Etty Hillesum var en judisk kvinna som levde i Nederländerna under andra världskriget. Hon skrev under åren 1941-1943 en dagbok som har fått namnet “Det förstörda livet”. Det finns även en något längre version som heter “Dagböcker och brev i urval”
I dagbokens början möter vi en introspektiv kvinna som analyserar och vänder och vrider på varje känsloyttring. Hon är självupptagen och full av motsägelser. Hon kastas hit och dit av sina egna känslor och gång på gång stiger ångorna upp från hennes inre träskmarker. Hon lever ett sekulärt liv och har flera sexuella relationer med olika män. I dagboken ägnas en man vid namn S. stort utrymme. Han är en äldre psykolog som använder sig av tämligen okonventionella metoder. Hon skriver mycket om deras starka och delvis problematiska relation. S. blir på något sätt en katalysator för Ettys andliga utveckling.
När hon tror att hon är gravid tar hon till de metoder hon känner till för att avsluta graviditeten, för hon vill inte ha ett barn som är dömt till olycka. Hon resonerar och reagerar som de flesta människor; strävar efter lyckan, efter att må bra och ha ett gott liv. Smärta och lidande ser hon ingen mening med. Inte än.
Den inre förvandling som Etty genomgår är oerhört snabb och påtaglig. Den tillväxt som för många människor skulle ta flera år eller ett helt liv genomgår hon på knappt två år. Men det är bråttom, hon måste hinna mogna inför det som väntar.
I takt med att hotet mot judarna växer bli bönen allt viktigare för Etty. Hon skriver:
“Hotet utifrån ökar hela tiden och skräcken växer med var dag. Jag sveper bönen omkring mig som en mörk, skyddande mantel, i bönen drar jag mig tillbaka som i en klostercell och kommer sedan ut samlad och stärkt.”
Hon som sa att hon inte kunde falla på knä och be, blir nu beroende av bönen. Hon finner även tröst och riktning hos Rilke. Mitt i allt lidande upplever hon en frihet och en glädje. Hon sitter inte fast i någons klor, hon är helt och hållet fri eftersom hon vilar i Guds famn.
Livsutrymmet krymper, ständigt nya restriktioner för judar, ständigt nya rapporter om insamlande av människor för vidare transport till arbetsläger som för de flesta innebär en säker död. Etty förstår att det är en massutrotning som pågår. Hon vet och registrerar allt som sker i samhället. Men hon växer med bördan. En tillväxt som går i rasande fart. Istället för att krympa ihop av ängslan och ångest inför det som sker och inför vad som komma skall leder den svåra situationen till en frigörelse hos Etty. Med snaran allt hårdare runt halsen kan hon ändå glädja sig åt himlen som välver sig över jorden. Hon lär sig att omfamna lidandet och döden. Och hatet vinner aldrig insteg i hennes liv.
I dagbokens början skriver hon om en melodi som ibland ger sig tillkänna i hennes inre, hon skriver också om en inre källa som slammas igen. Melodin ljuder nu klart inom henne och källan välla fram med friskt vatten. Hon slår ut i full blom. Når sin fulländning.
“Egentligen är mitt liv ett oavbrutet lyssnande till rösten i mitt inre, i andra, i Gud.”
Mitt i allt det svåra finner hon en frihet som egentligen är omöjlig. Från att i det närmaste ha varit sjukligt upptagen av det egna mående och utlämnad åt sina känslors ständiga upp och ner färd genomgår hon nu en enorm förvandling. Hon blir något större än sina egna känslor, något större än sina bindningar till andra människor. Fokus flyttas. Hon glömmer sig själv och på så vis finner hon sig själv. Hon släpper sina begär och vinner en frihet som inte går att beskriva. Mister sitt liv för att finna det.
“Från minut till minut faller flera önskningar och begär och bindningar till andra människor av mig, jag är redo till allt, redo att bege mig vart som helst på jorden, dit Gud vill sända mig. Och jag är redo att i varje situation och ända in i döden vittna om att detta liv är rikt och meningsfullt…"
Hon vet att tiden är knapp, men hon vet hur hon ska förbereda sig:
“Utnyttja och ägna var minut av dagen åt att göra den fruktbar, göra den till ytterligare en stadig sten i det fundament som våra kommande rädda och utarmande dagar kan stödja sig på.”
Etty börjar arbeta i ett uppsamlingsläger i Westerbork. Från detta läger skickades judar sedan vidare till olika förintelseläger. Hon får här vara till tröst och stöd för otaliga människor. Gud har förberett henne för denna enorma övermänskliga uppgift. Hon ser som sin uppgift att bana väg för Gud i andra människors själar. De kommer till henne med sin nöd och förtvivlan. Dörrar öppnas in i deras inre. Etty söker då i varje människa en boning åt Gud. Hon hoppas att deras tomma hus ska fyllas, att Gud ska få flytta in.
Tillslut blir det Ettys tur att kliva in i godsvagnarna. Hon dör i Auschwitz 29 år gammal.
Jag blev djupt skakad och berörd av hennes dagböcker och brev. De talade rakt in i mitt inre, slog an en sträng som vibrerar med full kraft. Hennes sätt att förhålla sig till lidande kan ses som ren galenskap eller som en fantastisk möjlighet och befrielse.
Jag känner ett släktskap med Etty. Jag har också hört tonerna ljuda, hört melodin, svagt och visserligen långt borta, men jag vet att den finns. Jag har också om än långsamt börjat se lidandet på ett nytt sätt. Jag snuddar vid det. Hon fick lov att gripa om det fullt ut.
Lidande och smärta saknas som bekant inte i vår tid heller, men vad vi lider brist på är förmågan att lida väl. Att kunna omfamna sitt kors, utvinna mening ur det meningslösa, hopp mitt i hopplöshet. I detta är Etty Hillesum en sann förebild. Det stora problemet är inte lidandet i sig, det stora problemet är att vi inte längre vet hur man lider och då blir lidandet till vår undergång. Lidande som däremot tas emot i förtröstan och förvissning leder till liv och frihet. Förvissning om att det inunder lidandet finns något mer, även det mest fasansfulla lidandet bär en frö inom sig. Ett frö som kan få gro till ett mäktigt, oändligt vackert träd.
Ett fruktbart liv.
Att lära sig lida - en nåd att stilla bedja om.
