Ge av det som inte finns

Hon står där utanför dörren och jag blir lite förvånad när jag ser henne.
"Här det är till dig!" säger hon.
Jag säger att jag inte kan, det skulle inte kännas rätt. Men hon insisterar.
Och då kommer tårarna. Jag vet att hon ger av det hon inte har. Jag vet att detta är ett
offer, kännbart och märkbart. Och just därför, för att det är ett offer så vet jag också att värdet är långt högre. Ett offer är aldrig förgäves om det gjorts i kärlek. Aldrig. Även om det kan se ut så.

Änkans skärv. De två bröden och de fem fiskarna. De gav och då skedde undret.
Ge av det du inte har. Ge och vet Han kan förvandla allt. Varför skulle Han inte kunna?
Även om jag inte ser hur eller när. Han som kan förvandla död till liv, inte är detta då för svårt eller stort.

Stressig månad

Maj och början av juni är visst de stressigaste månaderna på året. Jag läste en artikel om det i DN,
trebarnspappan Håkan Smith beskriver där hur han kämpar på för att hinna med alla barnaktiviteter. Det är familjepicknickar, uppvisningar och avslutningar. Föräldrar slår knut på sig själva för att kunna vara med på allt. I en artikel på Newsmill är Helene Öberg inne på samma spår.

Jag kan bara instämma, det är mycket, väldigt mycket. Idag kom stora pojken och frågade om jag kunde fixa en kaktusdräkt till honom. Dom skulle ha teater i skolan. Jo, jo, kaktusdräkt snor man väl ihop på en liten stund. (Hur i hela världen gör man taggarna!?)
Men det behöver ju inte vara för mycket. Man måste se till att det blir hanterbart. Om man nu tycker att det är så svårt att hinna med allt varför går man då på allt? Det finns ingen lag på att man tex måste gå på alla föräldrarmöten. Med fem barn har jag lärt mig att prioritera. Det är bvc-besök, tandläkarbesök, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, uppvisningar, avslutningar, matsäckar osv. Det finns inte på kartan att jag eller min man skulle kunna vara med på allt. Då gäller det att prioritera. Föräldrarmöten har vi konsekvent skippat, man får ju ändå en lapp om vad som togs upp. Jag säger inte att föräldrarmöten är oviktiga, men det gäller som sagt att prioritera.
Matsäckar görs mycket enkelt; smörgåsar med pålägg, lite yoghurt och en frukt, alternativt rester från kvällsmaten. Det räcker, dom överlever, tro mig. Ibland när jag bläddrar i föräldrartidningar och läser om recept på matsäckar blir jag helt matt. Jag skulle inte för mitt liv stå och konstla till det så där!
Under terminen är det ofta ett par uppvisningar, jag ser till att gå på en för varje barn. Det är inte rimligt att springa på alla.

Jag förstår som sagt att det är mycket för föräldrar, men välj ut det viktigaste och lämna det andra. Du är inte en sämre förälder för det! Jag brukar också fråga barnet vad hon/han helst vill att jag är med på. Vissa saker vill kanske inte ens barnet vara med på, utan det är vi föräldrar som tror att det är så viktigt, så fråga alltid!

Dagis kan skada barn!

"Förkola före två års ålder kan skada barn" så är rubriken på Eva Rusz debattartikel i Aftonbladet igår.

"När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande
tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker
automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i
stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss
för att tillgodose vårt barns behov.
I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver
socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn
behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den
processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och
omvårdnad är avgörande."
Läs hela här

Uppdatering
"Vi är första generationen som inte ska känna skuld"
Jag läste Johan Hakelius inlägg i debatten. Jag håller verkligen med honom! När man läser kommentarer till Eva Rusz artikel slogs jag också av hur lite motargument i sak som togs upp. Istället handlar det om att hon är ojuste som skuldbelägger föräldrarna! Om hennes argument i texten är rätt eller inte verkar inte vara intressant! Hur barnen mår är verkar man inte bry sig om, eller snarare man vågar kanske inte. För om man tar det som Rusz skriver på allvar så skulle det få enorma konsekvenser.

Godhetens narcissism

Detta inlägg på Dick Erixons blogg var riktigt bra.
Värt att läsa och värt att fundera över!

"Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig...

Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan."

Läs hela här

Någon att luta sig mot

Och jag som trodde att jag kommit upp för denna backe, men nej så var det inte.
Vi fick influensan för ett tag sen, hela familjen utom lilltjejen. Alla tillfrisknade relativt snabbt. Jag också trodde jag, men sen var det dax igen, feber och ont i hela kroppen.

Och då ville jag inte mer, orkade inte mer. Jag låg i sängen när hon skickade sms:et,
"Du får luta dig mot Herren..."
Och då kom tårarna. Vad jag behöver någon att luta mig mot!
Säg att du står vid min sida, säg att du står där så att jag inte faller.

Jag släpar mig iväg till affären. Jag har ingen feber längre men benen är utan kraft, och jag håller hårt i kundvagnen som en annan rullator. Men när jag böjer mig ner för att ta upp mjölkdunkarna måste jag släppa vagnen. Jag får i alla dunkar, sen griper jag snabbt tag i vagnen igen. Jag sniglar mig vidare genom hela affären, även om jag bara handlar det nödvändigaste så blir det en hel del.
Visst var du med mig, så att jag orkade?
Jag lastar så mycket jag kan på cykeln, åker hem med allt och cyklar sedan tillbaks för att handla mer.

Det är så motigt när det bara fortsätter uppför. Jag tycker att vi har haft mer än nog med uppförsbackar de senaste åren, uppför, uppför bär det. Och stenigare och stenigare blir det. Men tänk vilken fantastisk utsikt det måste vara där uppe!
Om man nu någonsin kommer upp...


Uppdatering:
Jag var på vårdcentralen igår i en och en halv timme! Det var en noggrann undersökning, det lyssnades,stacks,klämdes och kändes. Och sen kom domen: lunginflammation.
Sen var det bara att hämta ut antibiotika och stappla hem till sängen.

En dag att njuta

Idag har varit en dag att njuta. Dagen börjande med en sällsam dröm.
Jag letade och irrade omkring på jakt efter något mycket bestämt och viktigt. Och så fann jag det, jag höll flaskan i mina händer. Frid stod det på etiketten, och mörkret kommer att förvandlas till ljus nu och i framtiden. Så stod det! Jag var överväldigad av lycka, jag hade äntligen funnit och stod med framtiden i mina händer.
Det var länge sedan jag vakande med en sådan lyckokänsla. Och varför inte leva i det ett tag! Även om det bara var en dröm.

Vi började dagen med en långpromenad längs Höje å. Barnen kastade pinnar i vattnet och klättrade i träden. Hästarna kom fram och nosade på oss till lilltjejens stora glädje.(Själv tycker jag bäst om hästar på avstånd!) Solen värmde, plagg efter plagg skalades av. Sådana här dagar är det verkligen ett privilegium att få vara ute med barnen. Och sådana dagar är man värd, man ska minnas alla gråa och snåla dagar, när ljuset knappt orkade. Sniket och snålt. Man ska minnas hur man stod där i snöslasket med sura kläder och bara längtade in till värmen.

Jag är ute nästan varje dag med barnen, det behöver dom och jag också. Men det är ju betydligt trevligare en dag som denna. Slösande ljus, överflöd, tag för dig och njut!
Det späda ljusgröna gräset, bokträdens skria blad och barnaben som springer lätt, inga tunga vinterskor längre!
Och sedan efter lunch gjorde jag vårens första rabarberpaj med maräng. Jag var på grannens kolonilott igår och då fick jag med mig en bunt rabarber hem. Ljuvligt gott med lite vaniljglass till!
Vissa dagar är lättare att se som en gåva!
Idag var en sådan dag.