fredag 26 april 2019

Påsk

Växer avigt.
Inkrökt i mig själv. 
Hopplöst hopsnärjd.
Tappar mål och riktning.

Räta ut mig! 
Lyft mitt huvud mot ditt ljus.
Fäst mig varsamt vid ett växtstöd.
Befria mig från fängelsets mörker.

Min gravkammare,
väggarna droppande av ångest.
Du ensam rullar bort stenen.
Morgonljus.

Varför våren finns? 
För att vi aldrig ska sluta hoppas.
Aldrig sluta längta.
Du ropar mitt namn.

Kallar mig ut.

lördag 13 april 2019

Härlighetens väg

Det händer ibland, inte så ofta som jag skulle önska, men det händer i alla fall då och då, att Gud faktiskt talar rakt in i mitt liv. En bibelvers, en sång, en ljus stilla vårkväll när koltrasten sjunger, ja det händer att Gud talar då. Och jag vet med hela min kropp och själ att just detta vill Gud att mitt hjärta ska få. Just detta ger Han som en dyrbar gåva.


Idag gav Han mig detta ….”du för mig på härlighetens väg.”
Ps 73:24


Härlighetens väg. Jag stannar upp och tänker att min livsväg har mycket lite gemensamt med härlighet. Min livsväg är snarare kantad av nederlag på nederlag. Misslyckanden och möda. Sorg över hur allt blev. Och skam. Knappast några triumfer att visa fram, inget som glänser här inte. Dessutom ligger vägen ofta höljd i dunkel och jag famlar.
Ändå är min väg härlighetens väg. Jag vet det i samma stund som jag läser orden.
För jag går med Gud! Jag går med Honom som har all makt, jag går med Honom som känner mitt hjärta. Han är min glans, Han är min härlighet och Han för mig mot målet.
Att vara i Hans närhet är härlighet hur min livsväg än ser ut.


Psalm 73 är i början en beskrivning av hur det går de högmodiga väl. Allt lyckas, trots att de inte har Gud för ögonen. Visst är det lätt att då känna bitterhet och avund när ens eget liv är sprucket och motigt. En uppförsbacke. Ständig motvind. Och man undrar, så här kan det väl ändå inte varit tänkt?
Men sedan kommer de förlösande orden:


“Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud,
han är min klippa för evigt.” Ps.73:23-26


Går du med Gud, ja, då går du på härlighetens väg hur många stenar det än finns, hur brant det än är, ja kanske du till och med måste gå med blödande fötter. Gå med en kropp som sviker, ständigt kämpa mot depression och modlöshet.
Minns, du går med Gud.
Du går på härlighetens väg.

onsdag 10 april 2019

Paltor

Detta är inte mina kläder.
Osmakliga och opassande.
Spruckna sömmar.
Lukt av misslyckande och skam.
Utklädd som en fågelskrämma.
Till allmänt beskådande.

Huvuden som skakar.
Öron lystna efter sliskigt sladder.
Förfasande och ömkande.
Ett varnande exempel.

Vill slita av mig kläderna.
Detta är inte mina kläder.
Han lovade mig böljande klänningar.
Mjukt och följsamt tyg.
Glans och skimmer.
Hängande trasor blev min klädnad.

Tyget fastsytt i huden. 
Sprättkniven darrar i handen.
Våga lösgöra mig från alla skavande trådar?
Befria mig?
Ser ingen utväg.

Jag vet bara att detta inte är mina kläder.

torsdag 4 april 2019

Transgender-propagandan skördar offer.

Efter att ha sett Uppdrag gransknings "Tranståget och tonårsflickorna"  på SVT, kan jag bara säga: Arma flickor som utsätts för detta experiment! Hur kan det ens vara lagligt?
I Sverige är det förbjudet med könsstympning. Kommer du i hederns namn och vill karva i din dotters underliv så blir det stopp och nej. Men om man istället viftar med regnbågsflaggan, ja då öppnas alla portar. 
”Grattis, välkommen! Vad modig du är!”
Fysiskt fullt friska tonårsflickor läggs på operationsbordet och underlivet förstörs för alltid. Brösten skärs bort. Hormoner sätts in på livstid. (Plötsligt finns det resurser i sjukvården!) 
Detta ingrepp, läs övergrepp, för det är vad det handlar om, kallas för "könsbekräftande kirurgi". Man vränger orden så man tror sig själv. Det rätta ordet är stympning av unga flickors kroppar.

När barnkonvention blev lag i Sverige var det många som jublande. Själv kände jag oro. Det är uppenbart att den används i helt andra syften än vad de flesta tror. Den används tyvärr för att underminera föräldrarnas inflytande och auktoritet. 
Senaste förslaget från regeringen är att ungdomar från 15 års ålder ska få genomgå könsbyte och operation utan föräldrars tillstånd. 
Vi talar alltså om 15-åringar, som inte anses mogna för att köra bil, rösta eller gå på Systemet - men tillräckligt mogna och livserfarna för att byta kön. Man tar sig för pannan åt denna galenskap! Att lära känna sig själv och veta vem man är, det är en livslång process och inget en 15-åring kan vara färdig med. 
Jag förnekar inte att många av dessa ungdomar mår dåligt, det är uppenbart att de har stora psykiska problem och verkligen lider, men lösningen kan aldrig vara att stympa friska kroppar. Aldrig. Detta är ett enda stort experiment påhejat av Hbtq-lobbyn. De ser förtryck i naturens normala ordning där det finns en given uppdelningen i två kön. De vill inte se några gränser, de vill inte böja sig under naturen. Det är därför vi nu stympar våra barn framför regnbågsflaggan. 
Betänk att allt detta är pådrivet och legitimerat av vår regering. 
Och folk fortsätter att rösta för mer av detta vansinne...

För vidare läsning en artikel i Svd:

Föräldrar: Transvårdens attityd gör oss oroliga

tisdag 2 april 2019

Där under

Det stora skalvet lämnade betydande sprickor.
Lösa delar, raserade murar.

Men jag samlade ihop.
Förband, lappade och lagade.

Efterskalven sänkte det lutande huset.
Skadorna oöverskådliga.

En röra av lösa bitar.
Min enda tanke:
Jag måste hålla ihop.

Och jag förde det samman. 
Täckte över allt med cement.
Det höll ihop. Jo, jag höll ihop.
En rustning, tyngre för varje steg.

Men under den hårda ytan
blödande bitar, löst och trasigt.
Skramlande och gnisslande.

Hur ska jag nå fram?
Borra i cementen, meter för meter.
Hitta de skadande delarna vid liv.

Måtte det inte vara för sent.



  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...