Jag har nu jobbat extra ett år inom hemtjänsten. Varannan helg beger jag mig ut på cykel och tar mig runt till de gamla. Många har det bra och får vad dom behöver, men jag måste säga att jag också ibland blir beklämd när man ser hur en del har det.
Hur kan man låta sin gamla mamma eller pappa leva i sådan smuts och röra? Det är inte bara lite stökigt utan vi talar om årtionden av ingrodd smuts, trasiga kläder, sängar som knappt håller ihop och kök som närmast kan beskrivas som hälsovådliga.
Var finns barnen? Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att man inte bryr sig mer om sina föräldrar!
Men detta är väl välfärdsstatens baksida. Vi har fostrats i att staten tar hand om våra familjemedlemmar. Redan från ett års ålder överlämnar vi dem i statens vård och sedan är det statens ansvar att ta hand om dom och fostra dom till goda samhällsmedborgare.
Vi blir befriade från att ta ansvar för våra barn och våra gamla föräldrar, så att vi kan ägna oss åt viktigare saker.
Självklart behövs samhällets insatser. Det kan vara tungt och påfrestande att själv helt ta hand om sina gamla föräldrar, men det finns en fara i att tro att staten ska lösa allt. Det är en falskt trygghet att överlämna allt i statens händer, för dom kan faktiskt vara både hårda och okänsliga.
I dagens samhälle är det individualism som gäller, fokus ligger på individen och inte på familjen. Jag hoppas att mina barn ska få med sig något mer, en önskan om att finns till för andra och inte bara sig själv. Jag hoppas att de alltid ska ställa upp för varandra. Jag vill att de ska känna att de hör ihop.
Jag tror att mycket kommer att se helt annorlunda ut när man själv blir gammal. Jag tror knappast att det kommer finns någon hemtjänst på samma sätt som idag. Det kommer helt enkelt inte finnas pengar till det. Så antingen ser man till att skaffa mycket pengar så man kan köpa sig hjälp eller så skaffar man många barn och hoppas att någon hjälper en!
Själv känner jag mig trygg, prinsessan har lovat att bo kvar hos mig hela livet och hjälpa mig när jag är gammal! Jag har flera gånger förklarat att hon kommer att vilja flytta när hon blir vuxen men hon svarar bara att hon vill bo kvar hos mig för alltid!
måndag 31 december 2012
Nyår 2013
Irrande nattbloss mot dunkel himmel. Jag följer dom med blicken, och vill hoppas och tro igen. Så många ljus jag har följt under det gångna året. De har tänds för ett kort ögonblick och hoppet har kommit åter, kanske, kanske nu. Men sedan har de försvunnit i grå dimmig rök.
Om ändå bara något kunde få fortsätta lysa på min himmel.
Något enda litet ljus, jag ber.
Om ändå bara något kunde få fortsätta lysa på min himmel.
Något enda litet ljus, jag ber.
söndag 23 december 2012
Liten hall, smart förvaring!
Hallen är alltid ett problem. Av någon anledning är den alltid för liten. Detta gäller för de flesta familjer och är man då så många som vi är, sju personer så är hallen verkligen för liten.
En dag i höstas när jag knappt kom in genom dörren fick jag nog. Dax att att göra något åt röran!
Före:
Men det var lättare sagt än gjort. För det första, det är så mycket som ska få plats i en hall; kläder, skor, hjälmar,rullskridskor, väskor, gympapåsar mm. Och så en cykel! Det kändes som en omöjlighet redan där! För det andra saknar jag totalt spatial förmåga, jag kan helt enkelt inte föreställa mig i huvudet hur det kommer att se ut och bli. Det är ett verkligt handikapp, jag känner mig så dum på det området. (Jag kan tänka på att det är något liknande för de som har svårt att orientera sig. En del har ju till och med svårt att hitta ut från ett varuhus!) Jag måste helt enkelt först prova på riktigt för att få en uppfattning! Det gör att minsta lilla projekt tar sin tid och att man får släpa hem både det ena och andra innan det blir som jag tänkt.
Jag ville ha någon form av hylla som finns i kapprummen på dagis. Men var köper man det? Jag hittade inget liknande i vanliga möbelaffärer och de som fanns i nätbutiker var fruktansvärt dyra. Så vad gör man? Bygger själv! En viss utmaning för mig som har tummen mitt i handen!
Jag hittade denna lagerhylla på "Biltema". Jag köpte två stycken och lyckades få hem dom i cykelkärran!
De främre långa benen satte jag på sidan istället för där framme. Då fick jag plats med fler korgar! Jag veta inte om detta påverkar hyllans stabilitet men hur som helst så sitter hyllan fast ordentligt i väggen. Jag monterade inte ihop hela hyllorna utan satte ihop dom på mitten med några skarvjärn. Då blev det två långa ben kvar och ett av dessa satte jag på tvären på mitten av hyllan och kruvade på en massa krokar!
Och sedan målade jag allt med vit lackfärg!
Så här blev det tillslut:
En dag i höstas när jag knappt kom in genom dörren fick jag nog. Dax att att göra något åt röran!
Före:
Jag ville ha någon form av hylla som finns i kapprummen på dagis. Men var köper man det? Jag hittade inget liknande i vanliga möbelaffärer och de som fanns i nätbutiker var fruktansvärt dyra. Så vad gör man? Bygger själv! En viss utmaning för mig som har tummen mitt i handen!
Jag hittade denna lagerhylla på "Biltema". Jag köpte två stycken och lyckades få hem dom i cykelkärran!
De främre långa benen satte jag på sidan istället för där framme. Då fick jag plats med fler korgar! Jag veta inte om detta påverkar hyllans stabilitet men hur som helst så sitter hyllan fast ordentligt i väggen. Jag monterade inte ihop hela hyllorna utan satte ihop dom på mitten med några skarvjärn. Då blev det två långa ben kvar och ett av dessa satte jag på tvären på mitten av hyllan och kruvade på en massa krokar!
Och sedan målade jag allt med vit lackfärg!
Så här blev det tillslut:
lördag 22 december 2012
Upploppen i Göteborg
Det är tur att det i alla fall finns någon som skriver något vettigt om upploppen i Göteborg. Idag skriver Sakine Madon i Expressen om upploppen och hon gör det bra!
"En annan utbredd teori är att det råder ekonomisk kris och utanförskap, och att det förklarar bråken.
Tonåringar som springer runt och "instagrammar" från smartphones kan visserligen ha det ekonomiskt knapert.
Men ni som ännu tror att "ungdomarna har ingen lokal" förklarar alla världens problem har en övertro på fritidsgårdens magiska krafter (och det säger jag som tidigare fritidsledare).
Vad man däremot kan konstatera är att ungdomar testar gränser, och behöver gränser.
Vad de däremot inte behöver, när de gör fel, är att vuxenvärlden låtsas att felet är samhällets, sociala mediers eller någon annans."
Jag är ganska trött på medias rapportering där det talas om de sociala mediernas ansvar, utanförskap och att det faktiskt är bra att ungdomarna reagerar.
Jo visst är det bra att reagera på något som uppenbart är fel, men det finns ju olika sätt att reagera på. Att försvara upploppen och tramsa på om fattigdom är knappast rätt väg. Jag är också fattig (iallafall som svensk, men rik om man ser det globalt!) kanske man skulle ge sig ut och kasta lite sten och bränna en flagga så får man mediernas sympati och förståelse.
"En annan utbredd teori är att det råder ekonomisk kris och utanförskap, och att det förklarar bråken.
Tonåringar som springer runt och "instagrammar" från smartphones kan visserligen ha det ekonomiskt knapert.
Men ni som ännu tror att "ungdomarna har ingen lokal" förklarar alla världens problem har en övertro på fritidsgårdens magiska krafter (och det säger jag som tidigare fritidsledare).
Vad man däremot kan konstatera är att ungdomar testar gränser, och behöver gränser.
Vad de däremot inte behöver, när de gör fel, är att vuxenvärlden låtsas att felet är samhällets, sociala mediers eller någon annans."
Jag är ganska trött på medias rapportering där det talas om de sociala mediernas ansvar, utanförskap och att det faktiskt är bra att ungdomarna reagerar.
Jo visst är det bra att reagera på något som uppenbart är fel, men det finns ju olika sätt att reagera på. Att försvara upploppen och tramsa på om fattigdom är knappast rätt väg. Jag är också fattig (iallafall som svensk, men rik om man ser det globalt!) kanske man skulle ge sig ut och kasta lite sten och bränna en flagga så får man mediernas sympati och förståelse.
torsdag 20 december 2012
Julpyssel!
Idag har vi klätt julgranen! Roligt och mysig! Vi brukar inte ha julgran så det var verkligen speciellt. Vi började med att göra lite pynt till granen. Jag hittade ett pysselpaket på Panduro förra året på rea som kom väl till pass nu. Barnen tyckte det var så roligt att få måla med guldfärg, klippa och klistra. Så här fint blev det!
Som vanligt när man klär granen gäller följande; de fina pyntet högst upp, sedan lite diverse olika kulor i mitten och längst ner alla smällkarameller som barnen massproducerat i skolan de senaste dagarna. Jag fick frågan idag varför de ska hänga längst ner, det undrade jag också som barn. Nu vet jag:)
Uppdatering Idag välte granen! Och jag är inte förvånad. Hon är vildast av alla lilltjejen! Men både garnen och barnet klarade sig förvånansvärt bra!
Som vanligt när man klär granen gäller följande; de fina pyntet högst upp, sedan lite diverse olika kulor i mitten och längst ner alla smällkarameller som barnen massproducerat i skolan de senaste dagarna. Jag fick frågan idag varför de ska hänga längst ner, det undrade jag också som barn. Nu vet jag:)
Uppdatering Idag välte granen! Och jag är inte förvånad. Hon är vildast av alla lilltjejen! Men både garnen och barnet klarade sig förvånansvärt bra!
Bananinpackning och kärlek till Jesusbarnet!
Hon kommer in i köket med hela håret nedkladdat men någon gulbrun sörja, som vid närmare analys visar sig vara banan! En bananinpackning helt enkelt! Jag sköljer ur det och borstar ur det sista. Ser sedan att storebror också fått sig lite inpackning, dock mot sin vilja enligt hans version. Snart är båda rena.
En liten stund senare är det ovanligt tyst, då vet man att något är på gång! Och mycket riktigt, där sitter hon på golvet med saxen i högsta hugg och ska till och klippa i storasysters egengjorda broderade handväska! Hon får en ordentlig tillsägelse och jag tar undan väskan.
Men så upprörd hon blir. Med förtvivlan i rösten skriker hon:"Men Jesusbarnet måste ha täcke!!"
Då ler jag. Inte kan jag vara arg längre. Hon tänker så rätt, mitt lilla hjärta! Inte ska Jesusbarnet behöva frysa. Jag letar upp en liten tygbit som hon får lägga på Jesusbarnet. Hon går därifrån och säger att det behövs en kudde också.
En liten stund senare är det ovanligt tyst, då vet man att något är på gång! Och mycket riktigt, där sitter hon på golvet med saxen i högsta hugg och ska till och klippa i storasysters egengjorda broderade handväska! Hon får en ordentlig tillsägelse och jag tar undan väskan.
Men så upprörd hon blir. Med förtvivlan i rösten skriker hon:"Men Jesusbarnet måste ha täcke!!"
Då ler jag. Inte kan jag vara arg längre. Hon tänker så rätt, mitt lilla hjärta! Inte ska Jesusbarnet behöva frysa. Jag letar upp en liten tygbit som hon får lägga på Jesusbarnet. Hon går därifrån och säger att det behövs en kudde också.
torsdag 13 december 2012
Sätt inte barnen i förskolan före två års ålder!
Jag tycker att Eva Rusz är så bra! Hon har verkligen något att komma med! Se debatten mellan Rusz och Rossana Dinamarca (v)
Jag har tidigare läst en del artiklar av Rusz och hon menar att det finns mycket forskning som visar att små barn behöver lugn och ro de första åren. Anknytningsteorin är viktig och det är något som vi måste ta till oss, vare sig det passar in i vår världsbild eller inte.
I dagisdebatten blir det alltid lika tydligt vem som ser till barnens bästa och vem som styrs av sin ideologi. I det jämställda Sverige offras barnen till vilket pris som helst, bara vi kan stå och skryta med att vi faktiskt är världsbäst på jämställdhet.
Jag läste idag på Svt att 17 procent av dagispersonalen inte kunde garantera barnens säkerhet. Det känns ju väldigt tryggt. Men det är ju inte så konstigt när det finns barngrupper på 35 barn. Jag trodde det först inte var sant när jag läste att det fanns så stora barngrupper. Det är ju vansinnigt! Hur kan man som förälder lämna sitt barn i en sådan stor grupp? Jag fattar det inte. Det är väl ganska uppenbart att man inte kan garantera säkerheten. Om det inte ens går att garantera säkerheten så kan man ju stilla undra hur den går men den så otroligt viktiga pedagogiska verksamheten.
Jag har tidigare läst en del artiklar av Rusz och hon menar att det finns mycket forskning som visar att små barn behöver lugn och ro de första åren. Anknytningsteorin är viktig och det är något som vi måste ta till oss, vare sig det passar in i vår världsbild eller inte.
I dagisdebatten blir det alltid lika tydligt vem som ser till barnens bästa och vem som styrs av sin ideologi. I det jämställda Sverige offras barnen till vilket pris som helst, bara vi kan stå och skryta med att vi faktiskt är världsbäst på jämställdhet.
Jag läste idag på Svt att 17 procent av dagispersonalen inte kunde garantera barnens säkerhet. Det känns ju väldigt tryggt. Men det är ju inte så konstigt när det finns barngrupper på 35 barn. Jag trodde det först inte var sant när jag läste att det fanns så stora barngrupper. Det är ju vansinnigt! Hur kan man som förälder lämna sitt barn i en sådan stor grupp? Jag fattar det inte. Det är väl ganska uppenbart att man inte kan garantera säkerheten. Om det inte ens går att garantera säkerheten så kan man ju stilla undra hur den går men den så otroligt viktiga pedagogiska verksamheten.
Julkalendern och anden i glaset
Se klippet där min vän Sara Strålin uttalar sig om årets julkalender.
Jag tycker att hon gör det mycket bra och tydligt. Det finns ingen anledning att uppmuntra barn till ockultism. Anden i glaset är ingen oskyldig lek som många tycks tro.
Se klippet!
Det är ett märkligt samhälle vi lever i. Man är livrädd för en kort bön och en välsignelse, så skolavslutningen kan inte vara i kyrkan längre. Men det är helt ok att uppmuntra små barn till ockultism! Jag får inte riktigt ihop det.
Uppdatering
Denna artikel i Världen idag var intressant! Det är inte bara kyrkan som varnar för anden i glaset utan även en företrädare för ockultism och nyandlighet.
"Nu reagerar till och med nyandlighetens egna företrädare. Eleonor Magnusson har tillsammans med flera andra nyandliga medium gått ut och varnat för att låta barn testa ”anden i glaset”, som man får se barn prova på i programmet.
– Jag tycker att det är väldigt oansvarigt av SVT att de inte kontrollerat detta innan med någon som faktiskt arbetar inom vårt skrå, och det är även därför som vi uppmanat de föräldrar som vi har kring oss, till exempel via Facebook, att prata med sina barn om detta, så att de inte gör på detta sätt, eller inte låta dem titta på programmet alls, säger Eleonor Magnusson.
Hon har själv sett hur destruktivt det kan påverka barn och unga och menar att det är direkt olämpligt att ”leka” med detta eftersom julkalendern rör en målgrupp som ”inte är insatta i de andra dimensionerna eller vad det kan föra med sig”. Hon betonar att hon inte vill sprida en generell bild av andlighet som är negativ eller skapa rädsla för, utan en medvetenhet om, det andliga."
Jag tycker att hon gör det mycket bra och tydligt. Det finns ingen anledning att uppmuntra barn till ockultism. Anden i glaset är ingen oskyldig lek som många tycks tro.
Se klippet!
Det är ett märkligt samhälle vi lever i. Man är livrädd för en kort bön och en välsignelse, så skolavslutningen kan inte vara i kyrkan längre. Men det är helt ok att uppmuntra små barn till ockultism! Jag får inte riktigt ihop det.
Uppdatering
Denna artikel i Världen idag var intressant! Det är inte bara kyrkan som varnar för anden i glaset utan även en företrädare för ockultism och nyandlighet.
"Nu reagerar till och med nyandlighetens egna företrädare. Eleonor Magnusson har tillsammans med flera andra nyandliga medium gått ut och varnat för att låta barn testa ”anden i glaset”, som man får se barn prova på i programmet.
– Jag tycker att det är väldigt oansvarigt av SVT att de inte kontrollerat detta innan med någon som faktiskt arbetar inom vårt skrå, och det är även därför som vi uppmanat de föräldrar som vi har kring oss, till exempel via Facebook, att prata med sina barn om detta, så att de inte gör på detta sätt, eller inte låta dem titta på programmet alls, säger Eleonor Magnusson.
Hon har själv sett hur destruktivt det kan påverka barn och unga och menar att det är direkt olämpligt att ”leka” med detta eftersom julkalendern rör en målgrupp som ”inte är insatta i de andra dimensionerna eller vad det kan föra med sig”. Hon betonar att hon inte vill sprida en generell bild av andlighet som är negativ eller skapa rädsla för, utan en medvetenhet om, det andliga."
lördag 8 december 2012
söndag 2 december 2012
Advent
Har jobbat idag och cyklat omkring i snön mest hela dagen. Jag gillar snö, så vitt och vackert. Men inte helt optimalt att cykla i! Det känns extra skönt nu att få tända några ljus och äntligen få fira lite advent.
måndag 12 november 2012
Sjuka mammor, sjukt system!
Jag läste för några veckor sedan en intressant artikel om mammor och sjukskrivningar.
Det var ingen rolig läsning. Det är nämligen så att mammor i åldern 30-39 är dubbelt så ofta sjukskrivna som män i samma ålder.
Dubbelt så mycket, det är helt sanslöst tycker jag. Jag blev faktiskt chockad när jag såg siffrorna. Jag visste ju att kvinnor står för lejonparten av sjukskrivningarna, men dubbelt så mycket, det trodde jag inte. Ska det verkligen vara så? Observera att innan kvinnorna i undersökningen fick barn så var deras sjuktal på samma nivå som männens, så skillnaden kan inte förklaras med att kvinnor generellt sett skulle vara sjukare. Förklaringen hänger tydligt ihop med att kvinnor får barn.
Skillnaden i sjukskrivningar består i 15 år efter att kvinnan fått barn!
Jag fattar inte hur detta kan accepteras i vårt samhälle. Det är ju uppenbart att något är väldigt fel! Ska kvinnor behöva ha det så här? Det är ett lidande för varje enskild kvinna och en enorm kostnad för samhället. Det får även ekonomiska konsekvenser för kvinnan som får ut mindre lön och mindre pension.
Nu ska visst försäkringskassan titta närmare på detta och försöka hitta några förklaringar.
Jag skulle kunna göra jobbet enkelt för dom. För svaret är ganska så uppenbart.
Det är helt enkelt svårt för mammor att kombinera små barn och arbete! Det är svaret. Svårare än så är det inte. Fast det svaret är väl som att svära i kyrkan i vårt jämställda samhälle där alla ska vara lika.
Analys
En lite djupare analys ser ut så här:
Rent tekniskt så kan barnet börja på dagis vid ett års ålder och båda föräldrarna kan återgå till heltidsarbete. Rent tekniskt kan de då dela lika på alla uppgifter för hem och barn.
Rent tekniskt så borde det fungera.
Problemet är bara att det handlar om människor. Människor som inte alltid passar in i de givna ramarna och systemen. System som faktiskt gör människor illa, i detta fall kvinnorna.
Problemet är att det finns människor med känslor och att människor är olika. Problemet är att människan inte är en maskin.
Det finns barn som inte alls klarar av att börja på dagis vi ett års ålder, som gråter och skriker och vägrar släppa taget när mamma eller pappa ska gå. De skriken bär sedan mamma med sig under dagen. Det gör ont. Det stressar. För att inte tala om alla sjukdomar som barnet släpar hem från dagis. Ständigt något nytt. Alltid en lapp i kapprummet "Nu går det magsjuka" eller "Nu har vi löss". Det stressar.
Det pratas mycket om att man ska dela lika på alla uppgifter i hemmet och det är ju rimligt när båda jobbar. Men jag tror det är mycket svårt. Hur gör man tex på natten när barnet vaknar och skriker efter mamma och det inte duger med pappa? Du står inte kl 02.30 och håller en föreläsning om jämställdhet för en 1-åring, jag lovar, det funkar inte. De första åren vaknar de flesta barn då och då på nätterna för att de inte kan sova; de är sjuka, kissat i sängen osv. Jag tror ofta att det är mamma som går upp och tar hand om barnen. Bara det att inte få sova ordentligt i flera år sliter oerhört! I undersökningar har det visats gång på gång att mammors stressnivå är högre än pappornas eftersom de tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Kvinnorna dubbelarbetar. Knappast hälsosamt i längden.
Men vad har kvinnorna för val? Systemet är utformat så att alla ska jobba.
Att välja att vara hemma med barnen för att minska stressen är det självklara valet, men som systemet ser ut idag kommer det ganska snart att istället innebära en ekonomisk stress.
Så vad ska kvinnor men små barn göra? Arbeta och bli utbrända eller vara hemma och bli stressade av ekonomin.
Ja, vad tycker alla feminister nu? Är det någon som står upp för alla dessa sjukskrivna kvinnor? Finns det någon som bryr sig? Finns det ingen som vågar säga att något är fel, riktigt fel?
Det var ingen rolig läsning. Det är nämligen så att mammor i åldern 30-39 är dubbelt så ofta sjukskrivna som män i samma ålder.
Dubbelt så mycket, det är helt sanslöst tycker jag. Jag blev faktiskt chockad när jag såg siffrorna. Jag visste ju att kvinnor står för lejonparten av sjukskrivningarna, men dubbelt så mycket, det trodde jag inte. Ska det verkligen vara så? Observera att innan kvinnorna i undersökningen fick barn så var deras sjuktal på samma nivå som männens, så skillnaden kan inte förklaras med att kvinnor generellt sett skulle vara sjukare. Förklaringen hänger tydligt ihop med att kvinnor får barn.
Skillnaden i sjukskrivningar består i 15 år efter att kvinnan fått barn!
Jag fattar inte hur detta kan accepteras i vårt samhälle. Det är ju uppenbart att något är väldigt fel! Ska kvinnor behöva ha det så här? Det är ett lidande för varje enskild kvinna och en enorm kostnad för samhället. Det får även ekonomiska konsekvenser för kvinnan som får ut mindre lön och mindre pension.
Nu ska visst försäkringskassan titta närmare på detta och försöka hitta några förklaringar.
Jag skulle kunna göra jobbet enkelt för dom. För svaret är ganska så uppenbart.
Det är helt enkelt svårt för mammor att kombinera små barn och arbete! Det är svaret. Svårare än så är det inte. Fast det svaret är väl som att svära i kyrkan i vårt jämställda samhälle där alla ska vara lika.
Analys
En lite djupare analys ser ut så här:
Rent tekniskt så kan barnet börja på dagis vid ett års ålder och båda föräldrarna kan återgå till heltidsarbete. Rent tekniskt kan de då dela lika på alla uppgifter för hem och barn.
Rent tekniskt så borde det fungera.
Problemet är bara att det handlar om människor. Människor som inte alltid passar in i de givna ramarna och systemen. System som faktiskt gör människor illa, i detta fall kvinnorna.
Problemet är att det finns människor med känslor och att människor är olika. Problemet är att människan inte är en maskin.
Det finns barn som inte alls klarar av att börja på dagis vi ett års ålder, som gråter och skriker och vägrar släppa taget när mamma eller pappa ska gå. De skriken bär sedan mamma med sig under dagen. Det gör ont. Det stressar. För att inte tala om alla sjukdomar som barnet släpar hem från dagis. Ständigt något nytt. Alltid en lapp i kapprummet "Nu går det magsjuka" eller "Nu har vi löss". Det stressar.
Det pratas mycket om att man ska dela lika på alla uppgifter i hemmet och det är ju rimligt när båda jobbar. Men jag tror det är mycket svårt. Hur gör man tex på natten när barnet vaknar och skriker efter mamma och det inte duger med pappa? Du står inte kl 02.30 och håller en föreläsning om jämställdhet för en 1-åring, jag lovar, det funkar inte. De första åren vaknar de flesta barn då och då på nätterna för att de inte kan sova; de är sjuka, kissat i sängen osv. Jag tror ofta att det är mamma som går upp och tar hand om barnen. Bara det att inte få sova ordentligt i flera år sliter oerhört! I undersökningar har det visats gång på gång att mammors stressnivå är högre än pappornas eftersom de tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Kvinnorna dubbelarbetar. Knappast hälsosamt i längden.
Men vad har kvinnorna för val? Systemet är utformat så att alla ska jobba.
Att välja att vara hemma med barnen för att minska stressen är det självklara valet, men som systemet ser ut idag kommer det ganska snart att istället innebära en ekonomisk stress.
Så vad ska kvinnor men små barn göra? Arbeta och bli utbrända eller vara hemma och bli stressade av ekonomin.
Ja, vad tycker alla feminister nu? Är det någon som står upp för alla dessa sjukskrivna kvinnor? Finns det någon som bryr sig? Finns det ingen som vågar säga att något är fel, riktigt fel?
Fin kudde!
Nu blir det reklam! Jag hittade den här kudden på Ellos för 79kr, för både kuddfodral och innerkudde! Tyckte det var ett bra pris. Det är grovt säckvävstyg och den ser riktigt fin ut! Sen är väl inte Ellos känd för någon vidare kavlitet så hur tyget blir när man tvättar det återstår att se, men förhoppningsvis behöver man inte tvätta så ofta.
torsdag 8 november 2012
Bakning!
Det var trist väder idag så då fick det bli bakning! Det är otroligt vad mycket man hinner med med bara ett barn hemma! Musli, rågbröd, knäckebröd och sen ugnspannkaka blev det.
Att göra egen musli blir verkligen gott och är inte alls svårt, det gäller bara att passa så det inte bränns!
Musli
5 dl rågflingor
5 dl havregryn
2 dl solroskärnor
1 dl kokosflingor
1 dl pumpakärnor
1/2 dl linfrö
1/2 dl råsocker
Blanda ihop detta och häll i en långpanna
Blanda sedan 2 dl vatten och 5 msk rapsolja (ej olivolja)
Häll det sedan över långpannan och rör runt ordentligt.
Ställ in i ugnen i 200 grader i ca 20-30 min, rör runt då och då
När det är ca 10 minuter kvar lägg i hackade hasselnötter. Obs de bränns lätt!
När allt svalnat krydda med kanel och strö över russin.
Här är rågbröd från "Annas mat". Jag hade inte tillräckligt med rågmjöl hemma så jag tog hälften dinkelmjöl och det blev hur bra som helst!
Det här är ett mycket gott och supernyttigt knäckebröd. Jag tycker det är godast med någon typ av färskost t ex Philadelphiaost eller ännu bättre med vitlöksosten "Boursin".
Knäckebröd
¨
2 dl fullkorn dinkelmjöl
1 dl sesamfrö
1 dl solrosfrö
1/2 dl linfrö
2 tsk flingssalt (obs tar du vanlig salt måste du ta betydligt mindre)
2 - 2,5dl kokande vatten
Blanda de torra ingredienserna först. Tillsätt kokande vatten, tag ev mer vatten om det behövs. Bre ut allt på ett bakplåtspapper. Det är viktigt att det blir tunt, det är inte helt enkelt men kämpa på!
Grädda i nedre delen av ugnen i 150 grader ca 50 min-1 timme
Att göra egen musli blir verkligen gott och är inte alls svårt, det gäller bara att passa så det inte bränns!
Musli
5 dl rågflingor
5 dl havregryn
2 dl solroskärnor
1 dl kokosflingor
1 dl pumpakärnor
1/2 dl linfrö
1/2 dl råsocker
Blanda ihop detta och häll i en långpanna
Blanda sedan 2 dl vatten och 5 msk rapsolja (ej olivolja)
Häll det sedan över långpannan och rör runt ordentligt.
Ställ in i ugnen i 200 grader i ca 20-30 min, rör runt då och då
När det är ca 10 minuter kvar lägg i hackade hasselnötter. Obs de bränns lätt!
När allt svalnat krydda med kanel och strö över russin.
Här är rågbröd från "Annas mat". Jag hade inte tillräckligt med rågmjöl hemma så jag tog hälften dinkelmjöl och det blev hur bra som helst!
Knäckebröd
¨
2 dl fullkorn dinkelmjöl
1 dl sesamfrö
1 dl solrosfrö
1/2 dl linfrö
2 tsk flingssalt (obs tar du vanlig salt måste du ta betydligt mindre)
2 - 2,5dl kokande vatten
Blanda de torra ingredienserna först. Tillsätt kokande vatten, tag ev mer vatten om det behövs. Bre ut allt på ett bakplåtspapper. Det är viktigt att det blir tunt, det är inte helt enkelt men kämpa på!
Grädda i nedre delen av ugnen i 150 grader ca 50 min-1 timme
onsdag 7 november 2012
Övervintring på balkongen.
Nu är det dax att klä på växterna om de ska överleva vintern på balkongen. Idag hjälptes jag och lilltjejen åt att klä på murgrönan lite vinterkläder. Först en stor frigolitbit under krukan, sedan småbitar runt omkring krukan och sist säckväv för att hålla allt på plats! Det blev ett fint paket! Det är första gången jag försöker få något att övervintra på balkongen så vi får se hur det går. Krukan står nu under tak och mot väggen, så den står i alla fall någorlunda skyddad.
Jag drömmer egentligen om en trädgård men i brist på det så är det balkongen som gäller.
Nästa år kanske jag ska våga mig på något mer. Jag har funderat på dvärgsyren på stam "Palibin", det ska tydligen vara ett bra balkongträd. Sen skulle det vara fint med en småblommig klematis också. De småblommiga ska vara lättare att övervintra eftersom de har tunnare rötter. Ja vi får se vad det blir! Nu hoppas jag bara att murgrönan överlever.
Jag drömmer egentligen om en trädgård men i brist på det så är det balkongen som gäller.
Nästa år kanske jag ska våga mig på något mer. Jag har funderat på dvärgsyren på stam "Palibin", det ska tydligen vara ett bra balkongträd. Sen skulle det vara fint med en småblommig klematis också. De småblommiga ska vara lättare att övervintra eftersom de har tunnare rötter. Ja vi får se vad det blir! Nu hoppas jag bara att murgrönan överlever.
lördag 3 november 2012
Barnkalas! Måste man bjuda hela klassen?
Barnkalas idag! Lilla Gabbi fyllde 6 år! Han fick bjuda tre stycken kompisar och två kunde komma. Det blev precis lagom med sju barn! Trevligt och mysigt!
Många väljer ju att bjuda hela klassen eller hela dagisgruppen. Man kan väl säga att det är mer eller mindre en oskriven regel och på en del skolor har jag hört att man faktiskt måste bjuda hela klassen. Jag måste säga att jag tycker det är rätt onödigt. För vems skull gör man det egentligen?
Argumentet brukar vara att ingen ska känna sig utanför och det låter ju fint. Men det finns en baksida av det argumentet som sällan nämns. Det finns faktiskt de som aldrig kan bjuda hela klassen. Då är det dom som blir annorlunda och utanför. Den oskrivna regeln att bjuda hela klassen skapar ett tryck både på föräldrar och barn.
Jag har vid ett flertal tillfällen hämtat mina barn på olika kalas och mött helt uttröttade föräldrar. Det har varit ett stort jobb att ordna hela kalaset och ett ännu större jobb att styra upp alla barn som kommer.
Och sen är det ju faktiskt inte säkert att barnet ens vill bjuda alla! Jag pratade med en mamma som efter ett kalas sagt till sitt barn att hon var trött eftersom det varit så många barn på kalaset. Och då sa barnet: "Men mamma jag ville ju inte bjuda så många!"
Och då kan man ännu en gång undra för vems skull man gör detta? För att visa att man är en bra och rättvis förälder? För att visa att man har råd och tid? Jag vet inte, tycker att det hela antagit lite väl stora proportioner.
Sen går det ju hela tiden inflation i att ordna det roligaste och mest speciella kalas. Det är skridskokalas, bowlingkalas, laserdomekalas och snart är det väl rymdfärdskalas!
Var och varannan vecka har barnen med sig inbjudningskort hem från skolan, skulle dom gå på allt skulle det ju bli kalas varje vecka. Så jag har sagt att max två kalas per termin. Det blir ju faktiskt mycket roligare då om man begränsar det hela, för då blir det mer speciellt de få gånger som de går på kalas. (Sen är det ju också lämpligt att begränsa det hela med tanke på sockermängden!)
I vår familj har barnen aldrig fått bjuda hela klassen, dels för att vi inte har råd helt enkelt och dels för att jag inte orkar. Det är möjligt att de känner sig utanför och annorlunda på grund av det, men jag har ingen möjlighet och ingen lust att haka på kalashetsen. De små barnen får bjuda 3-4 stycken max och så har vi kalaset på lördagar och de stora barnen får ta med några kompisar hem direkt efter skolan den dagen de fyller år. Enkelt och inte så märkvärdigt.
När jag själv var barn minns jag att jag blev bjuden på två(!) kalas där hela klassen var bjuden, det är möjligt att det var fler, men inte var det många. På den tiden fanns det överhuvudtaget inte den pressen att bjuda alla.
Jag tror att det var rätt skönt! Så till alla er som är trötta på stimmiga barnkalas:
ni måste inte bjuda hela klassen, gör det som passar er familj och gör inte mer än vad du orkar!
fredag 2 november 2012
Målning
Igår var det målning med fem barn! Dom älskade det! Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde. Tipset är att låta barnen sköta grundmålningen och sen när dom tröttnat gör man resten själv.
Jag köpte ett lackat furubord med sex stolar i somras för en billig peng. Lackat furu säljs för ingenting, det är väl den stil som är mest ut just nu.(Fast snart är det väl inne igen!) Jag har själv svårt för furu, bordet och stolarna såg riktigt fula ut, men jag såg potentialen!
Kökssoffan har jag fått från mina föräldrar. Jag satt själv i den som barn! Så den var sliten och behövdes verkligen målas om. Jag har tänkt länge att jag skulle göra det, men nu blev det äntligen av. Det kändes rätt märkligt att måla den, tänk om man som barn vetat att jag en dag skulle måla den med mina barn.
Efter många timmars slit med sandpapprande och målning så är nu allt klart. Men det är väl bara en tidsfråga innan någon sitter och hugger med gaffeln i bordet så det blir märken...Fast då blir det ju shabby chic av det hela och det är ju en mysig stil!
Kudden är inköp på rea i somras på Hemtex. Jag ska hitta någon mer vintrig sen.
söndag 28 oktober 2012
Bonden Paavo
Hämtar denna dag tröst från bonden Paavo. Jag känner mig på samma gång både som Paavo och som hans hustru. Å ena sidan förtröstansfull; det är en prövning jag är inte förskjuten av Gud, å andra sidan är jag full av missmod och tror mig vara övergiven av Gud. Jag har alltid tyckt om denna dikt och för många år sedan lärde jag mig den nästan utantill.
Inte kunde jag någonsin ana hur verklig den skulle bli.
Högt bland Saarijärvis moar
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Och hans maka föll på knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
söndag 3 juni 2012
Min sargade trädgård
Stormen har dragit hårt fram. Det är tid att se nu, tid att se förödelsen.
Min trädgård som skulle bli så vacker! Allt jag hoppats, allt jag drömt, allt jag trott och strävat efter. Allt är omkullvräkt. Det gamla vackra körsbärsträdet som brukade blomma med vita vackra blommor mot den ljusa kvällshimlen. Nu ligger det i en risig hög på marken. Kastanjeträdet står visserligen upprätt, men inga knoppar slog ut denna vår, inga lysande vita ljus tändes.
Jag går vidare längs trädgårdsgången, ner mot växthuset, trädgårdens hjärta.
Jag tvekar, jag vet inte om jag vill eller orkar se hur det är ställt. Men jag måste, för nu är tiden.
Inte en glasruta är hel, inte en enda. Krukor med plantor ligger utspridda, jord och glasskärvor överallt. Jag böjer mig ner för att ställa upp några krukor, lägga tillbaks jorden och göra något iallafall. Men sen sviker mig kraften. Var ska jag börja i denna förödelse? Vad hjälper det att jag ställer upp några krukor när hela växthuset är krossat? Vad hjälper det? Vad tjänar det till? Hur kunde det bli så här illa?
Jag vänder mig om för att gå, jag vill inte se mer.
Min trädgård som skulle bli så vacker! Allt jag hoppats, allt jag drömt, allt jag trott och strävat efter. Allt är omkullvräkt. Det gamla vackra körsbärsträdet som brukade blomma med vita vackra blommor mot den ljusa kvällshimlen. Nu ligger det i en risig hög på marken. Kastanjeträdet står visserligen upprätt, men inga knoppar slog ut denna vår, inga lysande vita ljus tändes.
Jag går vidare längs trädgårdsgången, ner mot växthuset, trädgårdens hjärta.
Jag tvekar, jag vet inte om jag vill eller orkar se hur det är ställt. Men jag måste, för nu är tiden.
Inte en glasruta är hel, inte en enda. Krukor med plantor ligger utspridda, jord och glasskärvor överallt. Jag böjer mig ner för att ställa upp några krukor, lägga tillbaks jorden och göra något iallafall. Men sen sviker mig kraften. Var ska jag börja i denna förödelse? Vad hjälper det att jag ställer upp några krukor när hela växthuset är krossat? Vad hjälper det? Vad tjänar det till? Hur kunde det bli så här illa?
Jag vänder mig om för att gå, jag vill inte se mer.
tisdag 29 maj 2012
Ge av det som inte finns
Hon står där utanför dörren och jag blir lite förvånad när jag ser henne.
"Här det är till dig!" säger hon.
Jag säger att jag inte kan, det skulle inte kännas rätt. Men hon insisterar.
Och då kommer tårarna. Jag vet att hon ger av det hon inte har. Jag vet att detta är ett
offer, kännbart och märkbart. Och just därför, för att det är ett offer så vet jag också att värdet är långt högre. Ett offer är aldrig förgäves om det gjorts i kärlek. Aldrig. Även om det kan se ut så.
Änkans skärv. De två bröden och de fem fiskarna. De gav och då skedde undret.
Ge av det du inte har. Ge och vet Han kan förvandla allt. Varför skulle Han inte kunna?
Även om jag inte ser hur eller när. Han som kan förvandla död till liv, inte är detta då för svårt eller stort.
"Här det är till dig!" säger hon.
Jag säger att jag inte kan, det skulle inte kännas rätt. Men hon insisterar.
Och då kommer tårarna. Jag vet att hon ger av det hon inte har. Jag vet att detta är ett
offer, kännbart och märkbart. Och just därför, för att det är ett offer så vet jag också att värdet är långt högre. Ett offer är aldrig förgäves om det gjorts i kärlek. Aldrig. Även om det kan se ut så.
Änkans skärv. De två bröden och de fem fiskarna. De gav och då skedde undret.
Ge av det du inte har. Ge och vet Han kan förvandla allt. Varför skulle Han inte kunna?
Även om jag inte ser hur eller när. Han som kan förvandla död till liv, inte är detta då för svårt eller stort.
söndag 13 maj 2012
Stressig månad
Maj och början av juni är visst de stressigaste månaderna på året. Jag läste en artikel om det i DN,
trebarnspappan Håkan Smith beskriver där hur han kämpar på för att hinna med alla barnaktiviteter. Det är familjepicknickar, uppvisningar och avslutningar. Föräldrar slår knut på sig själva för att kunna vara med på allt. I en artikel på Newsmill är Helene Öberg inne på samma spår.
Jag kan bara instämma, det är mycket, väldigt mycket. Idag kom stora pojken och frågade om jag kunde fixa en kaktusdräkt till honom. Dom skulle ha teater i skolan. Jo, jo, kaktusdräkt snor man väl ihop på en liten stund. (Hur i hela världen gör man taggarna!?)
Men det behöver ju inte vara för mycket. Man måste se till att det blir hanterbart. Om man nu tycker att det är så svårt att hinna med allt varför går man då på allt? Det finns ingen lag på att man tex måste gå på alla föräldrarmöten. Med fem barn har jag lärt mig att prioritera. Det är bvc-besök, tandläkarbesök, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, uppvisningar, avslutningar, matsäckar osv. Det finns inte på kartan att jag eller min man skulle kunna vara med på allt. Då gäller det att prioritera. Föräldrarmöten har vi konsekvent skippat, man får ju ändå en lapp om vad som togs upp. Jag säger inte att föräldrarmöten är oviktiga, men det gäller som sagt att prioritera.
Matsäckar görs mycket enkelt; smörgåsar med pålägg, lite yoghurt och en frukt, alternativt rester från kvällsmaten. Det räcker, dom överlever, tro mig. Ibland när jag bläddrar i föräldrartidningar och läser om recept på matsäckar blir jag helt matt. Jag skulle inte för mitt liv stå och konstla till det så där!
Under terminen är det ofta ett par uppvisningar, jag ser till att gå på en för varje barn. Det är inte rimligt att springa på alla.
Jag förstår som sagt att det är mycket för föräldrar, men välj ut det viktigaste och lämna det andra. Du är inte en sämre förälder för det! Jag brukar också fråga barnet vad hon/han helst vill att jag är med på. Vissa saker vill kanske inte ens barnet vara med på, utan det är vi föräldrar som tror att det är så viktigt, så fråga alltid!
trebarnspappan Håkan Smith beskriver där hur han kämpar på för att hinna med alla barnaktiviteter. Det är familjepicknickar, uppvisningar och avslutningar. Föräldrar slår knut på sig själva för att kunna vara med på allt. I en artikel på Newsmill är Helene Öberg inne på samma spår.
Jag kan bara instämma, det är mycket, väldigt mycket. Idag kom stora pojken och frågade om jag kunde fixa en kaktusdräkt till honom. Dom skulle ha teater i skolan. Jo, jo, kaktusdräkt snor man väl ihop på en liten stund. (Hur i hela världen gör man taggarna!?)
Men det behöver ju inte vara för mycket. Man måste se till att det blir hanterbart. Om man nu tycker att det är så svårt att hinna med allt varför går man då på allt? Det finns ingen lag på att man tex måste gå på alla föräldrarmöten. Med fem barn har jag lärt mig att prioritera. Det är bvc-besök, tandläkarbesök, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, uppvisningar, avslutningar, matsäckar osv. Det finns inte på kartan att jag eller min man skulle kunna vara med på allt. Då gäller det att prioritera. Föräldrarmöten har vi konsekvent skippat, man får ju ändå en lapp om vad som togs upp. Jag säger inte att föräldrarmöten är oviktiga, men det gäller som sagt att prioritera.
Matsäckar görs mycket enkelt; smörgåsar med pålägg, lite yoghurt och en frukt, alternativt rester från kvällsmaten. Det räcker, dom överlever, tro mig. Ibland när jag bläddrar i föräldrartidningar och läser om recept på matsäckar blir jag helt matt. Jag skulle inte för mitt liv stå och konstla till det så där!
Under terminen är det ofta ett par uppvisningar, jag ser till att gå på en för varje barn. Det är inte rimligt att springa på alla.
Jag förstår som sagt att det är mycket för föräldrar, men välj ut det viktigaste och lämna det andra. Du är inte en sämre förälder för det! Jag brukar också fråga barnet vad hon/han helst vill att jag är med på. Vissa saker vill kanske inte ens barnet vara med på, utan det är vi föräldrar som tror att det är så viktigt, så fråga alltid!
onsdag 9 maj 2012
Dagis kan skada barn!
"Förkola före två års ålder kan skada barn" så är rubriken på Eva Rusz debattartikel i Aftonbladet igår.
"När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande
tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker
automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i
stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss
för att tillgodose vårt barns behov.
I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver
socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn
behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den
processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och
omvårdnad är avgörande."
Läs hela här
Uppdatering
"Vi är första generationen som inte ska känna skuld"
Jag läste Johan Hakelius inlägg i debatten. Jag håller verkligen med honom! När man läser kommentarer till Eva Rusz artikel slogs jag också av hur lite motargument i sak som togs upp. Istället handlar det om att hon är ojuste som skuldbelägger föräldrarna! Om hennes argument i texten är rätt eller inte verkar inte vara intressant! Hur barnen mår är verkar man inte bry sig om, eller snarare man vågar kanske inte. För om man tar det som Rusz skriver på allvar så skulle det få enorma konsekvenser.
Godhetens narcissism
Detta inlägg på Dick Erixons blogg var riktigt bra.
Värt att läsa och värt att fundera över!
"Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig...
Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan."
Läs hela här
Värt att läsa och värt att fundera över!
"Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig...
Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan."
Läs hela här
söndag 6 maj 2012
Någon att luta sig mot
Och jag som trodde att jag kommit upp för denna backe, men nej så var det inte.
Vi fick influensan för ett tag sen, hela familjen utom lilltjejen. Alla tillfrisknade relativt snabbt. Jag också trodde jag, men sen var det dax igen, feber och ont i hela kroppen.
Och då ville jag inte mer, orkade inte mer. Jag låg i sängen när hon skickade sms:et,
"Du får luta dig mot Herren..."
Och då kom tårarna. Vad jag behöver någon att luta mig mot!
Säg att du står vid min sida, säg att du står där så att jag inte faller.
Jag släpar mig iväg till affären. Jag har ingen feber längre men benen är utan kraft, och jag håller hårt i kundvagnen som en annan rullator. Men när jag böjer mig ner för att ta upp mjölkdunkarna måste jag släppa vagnen. Jag får i alla dunkar, sen griper jag snabbt tag i vagnen igen. Jag sniglar mig vidare genom hela affären, även om jag bara handlar det nödvändigaste så blir det en hel del.
Visst var du med mig, så att jag orkade?
Jag lastar så mycket jag kan på cykeln, åker hem med allt och cyklar sedan tillbaks för att handla mer.
Det är så motigt när det bara fortsätter uppför. Jag tycker att vi har haft mer än nog med uppförsbackar de senaste åren, uppför, uppför bär det. Och stenigare och stenigare blir det. Men tänk vilken fantastisk utsikt det måste vara där uppe!
Om man nu någonsin kommer upp...
Uppdatering:
Jag var på vårdcentralen igår i en och en halv timme! Det var en noggrann undersökning, det lyssnades,stacks,klämdes och kändes. Och sen kom domen: lunginflammation.
Sen var det bara att hämta ut antibiotika och stappla hem till sängen.
Vi fick influensan för ett tag sen, hela familjen utom lilltjejen. Alla tillfrisknade relativt snabbt. Jag också trodde jag, men sen var det dax igen, feber och ont i hela kroppen.
Och då ville jag inte mer, orkade inte mer. Jag låg i sängen när hon skickade sms:et,
"Du får luta dig mot Herren..."
Och då kom tårarna. Vad jag behöver någon att luta mig mot!
Säg att du står vid min sida, säg att du står där så att jag inte faller.
Jag släpar mig iväg till affären. Jag har ingen feber längre men benen är utan kraft, och jag håller hårt i kundvagnen som en annan rullator. Men när jag böjer mig ner för att ta upp mjölkdunkarna måste jag släppa vagnen. Jag får i alla dunkar, sen griper jag snabbt tag i vagnen igen. Jag sniglar mig vidare genom hela affären, även om jag bara handlar det nödvändigaste så blir det en hel del.
Visst var du med mig, så att jag orkade?
Jag lastar så mycket jag kan på cykeln, åker hem med allt och cyklar sedan tillbaks för att handla mer.
Det är så motigt när det bara fortsätter uppför. Jag tycker att vi har haft mer än nog med uppförsbackar de senaste åren, uppför, uppför bär det. Och stenigare och stenigare blir det. Men tänk vilken fantastisk utsikt det måste vara där uppe!
Om man nu någonsin kommer upp...
Uppdatering:
Jag var på vårdcentralen igår i en och en halv timme! Det var en noggrann undersökning, det lyssnades,stacks,klämdes och kändes. Och sen kom domen: lunginflammation.
Sen var det bara att hämta ut antibiotika och stappla hem till sängen.
onsdag 2 maj 2012
En dag att njuta
Idag har varit en dag att njuta. Dagen börjande med en sällsam dröm.
Jag letade och irrade omkring på jakt efter något mycket bestämt och viktigt. Och så fann jag det, jag höll flaskan i mina händer. Frid stod det på etiketten, och mörkret kommer att förvandlas till ljus nu och i framtiden. Så stod det! Jag var överväldigad av lycka, jag hade äntligen funnit och stod med framtiden i mina händer.
Det var länge sedan jag vakande med en sådan lyckokänsla. Och varför inte leva i det ett tag! Även om det bara var en dröm.
Vi började dagen med en långpromenad längs Höje å. Barnen kastade pinnar i vattnet och klättrade i träden. Hästarna kom fram och nosade på oss till lilltjejens stora glädje.(Själv tycker jag bäst om hästar på avstånd!) Solen värmde, plagg efter plagg skalades av. Sådana här dagar är det verkligen ett privilegium att få vara ute med barnen. Och sådana dagar är man värd, man ska minnas alla gråa och snåla dagar, när ljuset knappt orkade. Sniket och snålt. Man ska minnas hur man stod där i snöslasket med sura kläder och bara längtade in till värmen.
Jag är ute nästan varje dag med barnen, det behöver dom och jag också. Men det är ju betydligt trevligare en dag som denna. Slösande ljus, överflöd, tag för dig och njut!
Det späda ljusgröna gräset, bokträdens skria blad och barnaben som springer lätt, inga tunga vinterskor längre!
Och sedan efter lunch gjorde jag vårens första rabarberpaj med maräng. Jag var på grannens kolonilott igår och då fick jag med mig en bunt rabarber hem. Ljuvligt gott med lite vaniljglass till!
Vissa dagar är lättare att se som en gåva!
Idag var en sådan dag.
Jag letade och irrade omkring på jakt efter något mycket bestämt och viktigt. Och så fann jag det, jag höll flaskan i mina händer. Frid stod det på etiketten, och mörkret kommer att förvandlas till ljus nu och i framtiden. Så stod det! Jag var överväldigad av lycka, jag hade äntligen funnit och stod med framtiden i mina händer.
Det var länge sedan jag vakande med en sådan lyckokänsla. Och varför inte leva i det ett tag! Även om det bara var en dröm.
Vi började dagen med en långpromenad längs Höje å. Barnen kastade pinnar i vattnet och klättrade i träden. Hästarna kom fram och nosade på oss till lilltjejens stora glädje.(Själv tycker jag bäst om hästar på avstånd!) Solen värmde, plagg efter plagg skalades av. Sådana här dagar är det verkligen ett privilegium att få vara ute med barnen. Och sådana dagar är man värd, man ska minnas alla gråa och snåla dagar, när ljuset knappt orkade. Sniket och snålt. Man ska minnas hur man stod där i snöslasket med sura kläder och bara längtade in till värmen.
Jag är ute nästan varje dag med barnen, det behöver dom och jag också. Men det är ju betydligt trevligare en dag som denna. Slösande ljus, överflöd, tag för dig och njut!
Det späda ljusgröna gräset, bokträdens skria blad och barnaben som springer lätt, inga tunga vinterskor längre!
Och sedan efter lunch gjorde jag vårens första rabarberpaj med maräng. Jag var på grannens kolonilott igår och då fick jag med mig en bunt rabarber hem. Ljuvligt gott med lite vaniljglass till!
Vissa dagar är lättare att se som en gåva!
Idag var en sådan dag.
fredag 20 april 2012
Tack Gud för mamma!
Jag läste en fin krönika igår av Jonas Helgesson!
..."Men mamma, mest av allt: tack för dina kramar. Jag vet att du älskar mig. Jag får tröst än i dag när jag tänker på alla de timmar när vi satt i soffan i tv-rummet och du bara inte släppte taget om mig. Du har kramat ihjäl min bitterhet. Du ser när jag kämpar med mig själv. Du hör på min röst när krafterna sinar. Din blick ger mig vingar."
Läs hela här!
..."Men mamma, mest av allt: tack för dina kramar. Jag vet att du älskar mig. Jag får tröst än i dag när jag tänker på alla de timmar när vi satt i soffan i tv-rummet och du bara inte släppte taget om mig. Du har kramat ihjäl min bitterhet. Du ser när jag kämpar med mig själv. Du hör på min röst när krafterna sinar. Din blick ger mig vingar."
Läs hela här!
tisdag 17 april 2012
Det ingen kan räkna
Han är fem och har dom vackraste ögon man kan tänka sig. Lillasyster kallar honom "Blabbla", Gabriel är ännu för svårt att säga.
Ingen kan säga så fina saker som han!
"Mamma du är så snäll! Det tar miljarder, millioner år att räkna ut hur snäll du är!
Ingen kan räkna ut det!"
Han är tyst en stund och begrundar det han sagt. Sen säger han: "Jo, det finns en som kan räkna ut det och det är Gud!"
Min lilla ängel, mitt fina barn. Att du kan tänka ut och säga något så djupt och fint!
(Du har dock en viss övertro på din mamma!)
Ofta när man hör att "Gud ser dig", då tänker man att han ser det onda och syndiga en människa gör. Men han ser ju också och kanske framför allt det goda och vackra en människa gör! Han ser det ingen annan ser, alla goda intetioner, alla ansträngningar, all vilja att göra så gott man kan. Visst, man når inte alltid målet, men jag tror att han ser med särskild kärlek på oss då. Vi ville ju, vi försökte!
Kanske han räknar våra goda gärningar, små skatter som glänser och gläder honom.
Ingen kan säga så fina saker som han!
"Mamma du är så snäll! Det tar miljarder, millioner år att räkna ut hur snäll du är!
Ingen kan räkna ut det!"
Han är tyst en stund och begrundar det han sagt. Sen säger han: "Jo, det finns en som kan räkna ut det och det är Gud!"
Min lilla ängel, mitt fina barn. Att du kan tänka ut och säga något så djupt och fint!
(Du har dock en viss övertro på din mamma!)
Ofta när man hör att "Gud ser dig", då tänker man att han ser det onda och syndiga en människa gör. Men han ser ju också och kanske framför allt det goda och vackra en människa gör! Han ser det ingen annan ser, alla goda intetioner, alla ansträngningar, all vilja att göra så gott man kan. Visst, man når inte alltid målet, men jag tror att han ser med särskild kärlek på oss då. Vi ville ju, vi försökte!
Kanske han räknar våra goda gärningar, små skatter som glänser och gläder honom.
tisdag 3 april 2012
Motivation!
Hon håller på att sopa golvet i köket.
"Mamma, vet du vad man kan tänka om man inte tycker det är så roligt att sopa golv.
Man kan tänka att om man inte sopar så kommer det en elak häxa och förvandlar en till en grön groda! Så kan man tänka!"
Och så sopar hon vidare för glatta livet för vem vill bli en grön slemmig groda!
Ett utmärkt tips till alla som saknar motivation där hemma eller på jobbet!
Visst kan det vara svårt att hitta motivationen ibland. Allt kan kännas så motigt och stretigt, inget tycks bli som man hade tänkt sig. Ljuspunkter som glimmar till en sekund, som åter tänder hoppet, men som sedan slocknar lika snabbt.
Det är då man måste se lite längre och lite vidare. Se utanför sin lilla låda, få näsan över kanten och se att det finns så mycket mer.
Det känns så lågt och småttigt ibland. Jag önskar att jag kunde höja blicken en aning och se att allt är så mycket större.
"Mamma, vet du vad man kan tänka om man inte tycker det är så roligt att sopa golv.
Man kan tänka att om man inte sopar så kommer det en elak häxa och förvandlar en till en grön groda! Så kan man tänka!"
Och så sopar hon vidare för glatta livet för vem vill bli en grön slemmig groda!
Ett utmärkt tips till alla som saknar motivation där hemma eller på jobbet!
Visst kan det vara svårt att hitta motivationen ibland. Allt kan kännas så motigt och stretigt, inget tycks bli som man hade tänkt sig. Ljuspunkter som glimmar till en sekund, som åter tänder hoppet, men som sedan slocknar lika snabbt.
Det är då man måste se lite längre och lite vidare. Se utanför sin lilla låda, få näsan över kanten och se att det finns så mycket mer.
Det känns så lågt och småttigt ibland. Jag önskar att jag kunde höja blicken en aning och se att allt är så mycket större.
fredag 30 mars 2012
Det omöjliga valet
Jag lyssnade på ett otroligt fint radioprogram igår kväll; "Det omöjliga valet" Tendens i P1.
Flera gånger kände jag hur tårarna brände. Så starkt, så sorgligt och ändå hoppfullt. Det handlar om Erika som väntade tvillingar, men mitt i graviditeten ställs hon och hennes man inför det svåra valet att välja eller välja bort ett barn. Hur lyckan över att vara gravid vändes till chock och omöjliga val.
”Och vilken kväll det blev sen, vilken natt. Vi låg hopkurade i den vita sängen i det vita rummet. Jag minns inte alls hur orden föll. Jag vet bara att vi var tvungna att säga allt, precis allt det som genomfor våra tankar. Skulle vi kunna älska en grönsak? Ett barn som kanske inte alls kan kommunicera med oss. Som kanske inte kan skratta eller le. Som kanske lever i ständiga plågor som hon inte kan delge oss. Som till skillnad från sin friska syster inte kan ta världen med storm. Som ligger fångad i en kropp som aldrig lyder hennes vilja. Ja, om hon ens har någon vilja."
Lyssna här
Jag kände igen mig i så mycket av hennes känslor. Även om min kris och chock var av ett helt annat slag. Men för mig kom det också mitt i en graviditet. En tid då man ska få vara lycklig och förväntansfull, en tid man skulle njuta av. Men allt det ljusa förbyttes till ett enda mörker. Jag känner igen den ofattbara sorgen, smärtan och förlamningen. Rädslan för att inte orka. Och sedan hur livet trots allt går vidare. Men ännu minns kroppen smärtan...
Flera gånger kände jag hur tårarna brände. Så starkt, så sorgligt och ändå hoppfullt. Det handlar om Erika som väntade tvillingar, men mitt i graviditeten ställs hon och hennes man inför det svåra valet att välja eller välja bort ett barn. Hur lyckan över att vara gravid vändes till chock och omöjliga val.
”Och vilken kväll det blev sen, vilken natt. Vi låg hopkurade i den vita sängen i det vita rummet. Jag minns inte alls hur orden föll. Jag vet bara att vi var tvungna att säga allt, precis allt det som genomfor våra tankar. Skulle vi kunna älska en grönsak? Ett barn som kanske inte alls kan kommunicera med oss. Som kanske inte kan skratta eller le. Som kanske lever i ständiga plågor som hon inte kan delge oss. Som till skillnad från sin friska syster inte kan ta världen med storm. Som ligger fångad i en kropp som aldrig lyder hennes vilja. Ja, om hon ens har någon vilja."
Lyssna här
Jag kände igen mig i så mycket av hennes känslor. Även om min kris och chock var av ett helt annat slag. Men för mig kom det också mitt i en graviditet. En tid då man ska få vara lycklig och förväntansfull, en tid man skulle njuta av. Men allt det ljusa förbyttes till ett enda mörker. Jag känner igen den ofattbara sorgen, smärtan och förlamningen. Rädslan för att inte orka. Och sedan hur livet trots allt går vidare. Men ännu minns kroppen smärtan...
onsdag 28 mars 2012
Bygg för barbapapor!
Detta inlägg var tänkt att bli ett radioprogram, men det passade inte riktigt in tyckte producenten, så jag lägger upp det här i stället.
(Bara så att ingen blir ledsen eller sårad; detta inlägg handlar inte om människorna som bor i förorten. Det handlar om husen. Alltså inte människorna. Jag har flera vänner som bor i förorter och miljonprogramområden och har själv bott i Kista.)
Min mamma och pappa träffades i Lund. Mamma bodde i det vita gamla huset vid Botulfsplatsen, då ett fallfärdigt ruckel, nu ett k-märkthus, varsamt renoverat och omhändertaget. När jag står där vid busshållplatsen försöker jag se mamma framför mig i kortkort kjol och stora glasögon och så pappa på språng i vita jeans. Det känns märkligt att veta att dom sprang omkring här på Lunds gator. Men sen flyttade dom till Stockholm och hamnade i en förort. Och mamma grät.
Hon grät när hon såg Tumba och Huddinge och alla de fula gråa höghusen. Hon grät när hon såg lervällingen där deras nya hyreshus höll på att byggas. Lilla mamma jag förstår att du grät. Hur kunde ni flytta från Lund, denna vackra stad där varje hus är en personlighet!
Visst, Stockholm är en vacker stad, men det flesta bor ute i en förort, som är så lagom vacker! Har du åkt röda linjen ut mot Norsborg någon gång. Gör aldrig det! Du kommer att bli deprimerad innan resan är slut och få knapra prozac resten av livet! Ju längre ut på linjen man kommer ju värre blir det och någonstans vid Fittja vill man bara gråta. Tunga slitna höghus som stelnat i ångest.
Men vad är fult och vad är vackert? Vi får lära oss att det är något väldigt individuellt och att man egentligen inte kan säga att något är fult eller vackert, utan att det är en individuell upplevelse. Men jag har svårt att tro att det är så, visst smaken är olika, men jag tror ändå att det finns saker som är vackra för alla och saker som är fula för alla.
För ett par år sedan kom en avhandling från Lunds universitet som hette “Värdering av stadsmiljöer”. I avhandlingen menar Lena Steffner att de känslor som väcks av en viss miljö inte är så individuellt som man kan tro. Överlag kan man se att medeltida bebyggelse, stenstaden i ett rutnätskvarter och trädgårdsstadsmiljöer ger flest positiva känslor. Den optimala staden ska alltså vara ordnad, ha byggnader med historia och ha grönområden. De områden som upplevdes som mest negativa var miljonprogrammens förorter.
Ja, miljonprogammens förorter är ett gigantiskt misslyckande. När man byggde dom måste man totalt ha bortsett från att människan är mer än bara en kropp. Hon har en själ också som påverkas av sin omgivning, som påverkas av om något är vackert eller fult.
Alla ni som nu ritar, bygger och planerar, snälla tänk på alla människor som ska bo i huset. Och tänk på alla som ska gå förbi det och se det år efter år. Miljoner människor som kommer att bli lite gladare eller lite tyngre om hjärtat. Tänk på hur huset kommer att åldras, hur kommer det att se ut om 50 eller 100 år?
När jag ser de gamla husen i Lund kan jag inte låta bli att tänka på hur många av dagens hus som kommer att bli så gamla. Vad byggs idag som kommer att stå kvar och vara vackert om flera hundra år? Inte mycket förmodar jag! Man kan ju inte ens bygga hus som står i ett par år utan att de börjar mögla!
När jag var liten älskade jag boken "Barbapapas nya hus" och jag älskar den fortfarande! Jag vet inte hur många gånger jag har läst den för barnen! Barbapapornas fina gamla hus rivs av de elaka grävmaskinerna och dom hamnar i ett nybyggt miljonprogramsområde. Där sitter dom intryckta i en lägenhet. Men de nya moderna lägenheterna är inte gjorda för barbapapor, så dom bestämmer sig för att vandra vidare. Och på en vacker kulle bygger dom ett eget underbart hus! Ett hus som passar dom, gjort av barpapapor. Här finns harmoni, här finns skönhet!
Vad jag önskar att alla som planerar och bygger hus skulle bygga för barbapapor, tänk om dom kunde bygga för människor med kropp och själ!
(Bara så att ingen blir ledsen eller sårad; detta inlägg handlar inte om människorna som bor i förorten. Det handlar om husen. Alltså inte människorna. Jag har flera vänner som bor i förorter och miljonprogramområden och har själv bott i Kista.)
Min mamma och pappa träffades i Lund. Mamma bodde i det vita gamla huset vid Botulfsplatsen, då ett fallfärdigt ruckel, nu ett k-märkthus, varsamt renoverat och omhändertaget. När jag står där vid busshållplatsen försöker jag se mamma framför mig i kortkort kjol och stora glasögon och så pappa på språng i vita jeans. Det känns märkligt att veta att dom sprang omkring här på Lunds gator. Men sen flyttade dom till Stockholm och hamnade i en förort. Och mamma grät.
Hon grät när hon såg Tumba och Huddinge och alla de fula gråa höghusen. Hon grät när hon såg lervällingen där deras nya hyreshus höll på att byggas. Lilla mamma jag förstår att du grät. Hur kunde ni flytta från Lund, denna vackra stad där varje hus är en personlighet!
Visst, Stockholm är en vacker stad, men det flesta bor ute i en förort, som är så lagom vacker! Har du åkt röda linjen ut mot Norsborg någon gång. Gör aldrig det! Du kommer att bli deprimerad innan resan är slut och få knapra prozac resten av livet! Ju längre ut på linjen man kommer ju värre blir det och någonstans vid Fittja vill man bara gråta. Tunga slitna höghus som stelnat i ångest.
Men vad är fult och vad är vackert? Vi får lära oss att det är något väldigt individuellt och att man egentligen inte kan säga att något är fult eller vackert, utan att det är en individuell upplevelse. Men jag har svårt att tro att det är så, visst smaken är olika, men jag tror ändå att det finns saker som är vackra för alla och saker som är fula för alla.
För ett par år sedan kom en avhandling från Lunds universitet som hette “Värdering av stadsmiljöer”. I avhandlingen menar Lena Steffner att de känslor som väcks av en viss miljö inte är så individuellt som man kan tro. Överlag kan man se att medeltida bebyggelse, stenstaden i ett rutnätskvarter och trädgårdsstadsmiljöer ger flest positiva känslor. Den optimala staden ska alltså vara ordnad, ha byggnader med historia och ha grönområden. De områden som upplevdes som mest negativa var miljonprogrammens förorter.
Ja, miljonprogammens förorter är ett gigantiskt misslyckande. När man byggde dom måste man totalt ha bortsett från att människan är mer än bara en kropp. Hon har en själ också som påverkas av sin omgivning, som påverkas av om något är vackert eller fult.
Alla ni som nu ritar, bygger och planerar, snälla tänk på alla människor som ska bo i huset. Och tänk på alla som ska gå förbi det och se det år efter år. Miljoner människor som kommer att bli lite gladare eller lite tyngre om hjärtat. Tänk på hur huset kommer att åldras, hur kommer det att se ut om 50 eller 100 år?
När jag ser de gamla husen i Lund kan jag inte låta bli att tänka på hur många av dagens hus som kommer att bli så gamla. Vad byggs idag som kommer att stå kvar och vara vackert om flera hundra år? Inte mycket förmodar jag! Man kan ju inte ens bygga hus som står i ett par år utan att de börjar mögla!
När jag var liten älskade jag boken "Barbapapas nya hus" och jag älskar den fortfarande! Jag vet inte hur många gånger jag har läst den för barnen! Barbapapornas fina gamla hus rivs av de elaka grävmaskinerna och dom hamnar i ett nybyggt miljonprogramsområde. Där sitter dom intryckta i en lägenhet. Men de nya moderna lägenheterna är inte gjorda för barbapapor, så dom bestämmer sig för att vandra vidare. Och på en vacker kulle bygger dom ett eget underbart hus! Ett hus som passar dom, gjort av barpapapor. Här finns harmoni, här finns skönhet!
Vad jag önskar att alla som planerar och bygger hus skulle bygga för barbapapor, tänk om dom kunde bygga för människor med kropp och själ!
tisdag 20 mars 2012
Lego äger!
När genustramset står en upp i halsen och vill bestämma vad barnen ska leka med då kan det vara skönt att läsa detta från bloggen cornucopia:
"Men har kulturgenusvänstereliten brytt sig om att fråga sina barn vad de vill leka med? Barn vill ha roligt, kulturgenusvänstereliten vill tukta barn politiskt. Det går utmärkt att köpa flicklego till pojkar och pojklego till flickor. Men är man kulturgenusvänsterelit så finns det tyvärr inget tråk-lego. Tråk-lego, med gråa figurer i grå färger och med obestämt genus som sitter i var sin fotölj och läser Röda Rummet, har efter noggranna marknadsundersökningar visat sig vara tråkigt enligt barnen."
Läs hela inlägget här!
"Men har kulturgenusvänstereliten brytt sig om att fråga sina barn vad de vill leka med? Barn vill ha roligt, kulturgenusvänstereliten vill tukta barn politiskt. Det går utmärkt att köpa flicklego till pojkar och pojklego till flickor. Men är man kulturgenusvänsterelit så finns det tyvärr inget tråk-lego. Tråk-lego, med gråa figurer i grå färger och med obestämt genus som sitter i var sin fotölj och läser Röda Rummet, har efter noggranna marknadsundersökningar visat sig vara tråkigt enligt barnen."
Läs hela inlägget här!
Sen språkutveckling!
Hon sköter om sin lilla docka med allra största omsorg. Bädda, bära, mata och så bada då och då! Men idag kommer hon till mig och ser bekymrad ut, det är något som inte stämmer: "Dockan inte prata!"
Ja, kära nån vad svarar man väl då! Jag får väl agera bvc-tant och förklara att alla barn utvecklas olika och det är absoluuuut inget att oroa sig för. Det gäller bara att stimulera språkutveckligen, typ!
Lite senare sitter hon i soffan med dockan brevid sig och läser högt ur en bok. Hon pekar på bilder och förklarar. Hoppas det hjälper, annars får vi väl koppla in moster logoped!
Allt kan ändras...
Jag tittar på några foton i mobilen från förra sommaren. Dom ser nästan overkliga ut, så grönt det var överallt, så ljust och varmt. På ett kort är barnen ner vid den lilla bron vid ån och trädens grenar hänger ner och bildar en liten tunnel av grönska.
Såg det verkligen ut så? Det är svårt att fatta nu när allt är brunt och visset.
Och träden kala och nakna.
På ett annat kort står dom på en liten väg mellan böljande sädesfält och solen lyser varm. Nu är det bara svart och kall jord där. Ännu.
Jag blir påmind om att allt kan ändras. Det var visserligen länge sedan och jag har nästan glömt hur det var. Länge sedan solen lyste, länge sedan livet bjöd på överflöd och glädje. Men allt kan ändras, inte så att det blir precis som förut, nej, kanske inte så. Men ändras, nog kan det förändras? Säg att det är så!
Kastanjeknopparna har redan börjat svälla och glänser blanka i solljuset.
Såg det verkligen ut så? Det är svårt att fatta nu när allt är brunt och visset.
Och träden kala och nakna.
På ett annat kort står dom på en liten väg mellan böljande sädesfält och solen lyser varm. Nu är det bara svart och kall jord där. Ännu.
Jag blir påmind om att allt kan ändras. Det var visserligen länge sedan och jag har nästan glömt hur det var. Länge sedan solen lyste, länge sedan livet bjöd på överflöd och glädje. Men allt kan ändras, inte så att det blir precis som förut, nej, kanske inte så. Men ändras, nog kan det förändras? Säg att det är så!
Kastanjeknopparna har redan börjat svälla och glänser blanka i solljuset.
fredag 17 februari 2012
Metoder för att få upp en morgontrött mamma!
Hon börjar med peptalk; "Mamma e bäst! Mamma e bäst! Heja mamma!"
(Riktigt trevligt att vakna så måste jag säga!)
Sedan övergår hon till lite mer brutala metoder eftersom det förstnämnda inte fick önskad effekt. Hon hoppar upp i sängen och sätter sig på mig och säger:
"Upp och hoppa hästen! Hoppla! Hoppla!"
(Detta brukar hjälpa för den trötta hästen börjar skratta och masar sig upp!)
Men om det inte hjälper övergår hon till lite mildare metoder, hon ger mig mina glasögon! Och då kommer mamman snabbt på fötter eftersom lilltjejen är en omvänd ingenjör och det är trevligt om glasögonen förblir hela.
Sista utvägen är att tända lampan, hon behöver sällan gå så långt, men det är bra att ta till!
Jag måste säga att för att bara vara 2 1/2 år så har hon en väl utvecklad strategi för att få upp en trött mamma!
(Riktigt trevligt att vakna så måste jag säga!)
Sedan övergår hon till lite mer brutala metoder eftersom det förstnämnda inte fick önskad effekt. Hon hoppar upp i sängen och sätter sig på mig och säger:
"Upp och hoppa hästen! Hoppla! Hoppla!"
(Detta brukar hjälpa för den trötta hästen börjar skratta och masar sig upp!)
Men om det inte hjälper övergår hon till lite mildare metoder, hon ger mig mina glasögon! Och då kommer mamman snabbt på fötter eftersom lilltjejen är en omvänd ingenjör och det är trevligt om glasögonen förblir hela.
Sista utvägen är att tända lampan, hon behöver sällan gå så långt, men det är bra att ta till!
Jag måste säga att för att bara vara 2 1/2 år så har hon en väl utvecklad strategi för att få upp en trött mamma!
Äntligen några som vågar säga hur det är!
Jag läste en intressant insändare i Blekinge läns tidning.
Rubriken är "Varför vill ni inte ta vara på tiden med era barn?"
Frågan ställs av några pedagoger på en förskola. Och frågan är viktig, varför tillbringar föräldrarna allt mindre tid med sina barn? En förklaring är förstås att det är svårt att leva på en lön, men det är bara en delförklaring. Den största förklaringen tror jag är att föräldrar idag tror att barnen tar skada om de inte går på dagis, att de missar något och inte utvecklas socialt. Föräldrar har helt gått på den myten och underkänner sig själva i sitt föräldrarskap.
Självklart kan dagis tillföra saker men då som ett komplement. Idag när barnen tillbringar det mesta av sin vakna tid på dagis blir dagis mer än ett komplement och små barn kan påverkas negativt av det. Se mitt förra inlägg!
Läs insändaren här
Rubriken är "Varför vill ni inte ta vara på tiden med era barn?"
Frågan ställs av några pedagoger på en förskola. Och frågan är viktig, varför tillbringar föräldrarna allt mindre tid med sina barn? En förklaring är förstås att det är svårt att leva på en lön, men det är bara en delförklaring. Den största förklaringen tror jag är att föräldrar idag tror att barnen tar skada om de inte går på dagis, att de missar något och inte utvecklas socialt. Föräldrar har helt gått på den myten och underkänner sig själva i sitt föräldrarskap.
Självklart kan dagis tillföra saker men då som ett komplement. Idag när barnen tillbringar det mesta av sin vakna tid på dagis blir dagis mer än ett komplement och små barn kan påverkas negativt av det. Se mitt förra inlägg!
Läs insändaren här
söndag 5 februari 2012
Vad barn egentligen behöver!
Jonas Himmelstrand skiver riktigt bra i Svd i dag!
"...trygghet och emotionell anknytningen har en helt avgörande påverkan på barns utveckling, lärande och mognad, i långt högre grad än pedagogiken. Känslorna är utvecklingens och mognadens motor, och många av de besvärliga problem som Sverige och stora delar av västvärlden brottas med i dag i förskola, skola och fritids, har sin grund i emotionellt otrygga miljöer som leder till att barnens utveckling hindras. I dess spår ser vi inlärningsproblem, disciplinproblem, bokstavsdiagnoser, konformism, mobbning, psykisk ohälsa och bristande impulskontroll."
Läs hela artikeln här
"...trygghet och emotionell anknytningen har en helt avgörande påverkan på barns utveckling, lärande och mognad, i långt högre grad än pedagogiken. Känslorna är utvecklingens och mognadens motor, och många av de besvärliga problem som Sverige och stora delar av västvärlden brottas med i dag i förskola, skola och fritids, har sin grund i emotionellt otrygga miljöer som leder till att barnens utveckling hindras. I dess spår ser vi inlärningsproblem, disciplinproblem, bokstavsdiagnoser, konformism, mobbning, psykisk ohälsa och bristande impulskontroll."
Läs hela artikeln här
torsdag 2 februari 2012
Det viktigaste!
Hon är fart och vind, aldrig stilla. Alltid något nytt att hitta på!
Innan klockan är halv tio på dagen har hon redan hunnit med att dra av sig alla kläderna tre gånger...När jag för fjärde gången tar på henne kläderna är jag lite lätt irriterad kan man säga. Håller en liten föreläsning om varför man ska ha kläderna på sig. Jag försöker få henne att förstå, fast jag såklart inser att det är dömt att misslyckas. Hon är ju bara två och ett halvt.
Och mycket riktigt hon tittar på mig som ett enda stort frågetecken. Sen spricker hela hennes ansikte upp i ett stort leende och hon kastar sig mot mig med öppna armar och skriker högt:
"Ja eskar dig!!" (Jag älskar dig!)
Ja, och där tog min föreläsning slut! Vad finns det mer att säga, vad är viktigare än detta? Jag skrattar och känner lycka över detta lilla vilda varmhjärtade barn.
Innan klockan är halv tio på dagen har hon redan hunnit med att dra av sig alla kläderna tre gånger...När jag för fjärde gången tar på henne kläderna är jag lite lätt irriterad kan man säga. Håller en liten föreläsning om varför man ska ha kläderna på sig. Jag försöker få henne att förstå, fast jag såklart inser att det är dömt att misslyckas. Hon är ju bara två och ett halvt.
Och mycket riktigt hon tittar på mig som ett enda stort frågetecken. Sen spricker hela hennes ansikte upp i ett stort leende och hon kastar sig mot mig med öppna armar och skriker högt:
"Ja eskar dig!!" (Jag älskar dig!)
Ja, och där tog min föreläsning slut! Vad finns det mer att säga, vad är viktigare än detta? Jag skrattar och känner lycka över detta lilla vilda varmhjärtade barn.
onsdag 1 februari 2012
När det omöjliga begärs...
Alla har väl någon gång drömt mardrömmar om skolan och prov. Man sitter där i bänken och upptäcker till sin fasa att man inte förstår ett enda av mattetalen på provräkningen. Eller att man helt glömt bort att det var prov den dagen och inte alls hunnit förbereda sig... Man vaknar kallsvettig.
Jag önskar att jag också skulle få vakna, att allt bara var en dröm. Men det är så verkligt det kan bli. Provräkningen ligger framför mig. Jag är instängd i detta rum och kommer inte ut förrän jag klarat provet. Jag har alla verktygen på bordet, miniräknare, gradskiva och linjal, men vad hjälper det när talen är långt över min nivå. Jag förstår varken orden eller alla konstiga tecken. Hur ska jag kunna lösa detta?
När livet begär det omöjliga, då vet jag inget mer. Då har jag inga svar längre.
Jag har sprungit min joggingrunda och kommer uttröttad hem, äntligen ska jag få duscha och vila. Men nej, då väntar mig ett maraton! Det är en orimlig begäran! Jag är ingen löpare, jag har inte tränat för detta. Jag kommer att stupa av trötthet.
Det är långt över min förmåga. Varför begärs det då av mig?
När livet begär det omöjliga, då står jag stum och mållös.
Jag är en städerska på ett sjukhus och plötsligt en dag säger en läkare till mig att från och med idag är det du som är kirurg här och utför de allra mest komplicerade operationerna. Jag, kirurg?! Är du galen, jag som knappt tål att se blod, än mindre att skära i kroppar. Och ändå står jag där en timme senare och undrar var jag ska börja skära...
När livet begär det omöjliga, då undrar jag hur det var tänkt.
Jag önskar att jag också skulle få vakna, att allt bara var en dröm. Men det är så verkligt det kan bli. Provräkningen ligger framför mig. Jag är instängd i detta rum och kommer inte ut förrän jag klarat provet. Jag har alla verktygen på bordet, miniräknare, gradskiva och linjal, men vad hjälper det när talen är långt över min nivå. Jag förstår varken orden eller alla konstiga tecken. Hur ska jag kunna lösa detta?
När livet begär det omöjliga, då vet jag inget mer. Då har jag inga svar längre.
Jag har sprungit min joggingrunda och kommer uttröttad hem, äntligen ska jag få duscha och vila. Men nej, då väntar mig ett maraton! Det är en orimlig begäran! Jag är ingen löpare, jag har inte tränat för detta. Jag kommer att stupa av trötthet.
Det är långt över min förmåga. Varför begärs det då av mig?
När livet begär det omöjliga, då står jag stum och mållös.
Jag är en städerska på ett sjukhus och plötsligt en dag säger en läkare till mig att från och med idag är det du som är kirurg här och utför de allra mest komplicerade operationerna. Jag, kirurg?! Är du galen, jag som knappt tål att se blod, än mindre att skära i kroppar. Och ändå står jag där en timme senare och undrar var jag ska börja skära...
När livet begär det omöjliga, då undrar jag hur det var tänkt.
tisdag 31 januari 2012
En skinande skatt!
"Mamma, visst att jag är en skinande skatt?"
Så säger han min pojke, han fyller snart nio år.
Och visst är han en skatt, en skinande skatt!
Låt inte skenet fördunklas och försvagas av livets vågor.
Minns alltid vem du är och håll fast vid det.
Låt ingen ta det ifrån dig, låt ingen få dig att tro att du är något mindre än så.
Låt ditt sken lysa upp där smärtan är mörk och svart.
Var värme och ljus på din vandring.
Lys som en fyr för sanning och rätt, lys för alla vilsna.
Och glöm aldrig att den du möter också är en skinade skatt även om det många gånger är svårt att urskilja. Ge inte upp, leta och sök ännu lite till. Långt under allt bråte och skräp kommer du se att det glimmar och lyser.
Och du har funnit en skinande skatt.
Så säger han min pojke, han fyller snart nio år.
Och visst är han en skatt, en skinande skatt!
Låt inte skenet fördunklas och försvagas av livets vågor.
Minns alltid vem du är och håll fast vid det.
Låt ingen ta det ifrån dig, låt ingen få dig att tro att du är något mindre än så.
Låt ditt sken lysa upp där smärtan är mörk och svart.
Var värme och ljus på din vandring.
Lys som en fyr för sanning och rätt, lys för alla vilsna.
Och glöm aldrig att den du möter också är en skinade skatt även om det många gånger är svårt att urskilja. Ge inte upp, leta och sök ännu lite till. Långt under allt bråte och skräp kommer du se att det glimmar och lyser.
Och du har funnit en skinande skatt.
torsdag 5 januari 2012
Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge
Länge satt du där på grenens yttersta.
Darrande och tvekande. Skulle vingarna bära, skulle livets löften uppfyllas?
Så vågade du! Så modig du var! Det måste jag säga.
Livet bar och himlen sken för dig.
Men inte kunde du veta och inte skulle du heller veta vad som väntade.
Nej, vi vet inget om vår färd.
När skottet träffade dig förstod du först inte vad som hänt.
För detta kunde ju inte hända! Det kunde inte och fick inte hända. Först när du skadeskjuten började falla mot marken förstod du något av det ohyggliga.
Och i samma stund rusade vilddjuren fram mot dig.
Som du fick flyga! Kämpande för att inte tappa ännu mer höjd. Framåt mellan trädens mörka stammar med hjärtat pickande och sprängande i bröstet.
Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge.
Din räddning blev ett törnbusksnår, visserligen trasades din kropp sönder ännu mer av taggarna, men vilddjuren nådde dig inte. Inte för en tid iallafall.
Om någon ändå kunde finna dig där! Om någon varsamt kunde ta dig i sina kupade händer och skydda dig. Finns där ingen som kan förbinda dina sår? Hela det brutna och brustna. Måtte någon finna dig innan natten kommer.
Darrande och tvekande. Skulle vingarna bära, skulle livets löften uppfyllas?
Så vågade du! Så modig du var! Det måste jag säga.
Livet bar och himlen sken för dig.
Men inte kunde du veta och inte skulle du heller veta vad som väntade.
Nej, vi vet inget om vår färd.
När skottet träffade dig förstod du först inte vad som hänt.
För detta kunde ju inte hända! Det kunde inte och fick inte hända. Först när du skadeskjuten började falla mot marken förstod du något av det ohyggliga.
Och i samma stund rusade vilddjuren fram mot dig.
Som du fick flyga! Kämpande för att inte tappa ännu mer höjd. Framåt mellan trädens mörka stammar med hjärtat pickande och sprängande i bröstet.
Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge.
Din räddning blev ett törnbusksnår, visserligen trasades din kropp sönder ännu mer av taggarna, men vilddjuren nådde dig inte. Inte för en tid iallafall.
Om någon ändå kunde finna dig där! Om någon varsamt kunde ta dig i sina kupade händer och skydda dig. Finns där ingen som kan förbinda dina sår? Hela det brutna och brustna. Måtte någon finna dig innan natten kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
I natten I utmarkerna bortom mina resurser bortom min kontroll Irrar vid gränstra kterna ödsliga vidder Utkastad Vantroget ser jag mig o...
-
Gryning Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar Sveper sin mjuka filt Slipar av det vassa och kantiga Solens milda varsamma strålar Oc... -
"Under omprövning" En antologi om konst, kanon och kvalitet Antologin "Under omprövning" (red. Johan Lundberg) kommer...