Tungt stenhjärta

Jag ser att han är ledsen och arg när han kommer gående över gården och när vi kommer in sätter han sig i trappan. Tårarna bränner i hans ögon och så kommer allt; hur han blivit retad och påhoppad, hur han försökt att inte bry sig men att det inte hjälpte, dom bara fortsatte. Mest var det en kille som var ny på gården och dessutom yngre än honom.
Jag sitter bredvid och med armen om honom. Jag frågar och lyssnar. Han säger att han ju inte är så tuff, men han brukar inte bli retad och verkligen inte av någon som är yngre!

Vi sitter där en lång stund.
När han gått och lagt sig vill han krama mig en extra gång. Jag frågar honom om det gjorde ont i hjärtat när han blev retad.
Ja, säger han, det kändes som sten i mitt hjärta. Mamma varför känns det så?
Jag kramar honom igen, alltmedan en tår hastigt rinner på min kind och jag säger att jag vet precis hur det känns, ont och tungt. Men varför?
Ja, varför känns det så? Jag vet inte mitt barn! Kanske för att hjärtat är oskyddat och sårbart, kanske för att hjärtat är ömtåligt och vackert.
Jag viskar i hans öra att han är älskad, älskad av mig och älskad av Gud.

Livets vågor

Livets vågor rullar över min själ
Havets vågor formar sanden på bottens djup
Livets vågor formar själens botten,
lämnar salta spår i huden

Okänd väg

Att inte veta vägens längd och inte veta vägens möda eller riktning. Att inte ens veta om jag kommer fram. Kanske är detta den sista branten att ta sig upp för, kanske vägen jämnas och planas ut efter detta. Kanske är det så. Eller är branten brantare och berget högre än jag kan föreställa mig. Jag vet inget om detta. Jag vet inte var nästa rastplats finns, vet inte hur länge jag ska gå hungrig. Kanske är vilan inom räckhåll, kanske det finns en grönskande dal bortom detta berg. Men inget vet jag. Jag går på okänd väg, mot okänt mål.

Han sa till mig att någon skrivit något om hur falluckan framför fötterna ständigt förvandlades till fast mark. Måtte det vara så, att det mörka hålen framför mig på vägen fylls igen och blir till säker mark, bara jag sätter ut min fot och vågar ta ännu ett steg. Ja, måtte det vara så.