fredag 30 mars 2012

Det omöjliga valet

Jag lyssnade på ett otroligt fint radioprogram igår kväll; "Det omöjliga valet" Tendens i P1.
Flera gånger kände jag hur tårarna brände. Så starkt, så sorgligt och ändå hoppfullt. Det handlar om Erika som väntade tvillingar, men mitt i graviditeten ställs hon och hennes man inför det svåra valet att välja eller välja bort ett barn. Hur lyckan över att vara gravid vändes till chock och omöjliga val.

”Och vilken kväll det blev sen, vilken natt. Vi låg hopkurade i den vita sängen i det vita rummet. Jag minns inte alls hur orden föll. Jag vet bara att vi var tvungna att säga allt, precis allt det som genomfor våra tankar. Skulle vi kunna älska en grönsak? Ett barn som kanske inte alls kan kommunicera med oss. Som kanske inte kan skratta eller le. Som kanske lever i ständiga plågor som hon inte kan delge oss. Som till skillnad från sin friska syster inte kan ta världen med storm. Som ligger fångad i en kropp som aldrig lyder hennes vilja. Ja, om hon ens har någon vilja."

Lyssna här

Jag kände igen mig i så mycket av hennes känslor. Även om min kris och chock var av ett helt annat slag. Men för mig kom det också mitt i en graviditet. En tid då man ska få vara lycklig och förväntansfull, en tid man skulle njuta av. Men allt det ljusa förbyttes till ett enda mörker. Jag känner igen den ofattbara sorgen, smärtan och förlamningen. Rädslan för att inte orka. Och sedan hur livet trots allt går vidare. Men ännu minns kroppen smärtan...

onsdag 28 mars 2012

Bygg för barbapapor!

Detta inlägg var tänkt att bli ett radioprogram, men det passade inte riktigt in tyckte producenten, så jag lägger upp det här i stället.

(Bara så att ingen blir ledsen eller sårad; detta inlägg handlar inte om människorna som bor i förorten. Det handlar om husen. Alltså inte människorna. Jag har flera vänner som bor i förorter och miljonprogramområden och har själv bott i Kista.)

Min mamma och pappa träffades i Lund. Mamma bodde i det vita gamla huset vid Botulfsplatsen, då ett fallfärdigt ruckel, nu ett k-märkthus, varsamt renoverat och omhändertaget. När jag står där vid busshållplatsen försöker jag se mamma framför mig i kortkort kjol och stora glasögon och så pappa på språng i vita jeans. Det känns märkligt att veta att dom sprang omkring här på Lunds gator. Men sen flyttade dom till Stockholm och hamnade i en förort. Och mamma grät.

Hon grät när hon såg Tumba och Huddinge och alla de fula gråa höghusen. Hon grät när hon såg lervällingen där deras nya hyreshus höll på att byggas. Lilla mamma jag förstår att du grät. Hur kunde ni flytta från Lund, denna vackra stad där varje hus är en personlighet!

Visst, Stockholm är en vacker stad, men det flesta bor ute i en förort, som är så lagom vacker! Har du åkt röda linjen ut mot Norsborg någon gång. Gör aldrig det! Du kommer att bli deprimerad innan resan är slut och få knapra prozac resten av livet! Ju längre ut på linjen man kommer ju värre blir det och någonstans vid Fittja vill man bara gråta. Tunga slitna höghus som stelnat i ångest.

Men vad är fult och vad är vackert? Vi får lära oss att det är något väldigt individuellt och att man egentligen inte kan säga att något är fult eller vackert, utan att det är en individuell upplevelse. Men jag har svårt att tro att det är så, visst smaken är olika, men jag tror ändå att det finns saker som är vackra för alla och saker som är fula för alla.
För ett par år sedan kom en avhandling från Lunds universitet som hette “Värdering av stadsmiljöer”. I avhandlingen menar Lena Steffner att de känslor som väcks av en viss miljö inte är så individuellt som man kan tro. Överlag kan man se att medeltida bebyggelse, stenstaden i ett rutnätskvarter och trädgårdsstadsmiljöer ger flest positiva känslor. Den optimala staden ska alltså vara ordnad, ha byggnader med historia och ha grönområden. De områden som upplevdes som mest negativa var miljonprogrammens förorter.

Ja, miljonprogammens förorter är ett gigantiskt misslyckande. När man byggde dom måste man totalt ha bortsett från att människan är mer än bara en kropp. Hon har en själ också som påverkas av sin omgivning, som påverkas av om något är vackert eller fult.

Alla ni som nu ritar, bygger och planerar, snälla tänk på alla människor som ska bo i huset. Och tänk på alla som ska gå förbi det och se det år efter år. Miljoner människor som kommer att bli lite gladare eller lite tyngre om hjärtat. Tänk på hur huset kommer att åldras, hur kommer det att se ut om 50 eller 100 år?
När jag ser de gamla husen i Lund kan jag inte låta bli att tänka på hur många av dagens hus som kommer att bli så gamla. Vad byggs idag som kommer att stå kvar och vara vackert om flera hundra år? Inte mycket förmodar jag! Man kan ju inte ens bygga hus som står i ett par år utan att de börjar mögla!

När jag var liten älskade jag boken "Barbapapas nya hus" och jag älskar den fortfarande! Jag vet inte hur många gånger jag har läst den för barnen! Barbapapornas fina gamla hus rivs av de elaka grävmaskinerna och dom hamnar i ett nybyggt miljonprogramsområde. Där sitter dom intryckta i en lägenhet. Men de nya moderna lägenheterna är inte gjorda för barbapapor, så dom bestämmer sig för att vandra vidare. Och på en vacker kulle bygger dom ett eget underbart hus! Ett hus som passar dom, gjort av barpapapor. Här finns harmoni, här finns skönhet!

Vad jag önskar att alla som planerar och bygger hus skulle bygga för barbapapor, tänk om dom kunde bygga för människor med kropp och själ!

tisdag 20 mars 2012

Lego äger!

När genustramset står en upp i halsen och vill bestämma vad barnen ska leka med då kan det vara skönt att läsa detta från bloggen cornucopia:

"Men har kulturgenusvänstereliten brytt sig om att fråga sina barn vad de vill leka med? Barn vill ha roligt, kulturgenusvänstereliten vill tukta barn politiskt. Det går utmärkt att köpa flicklego till pojkar och pojklego till flickor. Men är man kulturgenusvänsterelit så finns det tyvärr inget tråk-lego. Tråk-lego, med gråa figurer i grå färger och med obestämt genus som sitter i var sin fotölj och läser Röda Rummet, har efter noggranna marknadsundersökningar visat sig vara tråkigt enligt barnen."

Läs hela inlägget här!

Sen språkutveckling!

Hon sköter om sin lilla docka med allra största omsorg. Bädda, bära, mata och så bada då och då! Men idag kommer hon till mig och ser bekymrad ut, det är något som inte stämmer: "Dockan inte prata!" Ja, kära nån vad svarar man väl då! Jag får väl agera bvc-tant och förklara att alla barn utvecklas olika och det är absoluuuut inget att oroa sig för. Det gäller bara att stimulera språkutveckligen, typ! Lite senare sitter hon i soffan med dockan brevid sig och läser högt ur en bok. Hon pekar på bilder och förklarar. Hoppas det hjälper, annars får vi väl koppla in moster logoped!

Allt kan ändras...

Jag tittar på några foton i mobilen från förra sommaren. Dom ser nästan overkliga ut, så grönt det var överallt, så ljust och varmt. På ett kort är barnen ner vid den lilla bron vid ån och trädens grenar hänger ner och bildar en liten tunnel av grönska.
Såg det verkligen ut så? Det är svårt att fatta nu när allt är brunt och visset.
Och träden kala och nakna.
På ett annat kort står dom på en liten väg mellan böljande sädesfält och solen lyser varm. Nu är det bara svart och kall jord där. Ännu.

Jag blir påmind om att allt kan ändras. Det var visserligen länge sedan och jag har nästan glömt hur det var. Länge sedan solen lyste, länge sedan livet bjöd på överflöd och glädje. Men allt kan ändras, inte så att det blir precis som förut, nej, kanske inte så. Men ändras, nog kan det förändras? Säg att det är så!

Kastanjeknopparna har redan börjat svälla och glänser blanka i solljuset.

  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...