, till något helt annat än vad det varit. Tyvärr är det ingen vacker metamorfos. Är det godhet och barmhärtigt att ta emot så många människor att samhället faller sönder? 
Vi måste våga se konsekvenserna av våra handlingar. Det är det enda sättet att förhindra att tillsynes goda handlingar i slutänden får ödesdigra följder.

Jo, jag tror att vi ska hjälpa människor som flyr från krig och förtryck, men knappast på det sätt som Sverige har gjort. Först och främst: vi ska hjälpa på plats. Varför det? För att de allra fattigaste och mest nödställda är de som sitter kvar i flyktingläger. Kvinnor och barn. 
Går det inte att hjälpa på plats ska vi noga avväga vilka som släpps innanför gränsen. Det ska sedan vara glasklart vilka regler som gäller: lär dig språket, följ våra lagar, tag del av ditt nya land och bli en god samhällsmedborgare.
En prövotid för medborgarskap borde vara en självklarhet. Begås brott under denna tid eller under asylsökningstiden är utvisning en självklarhet, för klarar man inte att hålla sig i skinnet ens den första tiden i Sverige så förstår jag inte anledningen till varför man ska få stanna kvar.

Jag vet att detta kan låta hårt och okänsligt, många vill så gärna vara "goda" och hjälpa alla, men vi måste vara hårda. 
Skälet är detta: 
För att slå vakt om vår frihet och om vår trygghet.
Vad vinner vi på om vår trygghet går förlorad? Hur ska vi då kunna erbjuda skydd och säkerhet i framtiden? Om vårt samhälle raseras har vi snart inget kvar att erbjuda. Därför måste vi vara hårda, för att säkra tryggheten. Vi måste värna om de människor som redan bor i Sverige och om de som har kommit hit. Vad är det för mening att vi tagit emot ett stort antal människor om vi sedan inte kan erbjuda dem trygghet? 
Jag har alltför många gånger försökt att trösta och lugna elever som bor i utsatta områden. Någon som fått en handgranat kastad mot huset, en annan vars kusin sköts ihjäl och som storgråtande sitter i mitt klassrum, någon som är helt uppskärrad eftersom hen bor precis vi busshållplatsen där en kille blev skjuten osv. 
Och jag skäms för att vi inte kan ge dessa människor trygghet, något som de såväl behöver. Hur ska jag kunna förklara det som sker?

Sverige befinner sig i en mycket kritisk situation. Dessvärre tror jag att klockan är fem i tolv och att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Jag skulle inte bli förvånad om vi närmar oss ett inbördeskrig. Görs inget åt de stora problem som har uppkommit i kölvattnet av massinvandringen kan vi räkna med mer av följande:

Eskalerande kriminalitet där polisen helt enkelt inte på något sätt förmår upprätthålla tryggheten.
Som en följd av detta; en ökad polarisering där nynazistiska grupper och medborgargarden kommer att gripa till våld.
Strider mellan olika etniska grupper och en växande klanmentalitet.
Lönedumpning och uppluckring av arbetsrätten.
Riskerna är överhängande och uppenbara. I ett sönderslitet och splittrat samhälle är dessutom demokratin och yttrandefriheten i stor fara.

Jag hoppas och ber att mina farhågor inte ska besannas.
Trots allt ska man inte förtvivla. 
Jag läser romanen "Doktor Zjivago" där Pasternak skriver:

"Och kom ihåg! Man får aldrig inte ens under några förhållanden förtvivla. Att hoppas och att handla är vår plikt i olyckan." 

(För vidare läsning kan detta inlägg vara av intresse. "Sverige på fallrepet")

Tillägg: För er som är intresserade av vilka det är som skjuter rekommenderar jag denna artikel av Ann Heberlein "Vilka är det som skjuter? Om kultur och kriminalitet"

 

I natten

I utmarkerna bortom mina resurser

bortom min kontroll

Irrar vid gränstrakterna

ödsliga vidder 

Utkastad 

Vantroget ser jag mig omkring

Hit av alla ställen

Det som inte borde vara

är

I natten grävs utrymmet 

hackan kilas in

bänder och spränger 

Vitglödgad smärta

I trasigheten och hålrummen

en öppning

för Guds inströmmande

en möjlighet att ta emot Guds gåva

honom själv

( Med insipration från boken "Gud berör och förvandlar" av Iain Matthew. Det är andra gången som jag läser boken och den är verkligen en skatt. Boken djupdyker i Johannes av korsets skrifter. Själens dunkla natt öppnar upp för Gud och centrerar oss i honom.)

Koranbränningar - ett djupare perspektiv med

"Civilisationernas kamp" av Samuel Huntington

Koranbränningarnas vara eller inte vara sägs vara frågan. Jag menar att frågan är långt djupare och större än så. En majoritet av svenskar vill i sin naiva kortsynthet förbjuda koranbränningar, för de tror då att saken skulle vara ur världen, men ack så fel.

Vad man måste förstå är att det inte kommer att stanna vid frågan om att förbjuda  koranbränningar. En rundringning till svenska moskéer visar att den överväldigande majoriteten inte bara vill förbjuda koranbränningar utan även alla handlingar som förolämpar, skändar och provocerar islam. 

Det vi nu ser utspela sig är på ett djupare plan en kamp mellan civilisationer. Som bekant har civilisationer kommit och gått under historiens gång. När en civilisation försvagas tar en annan starkare över med sina värderingar, sin kultur och religion. Den västerländska civilisationen med sina värderingar är på tillbakagång och sjunger nu sin svanesång.

Det kristna fundament som den västerländska civilisationen vilat på har långsamt vittrat sönder. Vi har kastat oss loss från det kristna oket, för fria vill vi vara. Vi svävar nu fritt, utan grund och utan trådar bakåt. En civilisation utan kontakt med sina rötter är i sig redan döende. Med andra ord är vi nu ett lätt offer för en annan civilisation, en hårdför sådan som har sitt mål glasklart. Vi står skyddslösa, den enklaste vägen är att anpassa sig. Att sätta hårt mot hårt skulle kosta. Allt som har något värde kostar att försvara, dessvärre ser det inte ut som vi är beredda att betala priset.

Att vi ens överväger att böja oss för andra länders krav är ett tydligt tecken på en tillbakagång för vår civilisation. Att muslimska länder kommer med uttalande om att vi bör ändra vår lagstiftning är magstarkt, särskilt med tanke på att det i deras egna länder pågår en systematisk förföljelse av kristna, kyrkor bränns och kristna dödas.

Jag har börjat läsa boken “Civilisationernas kamp” av Samuel Huntington. Den utkom för 30 år sedan, så den har några år på nacken, men det har visat sig att hans samtidsanalyser och framtidsanalyser delvis besannats. Boken föregicks av en artikel ”Clash of Civilizations?” i tidskriften Foreign Affairs. I artikeln menade Huntington att religiösa och kulturella identiteter skulle bli den främsta källan till konflikt. Detta vållade en massiv debatt och Huntington sågs av många som fördomsfull. Efter Sovjetunionens kollaps trodde många att den liberala demokratin skulle vinna insteg överallt i världen och att de stora konfliktens tid var förbi. Äntligen skulle fred och harmoni råda och det europeiska-amerikanska inflytandet över världen skulle vara säkrat. Huntington såg ett helt annat scenario framför sig där nya konflikter blossade upp mellan civilisationer.   

I boken beskriver Huntington den västerländska civilisationens uppgång och fall. Europas kolonialisering av världen ledde till en stark och tydlig världsdominans. Efter avvecklandet av kolonierna stod USA på tur med ett enormt inflytande och maktutövning världen över. Nu är dock den västerländska civilisationen på stark tillbakagång. Från att tidigare haft ett herravälde över världen, där man spred sin makt, sina idéer och värderingar, till att inte längre vara den självklara ledaren.

Tidigare ville andra icke-västliga länder ta efter väst, eftersom de ville ha samma moderniseringar och åtnjuta samma välstånd. Vad som gradvis har skett är att väst inte längre utgör den lysande förebilden som många icke-västliga länder strävade efter. Huntington menar att västvärlden i många länder ses som dekadent. Och än mer dekadent har väst blivit sen boken skrevs. I dag präglas väst av enorma problem: brottslighet, arbetslöshet och fattigdom. Lägg där till könsbyten och Hbtq som ses som abnormt i många icke-västliga länder. Man skakar på huvudet och vänder sig till sin egen kultur istället. Den egna kulturen upphöjs och ses alltmer som en förebild och ett motstånd mot det dekadent väst. Etnicitet, nationalism och religion får allt större betydelse.

Det moderna icke-religiösa, rationella och toleranta samhället som skulle ta över världen stötte på patrull. Istället skedde en återgång till traditionella kulturer som står långt ifrån liberalism, demokrati och religionsfrihet.

Huntington beskriver hur icke-västliga civilisationer har anammat moderniseringen, men inte västernisering. Demokrati, mänskliga rättigheter och individualisering har inte fått det genomslag som många trodde och hoppades på. Icke-västliga civilisationer kan sträva efter ett modernt samhälle, men de vill inte bli som vi. Västvärlden har levt med en föreställningsvärld där man trott att alla i slutändan vill bli som vi. Hybris var ordet.

Huntington menar att den globala världen inte utplånar skillnaderna utan att de istället förstärks i mötet med andra, helt enkelt för att definiera sig själv.

Jag tror att det är just här som vi har förklaringen till varför alla återkommande integrationsprojekt inte ger det förväntade resultatet. Vad man i sin naivitet inte förstått är att många som kommer till Sverige inte vill bli som vi! Vi har grovt underskattat religionens och kulturens betydelse. Detta är något vi kan se framförallt när det gäller andra generationens invandrare, de ofta är mer religiösa än sina föräldrar. Notera att det i princip enbart var andra generationens invandrare som åkte från Sverige och anslöt sig till IS.

Huntington menar att den modernisering som kom att genomföras i icke-västliga länder paradoxalt nog blev en väg tillbaka till den egna kulturen! Moderniseringens trauma blev grogrunden för den egna kulturens renässans. När givna strukturer som bygemenskap och klantillhörighet bröts samman och urbaniseringen tog fart, lämnades människan ensamma med frågor om identitet, mål och mening. Kulturell och religiös tillhörighet blev så småningom allt viktigare för att navigera i det nya landskapet. 

Denna analys tror jag är helt riktig och kan också appliceras på de stora folkomflyttningarna från framförallt Mellanöstern och Afrika till Europa. Människorna som kommer till Europa präglas av en vilsenhet och söker sig allt mer tillbaka till den egna kulturens trygghet, istället för att anamma den nya. När givna strukturer bryter samman söker människan ett fundament. Detta visade sig tydligt efter Sovjets fall då det skedde ett enormt uppsving för kyrkorna. I sin vilsenhet och sökande efter identitet sökte sig människorna till den ortodoxa kyrkan som är en länk till ryssarnas tusenåriga historia. Detta har Putin tagit fasta på och använder sig som bekant gärna av religiös nationalism. Han varnar även för den dekadens som råder i väst till exempel könsbyten m.m 

Detsamma ser vi i den islamska världen. Ledarna använder sig av religiös nationalism och utmålar den egna religionen och kulturen som överlägsen. Den västerländska civilisationen ses som underlägsen och dekadent. Jag tänker att de krav man nu ställer på icke-västliga länder att underkasta sig muslimska blasfemilagar kan ses som en slags omvänd kolonialisering som tagit sin början. Förr kom väst och påtvingade sina värderingar på dessa länder, nu sker det åt andra hållet. Den islamiska civilisationen säger sig ha lösningen, precis som den västerländska har hävdat sin lösning.

Ja, som sagt, det handlar om betydligt större saker än frågan om att få bränna eller inte bränna en koran. Det är en civilisationskamp som pågår. Måtte kampen sluta väl.

Jag har bara ett vapen att ta till:

bönen.

Dagar i klostret

Möt livet i Jesu namn

Vi fruktar många saker sjukdom, fattigdom, ensamhet…

Och ändå, endast en sak att frukta, endast en 

att vi vänder oss bort från Gud

Detta fruktar vi sällan eller aldrig 

Det vi fruktar kan inte skada vår själ

om vi möter det i Jesu namn

Lätt att säga, svårare att tro när hjärtat hamrar i nattens mörker

Dock håll fast vid detta: 

"Gud, kom till min räddning 

Herre skynda till min hjälp"

Möt allt som händer med de orden

Genom "livet vagga versen som ett barn i hjärtat" (Abba Isak)

Kom hem

Att vara hemma i sig själv, att bo hos sig själv

Så ofta vi inte är hemma, ute och irrar,

än efter det ena än efter det andra 

Lever vid sidan av oss själva 

Om vi bara kom hem!

Han väntar ju där

med lyktan tänd och bordet dukat

Att låta jag bli ett vi, förenade 

Hans närvaro varje ögonblick 

Att säga tillsammans med Honom 

Jag är 

I det lilla

Nej, någon stor och stolt ek blev du aldrig

inga mäktiga grenar 

Oansenlig och tanig 

växer du vågrätt (!) 

Bakom dig allvarlig mörk granskog 

där finner du inget ljus 

enda möjligheten 

böja dig under all smärta

smyga längs med stenmuren vid stigen

meter efter meter treva dig fram

vila mot stenarna 

Nej, upprätt kommer du aldrig att stå

ingen vacker krona

Men du grönskar 

Helig

Jag är av Gud

Däri ligger min helighet 

Moraliskt helig, nej knappast 

men helig är jag till mitt väsen 

Ett fundament att utgå från

att växa in mot 

Varje människa sprungen ur Guds hand

Varje människa strålande i helighet 

Oändligt dyrbar

Dessa bedrägliga ord 

som kan vridas och vändas

slingras och smetas ut

alla likas värde, diskriminering, tolerans, utsatthet, mänskliga rättigheter ...

Med dessa vapen i hand 

tar de strid för något de kallar frihet

frihet från det givna

rätt att välja identitet 

att avkräva andra erkännande

rätt att vara intolerant i toleransens namn  

inga gränser

inget ansvar

rätt att släcka gryende liv

rätt att ta sitt eget liv 

rätt att vara gud

- en frihet som leder till slaveri

"Under omprövning" 

En antologi om konst, kanon och kvalitet

Antologin "Under omprövning" 

(red. Johan Lundberg) kommer med det revolutionerande budskapet att skönhet faktiskt finns och att den har en avgörande betydelse för människan. Boken vänder sig starkt mot modernismen och en lämpligare titel hade varit något mer slagfärdigt som till exempel "Åter till skönheten" eller "Modernismens härjningar". Under omprövning låter lite ursäktande och vekt tycker jag.

Det har hur som helst varit otroligt befriande och välgörande att läsa boken, visserligen är vissa avsnitt tämligen tunglästa, särskilt om man inte är bekant med konst- och musikvärldens alla "kända" namn, vilket gör att det blir svårt att referera till de olika verken. Det är knappast en bok man läser på en eftermiddag, men budskapet som boken förmedlar ger mig hopp och fyller mig med glädje.

Bakgrund: Modernismens framväxt och kännetecken.

På Facebook har arkitektupproret mer än 60 000 medlemmar. 

Det är alltså inte bara jag som funderar över varför det byggs som det gör nu för tiden, stora brutala byggnader i total avsaknad av harmoni och alla dessa märkliga konstutställningar där allt som provocerar höljs till skyarna. Hur blev det så här? Antologin ger en grundlig historisk genomgång och visar hur modernismen fick sitt genomslag och vilka drivkrafter som låg bakom.

Thomas Steinfeld skriver i sin text att modernismen har rötter i ockultismen och teosofin. Många författare och konstnärer tillhörde sådana läror under slutet av 1800-talet. Man ville nå fram till en total innerlighet och detta kunde man inte nå fram till genom den rådande konsten, nej, för att nå en högre sanning krävdes något annat. Det är här den abstrakta konsten kommer in i bilden, det man vill visa är helt enkelt för fint för att visas på ett traditionellt sätt. Det abstrakta ses som något högre och mer fulländat. 

Detta synsätt ledde till att man till exempel inom konsten övergav figurativ målning, harmoniläran i musiken togs bort och i poesin plockades grammatiken isär och kvar blev otydbara brottstycken. Det finns alltså en teologi bakom modernismen.

Tidigare genom hela historien har skönheten varit ledstjärnan för allt skapande. Och det har varit en mycket god ledstjärna. Se bara på all fantastisk konst, litteratur och musik som har skapats genom århundradena! Modernismen kom med helt andra ledstjärnor; systematisering, rationalisering, banbrytande och chockerande, blev de nya att förhålla sig till. Och framförallt inget som överhuvudtaget påminde om traditionell konst och arkitektur. Man ville kapa trådarna bakåt och bryta sig loss från traditionen. Lojaliteten mot skönheten sågs som helt förlegad.

Förr lyste skönheten, nu var det konstnären som skulle

få lysa. Det är uppenbart att det inte minst hos många arkitekter fanns stora drag av egocentrism, man ville sätta sin prägel på staden, på nationen, ja på hela världen. Jämna det förgångna med marken och skapa något till sin egen ära. Just detta var utmärkande för arkitekten Le Corbusier som drev fram som en orkan över världen med sina projekt. I antologin skriver Thodore Dalrymple: "Le Corbusier byggde som om människor vore ormar eller ödlor."

Le Corbusier var sannerligen sin omänsklighet trogen i sina brutala byggnader som överväldigar och krossar den lilla människan. (Se byggnader av Le Corbusier, notera hans eget lilla mysiga sommarhus!)

Skönhetens betydelse

Modernismen förkastar alltså skönheten och hyllar det gränsöverskridande och det chockerande istället. Traditionell kultur ses som befläckad och omöjlig att vidröra. Modernismen berövar oss något väsentligt. I det abstrakta och disharmoniska förlorar vi nämligen något. Örat och ögat mister "sina trygga hållpunkter i fastlagda tonarter och centralperspektiv." skriver Camilla Lundberg. Jag tycker om det uttrycket: sina trygga hållpunkter. Vi berövades alltså våra orienteringspunkter och konsekvensen blir vilsenhet och rotlöshet. 

Men det är betydligt mer än så som gått till spillo genom modernismens härjningar. Om man bara ska läsa någon text i antologin är det Roger Scruton. Han har förmågan att uttrycka vad skönhet är och dess betydelse på ett djupt existentiellt plan. Han menar att skönhet inte är något vi kan vara utan, vi behöver skönheten för att känna oss som hela människor. Skönheten visar oss evighetens ansikte. Upplevelsen av skönhet pekar "bortom denna värld, mot ett ´ändamålens rike´i vilket vår odödliga längtan och vår strävan efter fulländning får sitt svar." 

Han menar att skönhet och helighet hänger samma och modernismen helt enkelt vanhelgar skönheten.

"Vanhelgande är ett slags försvar mot det heliga i ett försök att omintetgöra dess anspråk. I närvaro av det heliga prövas våra liv, och för att undfly denna dom förstör vi det som tycks anklaga oss."

Och är det inte så, att viljan att vanhelga det sköna är ett sätt att undkomma skönhetens brännande blick. En blick som kan vara både ljuvlig och outhärdlig. Ljuvlig om vi i vårt inre känner igen skönheten och hälsar den välkommen. Outhärdlig om vi förnekar skönheten. Vanhelgande av det sköna ser vi inte bara inom konsten utan allt vackert kan perverteras och vanhelgas; sexuell pronografi, dödens och våldets pornografi är ständigt närvarande i vår kultur. 

Även Rob Riemen text finner jag mycket intressant. Att söka sanning, skönhet och godhet är att söka vår sanna identitet. Människans sanna identitet är baserat på en "livets grammatik" där vi finner frihet och sanning, vänskap och lojalitet, visdom och mod, kärlek och poesi..."

Riemen talar om vikten av att kultivera, odla sin själ. Att göra det som har värde för själen är att leva i sanning och endast detta leder till ett liv i frihet. Det tragiska är att i det postmoderna samhället kultiverar vi istället det meningslösa, vi vårdar och sköter det på alla tänkbara sätt. Och sedan förvånas vi över resultatet. Vi sår meningslöshet och skördar förvirring och ofrihet.

Vi måste komma ihåg att konst inte på något sätt är neutralt. Det förmedlar alltid något och skapar olika sinnesstämningar hos människan. Låt som exempel ta arkitektur eftersom detta är något vi dagligen påverkas av. Jag skulle vilja påstå att byggnader sänder ut budskap till oss. En brutalistisk postmodern byggnad säger oss att vi inte har något värde, att vår själ inte existerar, att vi hänsynslöst kan krossas när som helst. Medan en vacker byggnad sänder ut värme, harmoni och trygghet. I sin skönhet pekar byggnaden oupphörligen mot eviga och bestående värden

Jag tror att skönhet och strävan efter skönhet alltid hänger ihop med sanning. Sanningen om oss själva och om livet. Skönhet får oss att lyfta blicken, att vilja sträva mot något mer, mot det som är vår innersta längtan. I skönheten ser vi en glimt av det fullkomliga och det slår ann en sträng i vårt inre, en igenkänning. 

Sann skönhet består genom alla tider, eftersom den inom sig bär det fullkomliga. Sann skönhet talar och är levande.

.Jag har ofta undrat vad som finns i människans inre när man ritar dessa brutala byggnader. Jag tänker att det som rör sig inom en arkitekt är det som sedan kommer ut på ritbordet, hur mörkt är det då inte i den moderna arkitekters inre! Kaos, disharmoni, fulhet, skevhet och viljan att härska, det är det vi ser runt omkring oss idag. En illa målad tavla kan vi undvika att titta på - det är ingen som tvingar oss att gå in på en konstutställning- men ett illa ritat hus mitt i staden kan vi inte undvika, det är varböld som gång på gång stör vårt sinne. Jag är övertygad om att dålig arkitektur påverkar oss och tränger in i oss. In i tanken, in i själen.

Modernismen må dra fram som en ångvält, skränande och oövervinnerlig, men skenet bedrar. Skönheten finns, om än gömd, som en underjordisk ständigt strömmande källa. Att odla sin inre trädgård, att göra den skön är vår främsta livsuppgift. Då sker en stilla genomgripande revolution. Att känna igen skönheten och att kultivera den är av avgörande betydelse för individens och samhällets utveckling.

Skönhetens återkomst

Skönheten blev jagad på flykten, hånad och bespottad. 

Ut i de stora skogarna fick hon söka sig för att undkomma. 

Hur ska vi finna henne igen? 

Hur ska vi locka henne tillbaka? 

Är hon då alldeles försvunnen? 

Nej, ty även i de mörkaste skogarna skiner och lyser det ännu kring hennes hår. 

En ledstjärna att följa.

Han skrev: 

“Skönheten ska frälsa världen.”

Och jag tror honom.